Det innehållsligt förnedrande tunna ”orangea kuvertet”, när det dök upp i brevlådan, skyndade jag mig att oöppnat återsända till vederbörande myndighet. Strök över adressat så mycket jag kunde med tjock, svart tuschpenna.
Hör och häpna. Samma kuvertet kom på nytt. Eller snarare en ”ny” version. Men jag gav mig inte, skam den som ger sig. Nytt försök med ”return to sender”.
När detta med det ”studsande” kuvertet hänt ett par gånger, var jag inne på att låta en av Gefle Dagblads fotografer dokumenterande ta en bild av det kuvert jag med adressaten överstruken förgäves återsände, sedan skriva något dräpande. Men det blev inte så.
Kan tyckas vara en harmlös protest att skicka tillbaka. Men när ett utmärkt ATP-system som vi alla gemensamt byggt upp förstörs, vad göra? Att det inte utbröt en vredgad folklig protest, har fått mig att slutgiltigt ge upp om detta folk. Allt går, vi finner oss i allt. Alla makthavares våta dröm.
Jag har pratat med flitigt arbetande människor som uppgivet yttrar om sin kommande (låga) pension: den dagen, den sorgen. Eller som en annan undslapp sig: ”Nu blir det till att leta röda prislappar.”
Röstkortet har gått i samma riktning som det orangea kuvertet. Röstat har jag inte gjort på många år. Skulle inte falla mig in. Så fort valet väl är avklarat, SVT:s Mats Knutsson ”analyserat” utfallet, sätter partierna med stängda dörrar igång förhandlingar över våra huvuden.
”Decemberöverenskommelser”, ”januariavtal” och allt vad de heter. Den stora blåsningen av väljarna iscensätts. Från blåsta väljare inget att frukta, det vet politikerna.
I pågående valkampanj, som jag med hänsyn till blodtrycket gör allt för att undvika, har Nato-Magda haft den goda smaken att svara en journalist, som undrade om eventuella regeringspartners, att hon gärna välkomnar ett öppet mandat, det vill säga fria händer.
Så vad i himlens namn spelar det då egentligen för roll vem jag, eller någon annan, röstar på? Jag vägrar att legitimera ett politiskt system som inte är folkväldets.
Den skattefinansierade parlamentarismen, med högavlönade yrkespolitiker som sitter på livstid (om vi inkluderar inkomstgarantin), har jag givit på båten.
I dessa dagar serveras valfläsk i frikostiga portioner, man bjuder över varandra i hur brottsligheten skall bekämpas. Symbolpolitik. För vad det lider måste det kompromissas i riksdagen, skrivas lagförslag, lagrådet yttra sig, stämmas av mot grundlag, remitteras – en lång, trasslig process.
Så i praktiken betyder det utlovade närmast – nada. Rätta mig om jag har fel. Kanske någon låter sig luras, vad vet jag. Men glöm mig. Jag tillhör ”de apatiska” som en amerikansk statsvetare klassificerade oss icke-röstande. Jag – med mitt humör!
JM pratade ibland om att ”pissa i valurnan”. Du försöker detta, Lasse, men uppenbarligen är detta inte alltid så lätt. Så, finns något alternativt sätt att handla. Bränna ner riksdagshuset kanske vore något? Eller bränna koranen, bibeln, vakttornet eller grundlagen? En känd dansk försöker upprepade gånger det senare. Lyckas han i någon mening? Tveksamt!
Demokratin som den moderna diktaturen. Ska vi någonsin komma undan?
Vill markera här att det på intet sätt ingår i denna webbsidas, eller i min personliga policy att avstå från att rösta i valet. Däremot har jag viss förståelse för den uppgivenhet inför utvecklingen i Sverige som Lasse E ger uttryck för. Med stor säkerhet är han inte ensam om denna känsla. Självklart ska inte sådant tystas ner. Det ska fram i ljuset och göras synligt för våra makthavare.
Dennis Z!
Det är lätt att raljera över min ståndpunkt. Men, som också Knut L är inne på, är jag förmodligen inte ensam om att känna en växande uppgivenhet – och i mitt fall sorg – inför vad som sker i vårt land. Kombinerat med maktlöshet.
Man kan peka på flera faktorer som ändrat förutsättningarna för hur vårt politiska system fungerar. Viktigast förmodligen att partierna numera i stort sett är medlemsoberoende och finansieras via skattsedeln. Det möjliggör överenskommelser som ”jöken” och liknande konstruktioner högt över väljarnas huvuden och bortom folklig kontroll. Väljarna borde, som jag skrev känna sig ”blåsta”. Det ser ju ut som om det inte spelade någon som helst roll vem man röstade på, vilka vallöften man lyssnade till och som styrde åt vem man gav sin röst.
