nder de senaste sju månaderna har jag besökt Vitryssland en gång och Ukraina tre gånger. Samtliga besök efter inbjudningar från olika institutioner i de två länderna, och i ett par fall har resorna i sin helhet finansierats av de inbjudande institutionerna. En planerad resa till Ryssland fick strykas, det fanns helt enkelt inte tid. Mellan resorna har min fru och jag haft flera ryska och ukrainska besökare hemma vid köksbordet.
Resan till Vitryssland oktober 2018
Den var i sin helhet finansierad av landets ministerium för vetenskap och högre utbildning. Man kan numera ta sig in i Vitryssland via flygplatsen i Minsk utan visum. Jag antog att eftersom jag skulle ersättas för utlägg, så behövdes trots allt visum, men det visade sig vara fel. Jag flög till Minsk och åkte vidare till Gomel i sydöstra hörnet av landet med tåg, där jag under tre dagar gav tre fysikföreläsningar, varav en behandlade ett ämne som nyligen diskuterades i Vetenskapens värld. Som vanligt blev det också intervju i vitrysk TV.
Dagen efter min sista föreläsning skulle Ukrainas president Porosjenko anlända med flyg till Gomel för sammanträffande med Vitrysslands president Lukasjenko, detta som en del av ett regionalt vänskapsmöte på många olika plan, inte bara på högsta. Jag har aldrig sett flygplatsen i Gomel, men enligt uppgift hade den fått en ansiktslyftning med anledning av Porosjenkos besök. Överallt såg man de vitryska och ukrainska flaggorna tillsammans på stora och väl belysta posters. Mina vitryska vänner berättade att ryssarna hört av sig och oroat undrat vad som var på gång.
Vitryssland och Ukraina spelar helt klart mycket viktiga roller för varandra i sina relationer till Ryssland. Att det är strategiskt avgörande för Ukraina att hålla den ”vitryska balkongen” (som tyskarna benämnde Vitryssland 1944) borta från ryssarna är uppenbart, samtidigt som Vitryssland behöver de vänner de kan få för att klara sin minst sagt komplicerade relation till Ryssland, en relation som givetvis är av stor geopolitisk betydelse för Ryssland.
Resan till Ukraina
Ett par månader senare styrdes kosan till Ukraina. Jag och min fru hade fått en personlig inbjudan, med underskrift och allt, av den sovjetmedborgare som förmodligen är den civilt högst dekorerade från sovjettiden som fortfarande är i livet. Jag har skrivit om Boris Paton tidigare på denna blogg, så jag ska inte upprepa mig. Inbjudan gällde firandet av Patons 100-årsdag, som sammanföll med 100-årsdagen av grundandet av den vetenskapsakademi, den ukrainska, som han lett sedan 1962. När jag och min fru träffade Paton i november 2015 var han ”bara” 97 år. Jag minns hur han lyste upp när han fick klart för sig att min fru, precis som han själv, är född och uppväxt i Kiev.
Jag gjorde vid den tidpunkten en komplett genomgång av samtliga som mer än en gång belönats med det ”Socialistiska arbetets hjälte”, Sovjetunionens högsta civila utmärkelse (och med alla tiders kamrat som första hjälte), och kom fram till att, förutom Paton, endast högst tio utav mer än 200 fortfarande var kvar i livet.
Idag, mer än tre år senare, är förmodligen flera av de tio borta. Som enda privatpersoner var min fru och jag inbjudna att delta i de olika vetenskapliga delegationernas hyllningar av Paton i Kiev i början av december 2018. Paton själv var för trött för att personligen delta, men vetenskapsakademien representerades av sina vice-preses.
För den som får sin världsbild från så kallade anti-imperialistiska vänsterbloggar, skulle slutsatsen vara att den största delegationen kom från USA. Så var det nu inte alls. USA var representerat på låg nivå av en person som inte ens visste, att när man uttalar Patons namn så ligger betoningen på andra stavelsen; han är alltså inte uttalsmässigt namne med den amerikanske generalen Patton, vilket den amerikanske representanten pinsamt, men samtidigt symptomatiskt, inte insåg.
Även om delegationer från alla delar av det forna sovjetväldet fanns på plats (självklart utom Ryssland), så var den största och främsta delegationen från forna Sovjet från Vitryssland. De fick mycket utrymme bl a av den enkla anledningen att de förmedlade personliga gratulationer från president Lukasjenko till Paton, den enda personliga hälsningen från ett lands statsöverhuvud.
När jag hälsade på den vitryska vetenskapsakademiens informationschef, som jag träffat flera gånger, sa han ”vi väntar på dig i Minsk”. Signalen var tydlig; varför spiller jag tid på en provinsstad som Gomel när det finns Minsk!
Den klart största delegationen kom alltså inte från USA, utan från Kina. Den var inte bara stor, utan också med representation på högsta vetenskapliga nivå – presidenten för CAS (Kinas mäktiga vetenskapsakademi). Senare fick jag klart för mig att delegationen var mycket större än jag kunde överblicka vid det mötet jag deltog i (firandet pågick i flera dagar, och jag hade bara tid att vara med ±±±en dag). En delegation av den tyngden och storleken åker inte iväg utan direkt order från, eller i varje fall godkännande av, Kinas president. Kina tänker långsiktigt och utnyttjar nu det vakuum som har uppstått när ryssarna försvinner från Ukraina. Den strategiske Xi Jinping har utmanövrerat den taktiske men föga strategiske Putin, som kommer att gå till historien – tror jag – som den som en gång för alla separerade Ukraina från Ryssland. Jordbruk och missilteknologi är antagligen vad kineserna främst är ute efter. Kina har ju finansiella muskler som Putin bara kan drömma om.
