I samband med att Bill Clinton, som den förste amerikanske presidenten efter Richard Nixon, anlände till Vietnam år 2000 lät han släppa fri en mastodontisk databas med tidigare sekretessbelagt material om Förenta Staternas bombningar i sydöstra Asien 1964–75. Avsikten var att underlätta röjningen av ännu icke detonerade bomber i regionen. Men som ren bieffekt av frisläppandet kunde med ens den exakta omfattningen av de US-amerikanska luftangreppen i Indokina fullt ut beräknas, och det sände chockvågor över snart sagt hela världen. Bland annat visade det sig att förödelsen i Kambodja haft en långt större utsträckning i tid och rum än vad man dittills erkänt i Washington. Fakta talade, och talar, för sig själva:
Från och med oktober månad 1965 till och med september 1973 fällde de amerikanska flygstyrkorna 2,76 miljoner ton bomber vid 231.000 olika uppstigningar mot 114.000 skilda platser i detta redan så svårt sargade jordbruksland. Det överträffar med klar marginal de två miljoner ton som fälldes under hela andra världskriget av Sovjetunionens, Frankrikes, Englands och USA:s samlade stridskrafter.
Med början den 18 mars 1970 och ända till decenniets mittpunkt rådde fullskaligt krig i de allra flesta av Kambodjas zoner med den djupt religiöse marionetten och generalen Lon Nol vid regeringsrodret i Phnom Penh. En av Förenta Staterna understödd ”buddistisk fascism” präglade detta märkliga skede. Men nya tider stundade. Torsdagen den 17 april 1975 marscherade Befrielsearmén in i huvudstaden, och de svartklädda pojksoldaterna hälsades välkomna av svältande folkmassor.
Till sist hade freden anlänt! En fullständigt ny era randades med de segrande bonde-revolutionärerna i Khmer Rouge – Röda Khmererna – vid styrspakarna. Deras utopiska och svärmiska ideal beundrades vida kring och återgavs på många håll i allvarsamma och högstämda ordalag.
Man kan nog säga att det blottställda landets, Demokratiska Kampucheas, nya makthavare i viss mån begrep sig på åkerbruk, risodling och konstbevattning och torde haft de bästa avsikter i det inledande skedet. Men lika obestridligt är att de successivt uppförde en terrorstat med hemliga agenter, ideliga övergrepp, planmässig tortyr och avrättningar i lönndom. Den man som var nr ett i den revolutionära hierarkin gick ursprungligen under namnet Saloth Sâr (1925–1998) och hade ett förflutet som gynnad stipendiat, misslyckad student och kaféintellektuell i Paris. Under djungelkrigen mot general Lon Nols orkeslösa soldathorder tog han sig namnet Pol Pot. Syftet kan ha varit att med detta ”nom de guerre” markera politisk styrka och dådkraft: en POLitique POTente.
Redan innan hanen gol, skulle denna PP:s kraftfulla statskonst skaka omvärlden och tolkas på en lång rad motstridiga sätt.
Av omedelbart insedda skäl är alla uppgifter osäkra, men 1 à 2 miljoner kambodjaner tros ha förlorat sina liv i Demokratiska Kampuchea åren 1975–1978, varav hundratusentals dog av ren svält.
Att Pol Pots och Röda khmerernas omdömeslösa samhällsexperiment inte blev stort annat än en 3,5-årig parentes, låt vara en ohyggligt blodig sådan, hade många orsaker, både enkla och mer komplexa. En var att Angkar Padevat – den hemliga organisation som drog i nästan alla trådar – ställde in siktet fel redan i startögonblicket den 17 april (1975). Föreställningen att ett kommunistiskt Schlaraffenland gick att bygga upp på nästan ingen tid alls lekte de egensinniga revolutionärerna i hågen. ”Om vi bara kan lysa allt materiellt och immateriellt ägande i bann, så kommer människorna att bli jämställda”, är ett uttalande som ibland tillskrivs Khieu Samphan, tongivande ideolog och Kampucheas statschef från och med våren 1976 (då han ersatte Norodom Sihanouk på den posten).
