Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola har, lite oväntat kanske, fördjupat sig i Jan Guillous romaner och skrivit en bok med en kryptisk titel, Riksfilistern. Vi kommer att förstå titeln vad det lider.
Som den akademiker han är ägnar Holmgren de första 30 sidorna åt att mejsla fram en hypotes. Den handlar om konflikten mellan journalism och konst.
Journalismens kännetecken är nyheter och information. Den använder sig av välkända klichéer så att läsaren inte ska behöva kliva över en hög och svår tröskel för att ta del av det skrivna. Det ska vara enkelt.
Konsten är något annat. Den bygger på inbillningskraft, fantasi och gestaltning. Konsten ”knådar leran”, skriver Holmgren. Den formar och gestaltar. Journalismen undersöker leran, men ”knådar inte leran tillräckligt”. Även om den ibland ger sken av det, så är det bara ”som om” den gör det. Den låtsas vara litterär men är det inte: Den är ”som om”.
Konsten har ofta en hög tröskel. Den tar sig rätten att vara autonom. Den söker det litterära språket. Den är inbillningskraft. Den skapar en värld vid sidan om den sinnligt uppenbarade världen.
I bokens inledning (som alltså, i enlighet med författarens grundantagande, har en ganska hög tröskel) tar vi del av några kontroversiella författare: Peter Handke, Katarina Frostenson och Friedrich Nietzsche. De säger med Handke: ”Jag hatar åsikter. Jag tycker om litteratur.”
Det är mot den komplexa fonden, journalism eller konst som författaren avser att granska Jan Guillous författarskap.
Jan Guillou och konsten
Jan Guillou återkommer ofta själv till hypotesen ovan. Han vet att han betraktas som journalist och inte författare. Han vet att de litterärt kunniga menar att han är en mästare på att undersöka leran, men urusel på att knåda den till en egen gestalt. Därför föregriper han reflexmässigt och på välkänt guilloumanér kritiken med att raljera över dikotomin mellan journalism och konst. Han brukar då hänvisa till sin ungdom:
”På den tiden ville jag”, brukar han säga, ”i enlighet med den gängse synen på litteratur skriva nyskapande, dunkelt och poetiskt, vackert och svårbegripligt. Men så läste jag Jan Myrdal som skrev: ’Jag skriver ord för att de skall läsas, Jag skriver för publik och till publik’. Då bestämde jag mig för att lämna det där med ´nyskapande´ och skriva till publiken.”
Så fick det bli
Holmgren instämmer i hur det blev för Guillou, även om han kanske inte helt och håller köper att Jan Guillou hade ett val, att han hade kunnat skriva ”poetiskt och nyskapande”. Holmgren lutar mer åt att Guillou övade upp sin journalistiska ådra på bland annat FIB-Aktuellt, såg att den dög att leva på och att den fick en stor publik. Det var det han kunde; gå ut på fältet, titta, syna, återge (och ibland avslöja). Han var bra på det. Men likafullt började han skriva romaner.
Guillou och romanerna
Efter IB-affären 1973 hade Jan Guillous journalistiska bragd skapat en självklar plattform för fler avslöjande reportage. Han är redan då en ikon för journalistik i vårt land. I det läget kommer en annan succé, romanen Ondskan. Han kan alltså skriva vad han vill. Eller?
Som det kan bli med barndomsberättelser uppstår en debatt om den är sann eller inte. I boken framställs pappan som ett misshandlande monster, men han säger till journalisterna som undrar varför han inte försvarar sig: ”Jamen det är väl en roman?”
Ja, är det en roman eller en rapport från en barndom? Bokens framsida, ett ungdomsporträtt av författaren, antyder det senare. Men oavsett det blir boken en stor framgång, den blir både film och teater (Dramatens mest spelade). Den blir presentbok till skolans avgångsklasser. Boken får en stor publik.
Men är det en rapport eller är det litteratur? Frågan hänger i luften.
Hamilton, Arn och de andra
Holmgren går sedan igenom de storsäljande romanserierna om Hamilton, om riddaren Arn och Det stora århundrandet, ”den egna släkthistorien”. Holmgren går igenom, men nagelfar inte (jo, någon gång gör han det) romanerna; han nöjer sig med att ge de exempel som behövs för att visa att det Guillou skriver är rapporter och inte gestaltning. Exemplen är ibland hänsynslösa. ”Så fort han kommer i närheten av sex borde även skämskudden modell större komma fram.” Men oftast är Holmgren akademiskt saklig.
Holmgren menar att författaren Guillou agerar som en chefredaktör som skickar ut sina huvudpersoner likt reportrar på olika uppdrag. De rapporterar sedan tillbaka hem till chefredaktören vad de sett. Det blir därför (särskilt i Det stora århundrandet) mer av ”historielektion än inre liv”.
Varför denna bok?