Men om Majdan…
Här kan man stanna upp ett ögonblick och undra vad som hänt om Majdan-revolutionen misslyckats och Janukovytj blivit kvar vid makten. Den ryska delegationen hade då varit den största, antagligen under ledning av akademiens preses, men det senare är jag långt ifrån säker på. Rysk vetenskap domineras helt av en annan person. Jag ska inte nämna hans namn, men såg honom på de ryska kvällsnyheterna för en dryg månad sedan, där han fick häpnadsväckande 10 minuter ensam tillsammans med Putin. Om det var ett bra eller dåligt tecken för rysk vetenskap är i skrivande stund oklart.
Fortsättning följer…
Detta är en intressant artikel. Och än intressantare blir den om man jämför med Steigans som också kom idag.
Och om man till slut tänker själv så kan det bli mycket intressant: Var i dragkampen kommer Ukraina att hamna?
Steigan återger sedan länge andras uppfattningar om Ukraina, såsom hans ständige kritiker ”Olaf” påpekar.
I detta fallet The Saker, som redan våren 2014 förutsåg Ukrainas omedelbara kollaps. Förhoppningar om Ukrainas kollaps har sedan upprepats många gånger, en kollaps som alltid tycks ligga alldeles runt hörnet.
Hur dragkampen om Ukraina mellan EU/USA respektive Kina kommer att sluta vågar jag inte sia om, men det märks hur det viseringsfria resandet till EU uppskattas mycket. Vi svenskar är ju bortskämda med att resa med pass som internationellt sett ligger i topp vad gäller möjlighet att resa utan visum.
Är det inte så att Ukraina redan kollapsat ekonomiskt. Ukrainska folket har satts på svältkost under Poresjenko. Unga människor lämnar Ukraina där det inte finns någon framtid. Har de varken bränsle eller mat eller fungerande sjukhusvård om du inte har pengar och i en stat stadd i upplösning i folkförsörjningshänseende, då har det hänt något och som i detta fall är resultat av IMF åtgärder i vanlig ordning, d v s skriv ned offentliga sektorns utgifter, privatisera all statlig verksamhet (som i Lettland etc). Det om det!
Mats Larsson gör vidare nålstick mot Ryssland och Putin som ”invaderat östra Ukraina först med turistet sedan med trupper”. Det säger Mats Larsson med ”sanningvittnen” personer ”han känner”.
Invasioner kan lätt bekräftas med bilder och vederhäftiga fakta. Det gör inte Mats Larsson. Istället skriver han insinunat och utan säkra bevis i en redan infekterad konflikt om Lugsnskregionen i östra Ukraina och därigenom demoniserar en redan demoniserad ”Putin” i västmedia.
En del saker i Mats Larssons rapport får mig att klia mig i huv’et:
”Kina tänker långsiktigt och utnyttjar nu det vakuum som har uppstått när ryssarna försvinner från Ukraina. Den strategiske Xi Jinping har utmanövrerat den taktiske men föga strategiske Putin.”
Skulle Kina fimpa Ryssland för Ukrainas skull? Är det dags att helt räkna bort Ryssland ur sammanhanget? Kanske, ty sedan talas det i en kommentar om ”dragkampen om Ukraina mellan EU/USA respektive Kina”.
Till sist får vi veta att ”rysk vetenskap domineras av en helt annan person [än vetenskapsakademins preses]”. Denne heter förresten Alexander Sergeev. Vad hans ”överman” heter får vi inte veta.
Jag gick in på amerikanska vetenskapsakademins hemsida och fann det här. Andre mannen från vänster på de två bilderna är densamme Alexander Sergeev, dvs ryska akademins president.
Tänk vad amerikanarna är dåligt underrättade!
Stig Fredriksson har kommit med en ny bok, Ryssland utan Putin. Hittade den på stadsbiblioteket i Stockholm. Klart läsvärd, och ingen tegelsten, 167 sidor.
Jag citerar på sid. 139:
”I Ukraina har Ryssland på några år förvandlats från närmaste och bästa släkting till fiende med onda avsikter. Det är en historisk brytning mellan två broderfolk som Vladimir Putin får bära det tunga ansvaret för”.
Vi går ju in i tjugotalet om en dryg dag, och det kritiska året för Putin är 2024, något som SF naturligtvis diskuterar i sin bok. Han kan inte väljas till president en gång till enligt den nuvarande konstitutionen, så frågan är vad som händer år 2024, när hans tid som president går ut.
Varför är inte Ryssland världens rikaste land, potentialen finns ju? Frågan är mycket relevant, och en del svar kommer fram i boken.
SF ställer frågan om Putin planerar någon ny annektering. Om han gör det, så är min gissning att Vitryssland (Belarus) ligger närmast till hands.
Fredikssons bok kom ut i mitten av september. Förmodligen lade han sista handen vid den på våren 2019, ungefär samtidigt som Volodymyr Zelenskyj blev vald till Ukrainas president. Vad anser Fredriksson om honom månne?
Stig Fredriksson tar inte upp Zelenskyj.
Putin och Lukasjenko träffades i Sotji den 7 december. Det verkar inte som om man kom fram till något efter 5 timmars samtal. Eller kom de överens om en ”mild” annektering under 2020? Framtiden får utvisa.