Övergivandet av alliansfriheten och anslutandet till det krigförande Nato, i total respektlöshet för alla som tycker annorlunda och önskar en omfattande debatt och folkomröstning, gör mig rent beklämd.
Slutklämmen var ironisk. Jag är helt övertygad om att vi är många som enligt Seymour Martin Lipset, tror jag det var, skulle klassificeras som ”apatiska”, men som både är mycket politiskt intresserade och kunniga. Myrdal var en av oss. Att inte rösta är en genomtänkt ståndpunkt.
Tilläggas kan att flera av mina kompisar från uppväxten i det ”röda” Sandviken kommer att rösta på SD.
Själv förblir jag ett gammalt rödskägg. ”Politiskt arbetslös” som Elof Luspa skulle säga.
Folkstyre i bästa mening måste trots allt vara den bärande idén i ett välordnat och humant samhällssystem. Och hur det skall utformas kommer an på medborgarnas vilja och organisationskraft att så sker, med jämlikhet och rättvisa som ledstjärna. För mig är detta en fråga om att värna människovärdets okränkbarhet. Så klart att inte alla förmår att stå i främsta ledet och anföra men varje litet stöd och engagemang i ledet betyder något för summan och helheten.
Som Tage Danielsson skriver; ”En droppe droppad i livets älv, har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe. Hjälp till att hålla de andra oppe.”
Enkelt att skriva så klart, svårare att fullt ut tillämpa i praktiken. Men att inte medverka kan innebära att lämna över makt och inflytande till egoismens mörka krafter.
För min del röstar jag av minst av skäl; för att visa respekt mot alla dem som gick före och modigt stod upp mot överheten, vilket inneburit att min generation givits möjligheter till ett bra liv. Möjligheter som ”vi” absolut inte förvaltat på bästa sätt, må jag tillstå.
För övrigt anser jag därtill; att avstå valmöjligheten innebär att ställa sig vid sidan om och låta andra fritt utöva sin maktfullkomliga ”rättighet” och egen tillämpade människosyn.
Ett annat stort bekymmer i nära tid är att högern vunnit anhängare på bekostnad av att SAP tappat stöd från sina kärnväljare, LO-arbetarna. Att så sker är en historia för sig, vilket fordrar en djuplodad idépolitisk analys som förklaring.
En annan faktor som jag vill lyfte fram är vår grundlagsfästa yttrandefrihet som egentligen inte är så stark som man kan tro. Om inte av annat skäl finns det anledning att ”gå” och rösta på det parti man anser sig är den bästa garanten för detta skydd. Ett skydd som ger möjligheter till bland annat att här på denna sida ge uttryck för sina åsikter.
Lasse E!
Tack för ditt tydliga och resonerande svar. Under de senaste fyra decennierna har systemet trots allt utmanats med lycklig utgång av sju nya partier vid åtta tillfällen om vi räknar in även valen till vårt internationella parlament. Jag har själv varit med och ”utmanat” redan sittande partier med gott resultat vid fem av ovan nämnda valtillfällen, så visst går det även om det endast undantagsvis blev långsiktiga resultat. Och vid ett av dessa var jag inte själv med.
Men det är väl ändå den vägen vi måste vandra vidare på och inte sjunka ner i gnällträsket och begära att bli ”synliga” för ”våra makthavare”. Tro inte att de kommer att tänka om bara för att vi sätter oss på läktaren och skriker ut vår uppgivenhet!
För riksdagsvalens vidkommande var det länge sedan jag ”bytte” parti. Jag har varit medlem i ett av de gamla partierna, men det är nu ett halvsekel sedan. Däremot har jag aldrig röstat på det partiet. Jag gör mitt eget val och står för det.
Olle P!
Jag håller med dig och kan tillägga att det är just fråga om yttrandefriheten när jag i årets val inte röstar på det parti som jag egentligen tycker har bäst politik och bästa förklaringen till den utan envetet röstar på partiet jag nu varit troget i sju (7) riksdagsval!
Lasse Ekstrands idoga skrivande har säkert långt större inflytande över samhällsutvecklingen än en septemberröst i döva öron. Min sympati för Lasse Ekstrands hållning är stark. Med tom rösturna står kejsaren plötsligt naken, och den scenen kan jag drömma vackert om.