Sagt och gjort! Privategendomen avskaffades, betalningsmedlen (mynten och sedlarna) togs ur bruk, marknaderna löstes upp och alla städer tömdes på sin befolkning. Bara utrymningen av Phnom Penh antas ha kostat 20.000 människor livet inom loppet av några få dagar.
Alla skulle ofördröjligen sättas i arbete ute på landsbygden, och hela stadsbefolkningen fick order om att snarast bege sig till sina hembyar. Där skulle män som kvinnor tjäna sitt uppehälle i fortsättningen i kooperativ form och i sitt anletes svett. Initiativet kan tyckas rimligt och t o m befogat med tanke på Kampucheas prekära situation – landet var förött och utarmat och hade utsatts för terrorbombningar i åratal – men olyckligtvis sprack planeringen över nästan hela linjen. Miljontals individer låter sig inte förflyttas gnisselfritt. Det projektet hade krävt avsevärt längre tid.
Rom byggdes inte på en dag, och en utfattig jordbruksnation låter sig inte omstöpas i kommunistiska former över en natt.
Till detta kommer att de styrande revolutionärerna, av vilka åtskilliga hade studerat i Paris, inte nöjde sig med att eliminera privategendomen, betalningsmedlen och marknaderna. I själva verket utrotade de också precis allt vad godtycke och tillfälligheter heter i den mänskliga samvaron. Om något gick på tok, så anades, med given automatik, en dolsk yttersta avsikt bakom det inträffade. Slog risskördarna fel, så berodde det på att förhärdade agenter från Vietnam hade infiltrerat jordbruket; följdes inte de givna direktiven till punkt och pricka ute i byarna, så förklarades detta med att någon/några avsiktligt saboterade den revolutionära dagordningen o s v.
Man hade kort och gott avskaffat slumpen.
De styrande i det mytiska Angkar Padevat trodde därför på konspirationer i nästan alla sammanhang, och det ledde med en sorts maskinmässig logik till rader av summariska avrättningar – som dessutom ökade i intensitet under 1978. Förbindelselinjerna mellan den ideologi som man officiellt bekände sig till, ’marxismen-leninismen’, och det avancerade konspirationstänkandet var otvetydiga. Än i dag kan fenomenet studeras i allehanda m-l-kotterier på olika håll i världen.
Det regerande Khmer Rouge-skiktet menade vidare att Historien, med ett slags inneboende dynamik, rör sig i en förutbestämd riktning. Man hade kort sagt tillägnat sig en deterministisk uppfattning. Från den utgångspunkten framstod de revolutionära tankefigurerna närmast som rena naturlagar. ”Sticker man in sin arm eller sitt ben i historiens hjul, så får man dem ofelbart avslagna”, intygade Pol Pot. Att en sådan inställning är förödande säger sig självt. Är man övertygad om att ett idylliskt Arkadien finns inom omedelbart räckhåll, så tenderar man gärna att i blind nitälskan försätta alla de icke-övertygade ur stridbart skick, helt enkelt för att inte riskera miljoners och åter miljoners kommande lycka.
Tuol Sleng eller S-21 kallas det misskända tortyr-centret utanför Phnom Penh, en fängelsehåla i vilken minst 14.000 ledande funktionärer och andra framstående aktörer systematiskt pinades till döds. Det fanns många Tuol Sleng under Angkar Padevats beskärm, trots att Demokratiska Kampuchea officiellt saknade fängelser. Den traditionella brottsligheten konvergerade nämligen mot absoluta nollpunkten enligt de styrande.
Artikel 20 i grundlagen hade följande lydelse:
Varje medborgare i Kampuchea tillförsäkras rätten att utöva sin tro och likaså rätten att inte bekänna sig till någon tro.
Alla de religioner som står i strid med Demokratiska Kampucheas ambitioner och det kampucheanska folkets aspirationer är strängt förbjudna.
Här kan man fråga sig på vilket sätt den första utsagan i artikel 20 är förenlig med den andra (och vice versa). I praktiken riktade sig artikeln främst mot buddismen, som uppgavs vara den ojämförligt mest reaktionära och folkfientliga bland religioner. Samtidigt är det för mig fullständigt uppenbart att Röda Khmerernas maoistiskt inspirerade leninism i sig fungerade som en uppenbarelsereligion. Fanatismen var närmast gränslös. Osökt går tankarna till den s k Rebellrörelsen, d v s till den politiska väckelse som under några kaotiska månader hemsökte Stockholm, Uppsala och Mälardalen 1968. Både hos oss och i Kampuchea handlade det om en anti-intellektualism på marsch. Allt troddes möjligt. T ex föreställde sig revolutionärerna i Khmer Rouge att man redan i 13-årsåldern kunde utexamineras som läkare och ingenjör – och man planerade efter det receptet.
