Metoo har av entusiastiska kvinnor liknats vid en revolution. Och som vi vet, det lärde oss ordförande Mao med erfarenheter från den kinesiska revolutionen, det krävs att du knäcker ägg när du gör en omelett. ”Revolutionen äter sina barn”, insåg Georg Büchner i sitt 1800-talsdrama Dantons död.
Det krävs offer i alla revolutioner. Oskyldiga stryker i hastigheten med. Oundvikligt, påstås det.
Metoo framkallade stora drev på nätet, väckte en blodtörstande mobb. Bortom rättsstat och vedertagen rättsskipning. Ett angiverisystem uppmuntrades och underhölls. I sociala medier samlades högljudda, hätska röster.
Det började med filmmogulen Harvey Weinstein i Hollywood. (Slutade med ett mycket långt fängelsestraff för honom.) Sedan öppnade sig dammluckorna på vid gavel. Även i vårt land. Ingen med minsta lilla fläck på sitt patriarkaliska samvete skonades. Allt som kunde uppfattas som övergrepp och sexuella trakasserier riktades strålkastarljuset brännmärkande mot.
Goa Doobidoo-gubben Lasse Kronér beskylldes för otillbörligheter vad avsåg en kvinnlig praktikant. Utan att han fattade varför. Men det han påstods ha gjort lades honom till last och han togs av cheferna tillfälligt bort från rutan.
Det räckte med rykten och skvaller, falska påståenden och anonyma tips. Teaterchefen Benny Fredriksson jagades, beskylldes på osann grund för det ena hemskare än det andra, slutade med att han tog sitt liv under en resa tillsammans med hustrun Anne Sofie von Otter. Aftonbladets dåvarande kulturchefs, Åsa Linderborg, ”offensiva” roll i sammanhanget skamlig. Den annars sansade kvinnan rycktes med och tappade intellektuellt fotfästet.
Påstådda förövare namngavs, hängdes ut, inte endast på sociala medier, även i mainstream media (msm). SvD, Expressen och AB tävlade om värsta löpsedlarna och fetaste rubrikerna. Utan att det föregicks av ett kritiskt journalistiskt grävande. Man följde helt enkelt den rådande opinionsvinden.
TV-kändisen Martin Timell figurerade i spalterna. Frikändes i rätten. Kulturprofilen som han kallades. Dömdes till fängelse.
Mest belysande exemplet på metoo´s metoder: Fredrik Virtanen, stjärna på Aftonbladet. Aldrig dömd i domstol. Nedlagd förundersökning. I lagens mening oskyldig.
Men inte i Cissi Wallins ögon. Hon som efter en het natt i hans säng initierade jakten på honom. Med hjälp av alla sina många tusen följare på nätet som oreserverat köpte hennes version av vad som hänt. Msm anslöt sig. Rena lynchstämningen grasserade med affischer uppklistrade utanför Virtanens bostad på Söder.
Virtanen flydde landet med hustru och barn när det var som värst. Avlägsnad från Aftonbladet och tjänsten där. Enligt LAS fanns ingen som helst saklig grund för uppsägning. Men tidningsledningen vågade intet annat. Pressen på den för stark.
Uppdrag gransknings Lina Makbouls Revolutionens första offer: En berättelse om en granskning (Mondial 2023) är rappt skriven. Hon dokumenterar den rättsosäkerhet som präglade metoo. Och avarterna med fruktansvärda konsekvenser för de utpekade. Utan minsta chans att försvara sig. Dömda på förhand.
Boken utgör en alarmerande rapport om hur kritisk granskning ersattes av affektivt laddad, blind aktivism. Den som inte lät sig dras med betraktades som en kvinnosaksförrädare. Victim blaming som Cissi Wallin älskar att säga.
