Jerffey D Sachs: Riskerna och fördelarna med den framväxande multipolära världen

Världsekonomin befinner sig i en djup omvandlingsprocess, enligt vilken regioner som en gång släpade efter västvärlden i industrialiseringen nu tar igen förlorad tid. Det skriver professon Jerffey D Sachs i denna artikel med titeln ”The Perils and Promise of the Emerging Multipolar World” på sajten Common Dreams den 6 juni. Översättning till svenska av Bertil Carlman.

Världsbankens offentliggörande den 30 maj av sina senaste uppskattningar av den nationella produktionen (fram till år 2022) ger anledning att reflektera över den nya geopolitiken. De nya uppgifterna understryker skiftet från en USA-ledd världsekonomi till en multipolär världsekonomi, en verklighet som amerikanska strateger hittills har misslyckats med att acceptera eller erkänna.

Världsbankens siffror visar tydligt att västvärldens ekonomiska dominans är över. År 1994 utgjorde G7-länderna (Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Storbritannien och USA) 45,3 procent av världsproduktionen, jämfört med 18,9 procent av världsproduktionen i BRICS-länderna (Brasilien, Kina, Egypten, Etiopien, Indien, Iran, Ryssland, Sydafrika, Förenade Arabemiraten). Det har nu vänt. BRICS står nu för 35,2 procent av världsproduktionen, medan G7-länderna står för 29,3 procent.

Från och med 2022 är de fem största ekonomierna i fallande ordning Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan. Kinas BNP är cirka 25 procent större än USA:s (ungefär 30 procent av USA:s BNP per invånare, men med 4,2 gånger så stor befolkning). Tre av de fem största länderna är med i BRICS, medan två är med i G7. År 1994 var de fem största USA, Japan, Kina, Tyskland och Indien, med tre i G7 och två i BRICS.

Trots de nya globala ekonomiska realiteterna följer USA fortfarande en storslagen strategi för ”överlägsenhet”, det vill säga USA:s strävan att vara den dominerande ekonomiska, finansiella, teknologiska och militära makten över hela världen.

I takt med att andelarna av världsproduktionen förändras, förändras också den globala makten. Den USA-ledda kärnalliansen, som inkluderar USA, Kanada, Storbritannien, EU, Japan, Korea, Australien och Nya Zeeland, stod för 56 procent av världsproduktionen 1994, men utgör nu bara 39,5 procent. Som ett resultat av detta minskar USA:s globala inflytande. Ett tydligt exempel på detta är att när den USA-ledda gruppen införde ekonomiska sanktioner mot Ryssland 2022 var det mycket få länder utanför kärnalliansen som anslöt sig. Som ett resultat av detta hade Ryssland inga problem med att flytta sin handel till länder utanför den USA-ledda alliansen.

Världsekonomin befinner sig i en djup ekonomisk omvandlingsprocess, enligt vilken regioner som en gång släpade efter västvärlden i industrialiseringen under 1800- och 1900-talen nu tar igen förlorad tid. Det ekonomiska närmandet började faktiskt redan på 1950-talet när de europeiska imperiernas styre i Afrika och Asien upphörde. Det har gått i vågor, först i Östasien, sedan ungefär 20 år senare i Indien och under de kommande 20–40 åren i Afrika.

Dessa och vissa andra regioner växer mycket snabbare än de västerländska ekonomierna eftersom de har mer ”utrymme” för att öka BNP genom att snabbt höja utbildningsnivåerna, öka arbetarnas kompetens och installera modern infrastruktur, inklusive allmän tillgång till elektrifiering och digitala plattformar. Tillväxtekonomierna kan ofta gå om de rikare länderna med toppmodern infrastruktur (t ex snabba intercity-tåg, 5G, moderna flygplatser och hamnar) medan de rikare länderna sitter fast med åldrande infrastruktur och dyra eftermonteringar. IMF:s World Economic Outlook förutspår att tillväxt- och utvecklingsekonomierna kommer att ha en genomsnittlig tillväxt på cirka 4 procent per år under de kommande fem åren, medan höginkomstländerna i genomsnitt kommer att ha en tillväxt på mindre än 2 procent per år.

Det är inte bara inom kompetens och infrastruktur som närmandet sker. Många av tillväxtekonomierna, inklusive Kina, Ryssland, Iran och andra, gör snabba framsteg även när det gäller tekniska innovationer, både inom civil och militär teknik.

Kina har helt klart ett stort försprång när det gäller tillverkning av spjutspetsteknik som behövs för den globala energiomställningen, inklusive batterier, elfordon, 5G, solceller, vindkraftverk, fjärde generationens kärnkraft och annat. Kinas snabba framsteg inom rymdteknik, bioteknik, nanoteknik och annan teknik är lika imponerande. Som svar har USA gjort det absurda påståendet att Kina har en ”överkapacitet” inom dessa spjutspetsteknologier, medan den uppenbara sanningen är att USA har en betydande underkapacitet inom många sektorer. Kinas kapacitet för innovation och lågkostnadsproduktion stöds av enorma FoU-utgifter (Utgifter för forskning och utveckling) och dess stora och växande arbetskraft av forskare och ingenjörer.

Trots de nya globala ekonomiska realiteterna följer den ’amerikanska säkerhetsstaten’ fortfarande en storslagen strategi för ”överhöghet”, det vill säga USA:s strävan att vara den dominerande ekonomiska, finansiella, teknologiska och militära makten överallt i världen. USA försöker fortfarande behålla sin överlägsenhet i Europa genom att omringa Ryssland i Svartahavsregionen med Nato-styrkor, men Ryssland har motsatt sig detta militärt i både Georgien och Ukraina. USA försöker fortfarande behålla sin överlägsenhet i Asien genom att omringa Kina i Sydkinesiska havet, en dårskap som kan leda USA in i ett katastrofalt krig om Taiwan. USA håller också på att förlora sin ställning i Mellanöstern genom att motsätta sig arabvärldens enade krav på erkännande av Palestina som FN:s 194:e medlemsstat.

Men suverän överhöghet (hegemoni) är verkligen inte möjligt för USA längre, vilket var möjligt för 30 år sedan när USA:s relativa makt var mycket större. I dag är USA:s andel av världsproduktionen 14,8 procent, jämfört med 18,5 procent för Kina, och USA:s andel av världens befolkning är bara 4,1 procent, jämfört med 17,8 procent för Kina.

Trenden mot bred global ekonomisk konvergens innebär att USA:s hegemoni inte kommer att ersättas av kinesisk hegemoni. Kinas andel av världsproduktionen kommer sannolikt att nå en topp på cirka 20 procent under det kommande decenniet, och därefter minska i takt med att Kinas befolkning minskar. Andra delar av världen, särskilt Indien och Afrika, kommer sannolikt att visa en stor ökning av sina respektive andelar av den globala produktionen, och därmed också av sin geopolitiska tyngd.

Vi är därför på väg in i en posthegemonisk, multipolär värld. Även den är fylld av utmaningar. Det skulle kunna leda till en ny ”stormaktspolitisk tragedi”, där flera kärnvapenmakter förgäves tävlar om herraväldet. Det skulle kunna leda till ett sammanbrott för bräckliga globala regler, t ex öppen handel inom ramen för Världshandelsorganisationen. Eller så kan det leda till en värld där stormakterna utövar ömsesidig tolerans, återhållsamhet och till och med samarbete, i enlighet med FN-stadgan, eftersom de inser att endast sådan statskonst kommer att hålla världen säker i kärnvapenåldern.