Artikelförfattaren och rysk guide vid minnessten för Edith Södergran i Raivola
Vi startar resan i Helsingfors och via lunchuppehåll i Runebergs Borgå når vi på kvällen den karelska gränsstaden Lappeenranta (Villmanstrand). I staden har de nyintagna teknologerna ”inspark” under relativt ordnade former. Vi berörs av den stora krigskyrkogården i staden centrum där även stupade från det förlorade Karelen hedras. Dagen därpå tar vi plats på kryssningsfartyget M/s Karelia tillsammans med en mångkulturell skara passagerare. Ombord finns naturligtvis finländare men också bl a tyskar och taiwaneser.
Saima kanal är 43 km varav 23 km finns på finska sidan och 20 kilometer på den ryska sidan. Höjdskillnaden mellan Saimen i Finland och Finska viken i ryska Viborg är i medeltal 76 m och kanalen har åtta slussar. De största nyttofartygen som tillåts trafikera kanalen kan transportera 2.500 ton (ett helt godståg). Allt detta och mycket därtill får vi lära oss av en engagerad guide under resan.
Efter att ha passerat ryska gränsen uti en sjö blir vi undervisade om visumbestämmelserna i Ryssland. Det visar sig vara viktigt att gränspolisen har koll på oss turister. Vissa platser av känslig karaktär (krigsminnen) får vi inte besöka. Några av båtresenärerna stannar i Viborg över dagen. Andra åker till S:t Petersburg några dagar. Artikelförfattaren och hans resesällskap tänker sig en fortsatt roadtrip på karelska näset mot S.t Petersburg.
Viborg är en förvandlad och förbättrad stad sedan senaste besökstillfället för 15 år sedan. Staden har idag 80.000 ryska invånare. Det är tredje generationen ryssar som nu befolkar denna gamla finsksvenska stad, som till 1944 var befolkningsmässigt större än Åbo. Man vårdar nu stadens kulturarv. Staden grundades av svenska stormän redan i slutet av 1200-talet och borgen byggdes på order av Torgils Knutsson, som nu står staty centralt placerad. Under sovjettiden var statyn nedmonterad av politiska skäl men är nu på plats igen. Inte långt därifrån står Lenin staty.
Gustav Vasa besökte denna svenska bastion 1555. Ryssarna erövrade staden i början av 1700-talet. Viborgs historia är brokig. Här har tyskar, finnar, karelare, svenskar och ryssar levt sida vid sida. Periodvis har det varit en välmående och kulturellt framstående stad.
Alvar Aalto-biblioteket är nu upprustat efter tidigare svårt förfall. Ett förnämligt eremitage lånar in konstskatter från S:t Petersburg. Ett krigsmuseum ger den ryska bilden av varför Viborg erövrades. En som det verkar livaktig varvsindustri finns i staden. Den omdiskuterade gasledningen via Gotland mot Tyskland har sin början här i jättekoncernen Gazproms regi.
Vi rör oss på karelska näset mot S:t Petersburg i detta historiska gränslandskap mellan Ladoga och Finska viken. Detta är Kalevalas trakter, även med krigstida minnen med bunkrar som tillhörde den s k Mannerheimlinjen. Hit vallfärdade kulturpersonligheter från Finland och Sverige under mellankrigstiden. Vi besöker Edith Södergrans födelseplats i Raivola där även hennes katt ”Totti” fått en staty. I Raivola finns också en nyare ortodox kyrka med förgyllda lökkupoler samt en sovjetisk minnesvård med texten ”Till minne av våra hjältar”.
Vidare till Finska vikens milsvida norra sandstrand och orten Repino (tidigare finska Kuokkala). Här finns den världsberömda konstnären Ilja Repins (1844–1930) kombinerade bostad och ateljé. Återuppbyggd efter en brand krigsåret 1944. Repin köpte huset 1899 och bodde där till sin död 1930. Mot slutet kunde Repin måla bara med vänster hand. Först var han rysk medborgare sedan blev han finsk medborgare när gränsen drogs vid Systerbäck några mil från dåvarande Leningrad. Den sovjetiska ledningen med Stalin i spetsen omhuldade Repin som en stor fosterländsk konstnär och försökte flera gånger få honom att flytta till dåvarande Leningrad.
Vi når nu S.t Petersburgs stadsgräns och ser stadens siluetter, fästningen Kronstadt med staden som grundades på 1700-talet av Peter den store som ryska flottans huvudbas. Vi skymtar också kärnkraftverket Sosnovij Bor.
Vi återvänder mot Viborg på den motorväg som håller på att utvidgas. Trafikrytmen är hård, på gränsen till hänsynslös. Av någon anledning tillåts vi inte besöka krigsminnen som Tali Ihantala och Tienhaara där hårda strider utkämpades 1944.
Rolf K!
Tack för Karelsk resa.
Så bra att Karelen inte ligger för fäfot. En sådan vacker, rik och anrik del av nordliga nejder ska bevaras. Nära knuten inte bara till nuvarande Finland utan även till Sverige.
Jag tittar ofta i den magnifika fotoboken Karelen – landet som var, tryckt i Borgå 1941. (Därefter återerövrades Karelen 1941, men förlorades än en gång 1944.)
När jag bläddrar i boken och tittar på de många bilderna, de är säkert över tusen, förundras jag över hur Finland, dess folk (inklusive förstås de karelare som fick bygga ett nytt liv utanför Karelen) och politiker inte odlat ett oförsonligt hat mot sin granne i öster. Att de inte kräver landet tillbaka. Inte ens Perussuomalaiset är revanschister!
Detta är Fördrivningen som gick att lösa utan fortsatt terror från bägge håll.
Heder åt denna försoning.
Och troligen var det finländarnas oerhörda försvarsstrider (när allt egentligen var kört) vid Tali Ihantala och Tienhaara som säkrade ett öde värre än döden.
Heder åt dessa frontkämpar också.
Heder även i ljuset av att Sovjet denna gång (1941–1944) hade rätten att försvara sitt land.
Vad kan denna karelska fördrivning lära världen idag?
Tali-Ihantala är en myt. Det räddade ingenting.