Jag betvivlar starkt att Röda Khmerernas högsta ledning i själ och hjärta var känslolösa och bestialiska mördare. Många av frontfigurerna – Khieu Samphan (en 87-åring som ännu lever), Ok Sakun, kanske även Ieng Sary och Ieng Thirith – KAN ha varit mer eller mindre renhjärtade idealister, uppfyllda av ett äkta patos och en sann vilja att lyfta det illa sargade fosterlandet ur den obeskrivliga misären.
Ambitionerna ska inte kritiseras. Det var i stället de ideologiska grundbultarna som inte höll måttet.
Sedan får vi inte glömma att de US-amerikanska bombningarna saknar motstycke i krigshistorien. Det allra värsta brottet i dåtidens Sydostasien begicks faktiskt av Richard Nixon och fredspristagare Henry Kissinger.
Mats P!
Att något är sant innebär ju inte att det också är relevant. Sammanhanget avgör. Om du tar lätt på detta så är det förstås din ensak. Men det är nog orealistiskt att räkna med att alla skall köpa ett sådant lättsinne.
Roligt ad hominem pekoral.
Men du vet det utilitaristiska argumentet du tillskriver Pol Pot är inte dialektisk materialism, det är liberalism. Likaså reduktionismen som du tillskriver Röda Khmererna. Samtidigt som en fysiker som du inte kan låta bli att applicera reduktionism överallt, men du vet att det är inte relevant för samhällsfrågor, och därmed gör du själv samma filosofiska fel som Pol Pot.
Hur kommer du fram till att det bara fanns en enda kraft? För din reduktionism så fanns det ingen konflikt i Kambodja och det är en rätt så skum grund för en analys.
Släpp fysikboken en stund och prova lite dialektisk materialism.
Hans A!
Jag håller med dig om att det forskningsområde som så intresserar Mats Parner fortfarande är alltför konfliktladdat. Vad man än kommer fram till kommer att utnyttjas politiskt. För USA. Eller mot.
Tack alla skribenter för Era synpunkter. Att människor måste dött som flugor av de amerikanska flygbombningarna, kriget till lands med de inblandade, USA, Lon Nol-armén, gerillan – är självklart. Sedan måste många ha dött eller dödats i de Röda khmerernas hämnduppgörelser med före detta anhängare till USA-Lon Nol. Sedan dödades åtskilliga i kriget Vietnam-Kampuchea. Sedan antagligen många i hämnduppgörelser efter det kriget.
1977-1978 lyssnade jag till vad Peter Weiss, Sara Lidman, Jan Myrdal hävdade. Vet än i dag inte vem som har(hade) ”rätt”.
Glömde skriva att många måste ha dött av krigsskador, sjukdomar, umbäranden, hunger, fattigdom, ålderdomssvaghet. Ja, vad hinner inte människor dö av under en period av ca 15 år i ett fattigt, krigshärjat land…
Bäste Tord Lundgren! (Jag tror inte vi är släkt.) Du räknar upp massor av dödsorsaker för att undvika den mest besvärande: Alla som avrättades efter summariska eller obefintliga rättegångar som ”folkfiender”. Sådant har tyvärr varit typiskt för alla kommunistregimer, fast Pol Pots var nog en av de värsta i det avseendet. Särskilt vi som en gång stödde Pol Pot måste erkänna detta. Det är skrämmande med sådana som Jan Myrdal som nog aldrig kommer att göra det.
Benkt L!
Nå ja, du har kanske värre skuldkänslor än jag. Men jag förstår faktiskt inte varför jag ska ”erkänna” något jag aldrig betvivlat; att människor ”avrättades efter summariska eller obefintliga rättegångar som ’folkfiender'”, som du säger – både i detta krig och i alla andra. Låt istället våra erfarenheter vara till lite vägledning för de ställningstaganden som bör göras idag. Glöm aldrig vad som i grunden orsakade detta krig. Inte någon obegriplig ondska, utan kolonialism och imperialism.