Du var med eller mot. Ingen tredje ståndpunkt tilläts. Ingen som helst tvekan. Osökt associerar jag till 50-talets USA och McCarthy´s härjningar. Liv och karriärer förstörs hänsynslöst. Wallin försökte på olika sätt, till och med direkta lögner användes, misstänkliggöra UG och Lina Makboul när metoo och fallet Virtanen sattes under lupp av journalisterna på SVT i Göteborg. Hon lyckades så misstro och skapa tvivel. Vanhedra och smutskasta Makboul. Spred falska uppgifter om vänskapskorruption.
Den sistnämnda for alltmer illa av alla omotiverade, fula angrepp (från bland andra Camilla Läckberg och Mia Skäringer), gick sönder, diagnostiserades PTSD. Att hon överhuvudtaget orkat skriva boken bara att tacka för. En nödvändig men skrämmande inlaga. Modigt.
Genomgående en självkritisk, sympatisk ton. På kvinnors (sic!) vis blåser Makboul inte upp sig som Guillou, är inte dryg som GW. Rannsakar helt öppet sig själv och sitt agerande, tillstår fel och misstag. Lämnar ut sig själv, avslöjar hetsätning och vinpimplande. Ångest och tårar. Boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på journalistutbildningarna.
Vad jag hört när det gäller påstående om att knäcka ägg så var det inte Mao utan Göring som sa detta med anledning av riksdagshusbranden och van der Lubbe!
Kenneth E!
Kan vara Göring, gärna en källhänvisning. Uttalandet har, förutom Mao, även tillskrivits Stalin och Lenin. Och Robespierre på 1700-talet. Vem som var först, vem upphovsmannen är, kanske inte det viktigaste, utan innebörden. I Stalins fall framkallade det besynnerliga resonemang om att han hade rätt till 60 procent, fel till 40. I ”felprocenten” skulle väl i så fall alla de oskyldiga som ”råkade” mista livet i hastigheten ingå.
Mao är dock upphovsmannen till ”Revolutionen är ingen tebjudning”! Detta skulle nog några av oss behöva tänka lite mera på innebörden av.
Var det inte 70 procent rätt, 30 procent fel? Eller två tredjedelar rätt, vilket är ungefär samma sak. Proportionerna 60–40 har jag aldrig läst, och jag kan inte finna 60–40 vid en vävsökning medelst Google.
Intressant och belysande om hur ogrundade drev kan starta och förstöra ett liv genom svarta rubriker i vår etablerade medievärld.
I sammanhanget finns att nämna Julian Assange som inte har möjligheter att försvara sig för det han i Sverige blev anklagad för. En rättsskandal som dessvärre helt blivit bortglömt i det allmänna medieutbudet.
Såg nu vid googling att det finns ett antal personer som tillskrivs uttalandet. Lenin, Stalin, Mao men även Göring.
Jag minns att Frank Baude reagerade på en artikel som Åsa Lindeborg skrivit i vilken hon hänvisade till en viss person som gjort uttalandet. Frank tog ett flertal kontakter och kom fram till att originalet var Göring. Men vad vet jag!!
Apropå ägg och omeletter. ”Ta mig”, säger Berija till Stalin, i filmen Brända av solen, del 1. ”Ta mig, för jag vet hur man hugger skog. Och jag vet att när man gör det så yr det flisor.”
Men jag passar också på att kommentera det som posten handlar om, Metoo. Tänker på aktuell händelse.
Sara Skyttedal kom in lite sent i matchen. Men man ska nog ändå passa sig för att vara för närgången med tjejerna från Livets Ord (inklusive församlingen i Knutby).
Ja, Lasse E, det var besynnerligt. Jag har hela tiden trott att Stalin betraktades som bra till 70% och dålig till 30%. Men det hela kanske är en omöjlig ekvation om man inte beaktar på VAD han var dålig och på VAD han var bra. Möjligen kan det ju vara på det sättet att det fanns en hel del som tyckte att han var bra just på det som andra såg att han var dålig på, alternativt tvärtom.