Det är en intellektuell glädje att läsa Holmgrens bok. Den är full av litterära spår- och sidospår. Det är en bok där lusten till bildning väger tyngre än billiga avslöjanden och kriarättningar. Den hållningen ligger alltså i linje med författarens inledande grundantagande vad som är litteratur och vad som inte är det. Den som söker snabba ”åsikter” och spektakulära avslöjanden har inte mycket att hämta i denna bok. Inte desto mindre, eller kanske just därför, blir resultaten av Holmgrens undersökning av ett författarskap extra kraftfulla. Det Guillou skriver kanske är bra på sitt sätt – men det är absolut inte litteratur! Så lyder forskarens slutsats.
Vid läsningens gång, parallellt med nöjet av att läsa en komplex och stimulerande essä, har jag ändå ställt mig frågan. Varför skriver Holmgren denna bok?
Han måste ju ha anat svaret på förhand. Det fanns redan inbäddade i det faktum att han inte läst en enda rad ur Guillous romaner innan han tog sig an att skriva denna bok. Varför kom han på den tanken? Holmgren svarar inte explicit på den frågan. Mellan raderna hittar jag två möjliga svar.
Paul Frigyes
Det finns nästan inga biografier om Guillou. Paul Frigyes gjorde ett försök 2014 och skrev ett omfattande och habilt verk (enligt Holmgren). Men i ett direktsänt TV-program passade Jan Guillou på att detronisera Paul Frigyes genom att dra fram ett par, egentligen ganska oväsentliga småfel (bland annat om ett avgångsbetyg från internatskolan Solbacka, där boken Ondskan utspelas). Trots att det handlade om bagateller fick Norstedts förlag kalla fötter och drog genast in hela upplagan, med Jan Guillous goda minne. Boken kom senare ut på Lindelöw förlag (inte att förväxla med lindelof.nu) med titel Jan Guillou utifrån.
Jag får ibland en känsla att Holmgren skriver sin bok för att ärerädda Frigyes bok, eller åtminstone ta vid där han slutade. Ungefär som att han tänker: Det måste väl gå att skriva om Guillou, även om han vill vara höjd över alla misstankar.
Men då och då under läsningen får jag en känsla av att Ola Holmgren är riktigt förbannad och vill dra i gång en större debatt.
Strindbergsfejden 2.0
Är det kanske en ny Strindbergsfejd under uppsegling? Förra gången, det var kring 1910, gick August Strindberg i klinch med den tidens nationella ikoner: Sven Hedin, Oscar Levertin och inte minst Verner von Heidenstam.
Den här gången, 2023, används faktiskt samme Heidenstam som slagträ åt andra hållet. Holmgren lyfter fram Heidenstams roman Folkungaträdet (1905–1907) som exempel på föredömlig gestaltning, miltals ifrån Guillous Arn-serie.
Holmgren tar varje tillfälle i akt att visa på vad som är torr rapport och vad som är god gestaltning. Och i den visningen kommer Guillou till korta.
Holmgren är nog sugen på strid. Det verkar faktiskt så. Likheterna med Strindbergsfejden är slående. Olikheter finns, men det är samma kämpaglöd i Ola Holmgrens inledande svada som hos Strindberg. Det är en blandning av fakta, ställningstaganden och rena elakheter. Och glöden! ”Min eld är den största i Sverige”, skrev Strindberg. Det skulle nog inte Holmgren skriva. Holmgren är annorlunda som person.
För den som, likt undertecknad, har mött den timide Ola Holmgren som guide på Ivar Lo-muséet på Bastugatan, på Södermalm i Stockholm är stridslusten oväntad. Men jag märker svadan.
Varför svada?
Ja, kanske är det den idoge akademikerns kommentar till en tidsanda som hyllar det ytliga, som rikligt belönar dem som skriver vad ”folk vill ha” och en tidsanda där alla kan bli ”författare”. En tidsanda som nedvärderar verklig bildning, riktig konst och föraktar den djupa gestaltningen; allt som har högre trösklar än nutidens spänningsromaner, de som är så helt ”renons på spänning”. Om Holmgren genom (nästan) hela boken håller sig akademiskt saklig så antyder bokens kryptiska titel, Riksfilistern, att han i själva verket är ursinnig. Filistern är en bracka som inget vet om kvalitet och kultur, filistern är trångsynt och klankar på alla som kan något om konst och litteratur.
Jag vet inte vilka Holmgrens motiv är, men jag hoppas i alla fall att det kan bli en Strindbergsfejd 2.0 av hans bok. Det behövs att bladet tas från munnen och att vi åter får säga att det är skillnad på lort och pannkaka. Och i den fejden blir Holmgrens bok en bra utgångspunkt och då får väl den upphöjde Jan Guillou finna sig i att vara den ena parten i debattens dikotomi, den mellan rapporten och gestaltningen.
Det får han bjuda på, tycker jag.
Tack för detta! Hur man än vänder och vrider på det så fortsätter ju Jan Guillou att fascinera och väcka känslor. Hans litterära gestaltning lämnar en hel del övrigt att önska, men man får ge honom att han är skicklig på att hitta berättelser som engagerar.
”Men är det en rapport eller är det litteratur? Frågan hänger i luften.” Är det du som frågar Leif Str, eller anser du att bokförfattaren ställer denna fråga?