Om Du själv, bäste namne, utsatts för kontinuerliga flygbombningar år efter år, och överlevt, så tror jag att Du skulle känna Dig rätt gramse på Dina plågoandar, som dödat många av Dina släktingar och vänner. Från huvudstaden i Kampuchea utgick dagligen amerikanska bombplan, hällde bomber över Kampucheas landsbygd.
Det verkar som Du har svårt att erkänna det enkla faktum som Knut ovan påpekar, nämligen att fransk och amerikansk imperialism och krig var grundorsaken till Kampucheas tragedi.
”Både i detta krig och i alla andra”. Märker du inte, Knut, att i den försåtliga formuleringen ligger ett urskuldande! ”Grymheter sker ju i alla krig.” (En typisk Jan Myrdal-formulering f ö) Men under svältkatastroferna i Ukraina 1930 och Kina 1960, kulturrevolutionen i Kina samt i Kambodja 1975–78 pågick ju inga KRIG. Däremot systematiska massdödanden som de kommunistiska regimerna bar ansvaret för.
Benkt L!
Det skulle kunna sägas mycket här. Men jag avstår, för du moraliserar. Jag tävlar inte om något godhetspris. Vi har alla våra skröpligheter att dras med. Jag lämnar w o.
Jodå, Tord, kolonialismen och imperialismen är grundorsaken till Kampucheas tragedi, det har jag inga som helst problem med. Men du verkar skylla Pol Pots terror helt och hållet på ”hämnd”. Det håller inte, och det finns obehagliga tendenser hos en del vänsterdebattörer att i alla lägen urskulda kommunismens terror med att ”imperialismen i alla fall är värre”. Den inställningen är närmast barnslig. Jag har själv försvarat Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha och Pol Pot. Det är jag inte stolt över. Men det kanske kan bli ämne för en bok…
Bäste namne. Märker att Du skriver mest för att uttrycka och konsolidera Dina allmänna förutfattade åsikter, mycket svepande – om Kinas kulturrevolution, om svälten i Ukraina på 1930-talet etc – varje fråga av det slaget kräver en långtgående diskussion, som här är svår att föra. Att hoppa hit och dit i historien är en dålig debattmetod. Ett vänligt råd: Ta en fråga i taget, denna gång Kampuchea.
Benkt Lundgren!
Du skrev: ”Men under svältkatastroferna i Ukraina 1930 och Kina 1960, kulturrevolutionen i Kina samt i Kambodja 1975–78 pågick ju inga KRIG. Däremot systematiska massdödanden som de kommunistiska regimerna bar ansvaret för.”
Bör vi inte då också avkräva ansvar för de som rekommenderade en chockterapi för Ryssland. Till exempel den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund.
Denna ekonomiska chockterapi resulterade att medellivslängden gick ner från 64,2 år under Sovjettiden till 57 år 1989. Det torde ha krävt många hundratusentals människor som fick dö i förtid. När avkrävdes ansvar för detta?
Senkommen kommentar, men jag finner det märkligt att ösa en sådan här formulering i diskussionen: ”I detta perspektiv är det intressant att se om de Röda Khmererna har något att tillföra i positiv bemärkelse efter att de tog makten i Kambodja i april 1975.”
Eller att påstå att vi inte vet säkert vad som hände. Ni skriver ju det här 2018. Är ni alldeles tokiga?
Vi vet mycket väl vad som hände 1975–1979. Cirka 1,7 miljoner mördades eller plågades till döds av en maoistisk-ultranationalistisk regim. Läs Ben Kiernans böcker om regimen. Han har intervjuat fler överlevare än någon annan forskare. Vidare har Khmer Rouge-tribunalen samlat på sig en enorm mängd information som definierat ytterligare brott mot mänskligheten och inte minst massor qv vittnesmål. Jag har bott i Kambodja och arbetat där med mänskliga rättigheter och demokratifrågor 2006–2015. Jag är gift med en khmer vars familj drabbats ohyggligt av Röda khmererna. Jag kan inte förstå er diskussion. Den är väldigt obehaglig.