Några klassiska Mao Tse Tung citat är i vart fall
”Kamrater revolutionen är ingen tebjudning”
och
”Politisk makt kommer ur gevärsmynningen”
Sant är ju också att han gjorde en analys om vad han ansåg vara Stalins goda och dåliga sidor och kom till en fördelning i procentsatser. Exakta siffror som nämndes är väl dock rätt onödigt att haka upp sig på.
Det var dock långt ifrån någon översvallande vänskap mellan Kina och Sovjet och vartefter byggdes det upp stora spänningar. 1975 åkte jag Transsibiriska och såg till min häpnad en militär uppladdning av gigantiska proportioner, öster om Irkutsk dominerade militärtågen lastade med tung materiel. Och på sista sträckan, Chabarovsk-Nachodka kunde man se hur det hela vägen stod stridsvagnar och artilleri uppställda mycket tätt och strålkastare med flodljus sökte av horisonten.
Det hade varit någon mindre strid och fallna sovjetsoldater fick ett avsked under ståtliga former på röda torget men till sist verkar det ha ebbat ut.
Även mellan Vietnam och Kina fanns en gammal fiendskap vilket USA inte alls begrep utan trodde de två var Bill och Bull med samma system.
Även trogna maoister och FNL:are hade nog svårt att förstå när ett fullskaligt krig bröt ut som slutade i fiasko för Kina, som drog sig tillbaks.
Dennis Z!
Hur många procent hit eller dit har jag ingen uppfattning om, verkar besynnerligt att kvantifiera en människa på det sättet.
Den bästa dramatiska tolkningen av Stalin står utan tvekan Anatoliy Dzivaev för i TV-serien ”Zhukov”. Han får kanske inte fullt till Stalins georgiska accent i sin ryska (enligt min hustru), men i övrigt så är det en suverän tolkning av Stalin.
För att ge ett exempel på Stalins överblick: Beria kommer till Stalin för att få vissa kostnader inom Sovjetunionens atombombprojekt godkända (ca 1948). Beria förklarar att beräkningarna har genomförts av gruppen kring Zel’dovich och kontrollerats av akademiledamoten Landau. Stalin vet exakt vad Beria pratar om.
Lev Landau belönades med Nobelpriset in fysik 1962, och Zel’dovich, tre gånger det socialistiska arbetets hjälte, blev efter sina bombinsatser, en av världens främsta kosmologer.
TV-serien ”Zhukov” finns numera textad på YouTube. Flera av Rysslands absolut främsta skådespelare är med (vilket inte säger lite!), och alla detaljer är noggrant genomarbetade utan att reduceras till kostymfest. Man får stå ut med ett par reklamavsnitt, men det är det värt.
Jan Arvid Götesson m fl!
Vem som egentligen förtjänar att tillskrivas upphovsmannarätten till äggen och omeletten lär förbli outrett. Men det tycker jag heller inte är det intressanta. Utan den cyniska uppfattningen att varje revolution oundvikligen skördar oskyldiga liv. Jag har i diskussioner om metoo med dem som etiketterar sig feminister hört dem försvara att oskyldiga män riskerar att hängas ut. Det skulle vara ”revolutionens” pris. Och ofrånkomligt. Om Stalin, enligt hans apolegeter, hade rätt till 60 eller 70 procent kan knappast vara huvudfrågan. ”Beräkningen” tycks mig, vilken procentsats som än anförs, högst besynnerlig. Jag minns, dessutom, från de röda åren kommunister (stalinister) som skulle inte ha gått med på vare sig 60 eller 70 procent. ”Lillefar” kunde enligt dem inte ha fel ens till 1 procent.
Om Martin Timell så kan väl sägas att han inte dömdes utan friades i både tingsrätt och hovrätt.
Men karriären var slut och han flyttade utomlands.
Men han har en förmögenhet i mångmiljonklassen från sitt produktionsbolag med sig så materiellt torde väl tillvaron gå ihop sig.