Är ett svar viktigt för att bedöma kvalitet, nyhetsvärde eller annat? Mig synes ett krav om svar på frågan vara mer informerande om frågeställaren, till dennes nackdel. Hur mycket var till exempel sant och hur mycket var fantasi i Mark Levengods synnerligen tankeväckande senaste sommarprat? Hustrun och jag lyssnade intensivt njutande, men tänkte aldrig något vidare på ”rapport eller litteratur” eller ens ”sanning eller fantasi”.
Ja Jenny, han fortsätter att fascinera. Skriver ännu bra krönikor och har åstadkommit mycket. Han är bäst i det lilla journalistiska formatet tycker jag. Som gisslare av ”finlitteraturen” har han också spelat en kul roll, en slags fortsättning på Myrdal, som högst motvilligt tog ordet ”skönlitteratur” i sin mun. Litteratur är litteratur, punkt. Och jag tycker ännu det ligger en del i det. 1900-talsserien blev allt mer en besvikelse. Det började mycket underhållande, men historien tappade fart och blev till ett slags mekanobygga av tidsmarkörer. Men som han själv sagt, det var ett omöjligt projekt.
Jenny T!
Tack för kommentar.
Angående Guillou: Hatten av för flitigt skrivande!
Hans ödmjukhet är dock, som bekant inte, ”den största i Sverige” (för att citera PO Enquist) så jag håller gärna armlängds lucka (det är ju så populärt nuförtiden) till personen Jan Guillou.
Bertil C!
Tack för kommentar.
Det är Ola Holmgren (inte jag) som i boken undersöker relationen mellan reportage/journalistik och litteratur i Guillous författarskap. Varför han gör det, skriver jag några rader om på slutet.
Personligen har jag inget eget att tillföra i frågan, men jag anser ändå att det kan vara värt en mässa att fundera över vad som är bra och dåligt i dagens ofantliga bokutgivning. Kanske är Holmgrens bok en utgångspunkt för en sådan ”fejd”?
Spelar det någon roll? frågar du.
Jo, det är klart att det spelar roll för Guillous pappa om grabben hans har skrivit en roman eller en inlaga till tingsrätten.
Självklart spelar det en roll för Guillous pappa, men för mig? Samma sak med Mark Levengoods senaste sommarprat. Det han säger om sin mamma bror och syster och mammas senaste ’karl’ spelar naturligtvis roll för dem alla, men inte för mig, möjligen om jag skulle stöta på någon av dem.
Jans pappa och mamma var skilda redan innan han började skolan. Det är styvpappan som misshandlar i boken Onskan.
Med risk att hamna utanför ämnet.
Jag har inre läst boken Ondskan och därför ingen åsikt i fråga vilken omfattning styvfadern delat ut stryk till sin son Jan G.
Nu är Jan G ett barn av mitten 40-talet och under den tiden tillhörde aga en inte ovanlig metod för att barnen skulle uppföra sig och veta hut. Även inom skolans värld förekom det att lärare tillämpade en sådan misshandel fram till 1958 – utan att lagboken kunde sätta stopp för detta. Och trots lagbrott förekom denna bestraffningsmetod under mina barns skoltid på 70 talet.
Nu sker tack och lov inte den typ av misshandel utan annat av ondo händer inom skolans värld som sätter djupa och illavarslande spår i dagens samhälle. Jag tänker då på att alltför många elever lämnar grundskolan utan fullgoda betyg.
Min 40-talsgeneration som sagt illa nog ibland blev fostrade med hjälp av stryk kom trots allt ut i världen ganska välartade och bra förberedda. Därtill utrustade med en hyfsad kunskapsbank till stor samhällsnytta som i regel var goda exempel att efterfölja för deras barn 60-70 tal, vilka har ännu bättre skolunderbyggnad och lyckats etablerat sig väl, liksom deras barn det vill säga 40-talisternas barnbarn födda 90 talet också dom utrustade med bra grundkunskap som ingång på arbetsmarknaden och föreningsliv samt allmänt göra bra saker tillsammans.
Därför kan jag ibland tänka tankar med dom bevingade orden som att övning ger färdighet, liksom (ut) bildning tillför möjligheter för det goda samhällets utveckling.
Men för att inte måla f-n på väggen måste jag dock tillstå att läget kunde varit bättre med tanke på vilka otroligt bra förutsättningar mänskligheten besitter.
Trots dessa fantastiska möjligheter är det så illa att ”vi” inbillar oss att fred på Jorden skapas med hjälp av alltmer avancerad och ökad vapenproduktion.
Undrar vad Georg Orwells tänker när han sitter på sitt moln och blickar ut över allt galet som sker där nere?
Jag läser inte JGs romaner, det räcker att se pojkboksserien Arn en serietidningvärld som jag lämnat för länge sedan, några rader räcker för mig. JG är modig och ger sig på det som han egentligen borde hålla sig ifrån, upphittade historier, det är som när en badmintonspelare ska spela tennis, ränderna sitter i. Men eloge till JG att han vill berätta saker genom romaner.