Armenierna och andra folk drabbades hårt i samband med det osmanska väldets upplösning 1915. De var inte de första och som bekant inte de sista att råka illa ut i samband med politiska omvälvningar i stora imperiers krigiska kölvatten.
Det här kan vi studera och intressera oss för, ju mer desto bättre. Men det är en fråga för den historiska forskningen att undersöka och eventuellt göra auktoritativa uttalanden. Att politisera just det armeniska dramat idag, som man gjorde i riksdagen igår, är ankdammsmässigt. Man häpnar åter över hur opportunistiskt lättledda de rödgröna är i sin utrikespolitiska linje. Man spelar Carl Bildt och därmed Nato- och Afghanistanaktivismen i händerna genom att driva fram en omröstning i denna historiska tvistefråga. Inte ens om folkrättsexperten Ove Bring och alla världens historiker vore eniga om saken ska riksdagen rösta om sådant. Det misskrediterar politiken och politiserar historien. De rödgröna skjuter sig åter i foten.
Tidningarnas kommentarer spretar åt alla håll. Liberalt är idag synnerligen kluvet (långt in i s- och v-leden f. ö.). Expressen tycker som regeringen och liberala Ö-viks allahanda som oppositionen t ex. Anders Rönmark bekräftar att det är mest inrikespolitik som hänger intimt ihop med jakten på renegater, vilken är så tydlig i frågan om sionism/antisemitism. Han skriver:
”Ibland måste även diplomatiska svenskar visa vad vi anser om folkmordsförnekare.”
Vad ska man rösta om nästa gång? Ja, varför skulle det sluta med detta?
Stefan Lindgren skriver 2010-03-11:
”En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas ´folkmord´ på armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas ´folkmord´ på assyrierna – som i procent var betydligt grymmare. Detta ´folkmord´ skedde under exakt samma tid. … Dessa ´folkmord´ är som kinesiska askar, där en stöt utifrån – som regel en imperialistisk intervention – utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et impera.
Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet EU-inträde och kriminaliserar ´förnekande´ av folkmordet på armenierna (vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska massmorden i kolonierna – Madagaskar, Algeriet etc).”
Carl Bildts och regeringsalliansens hållning i denna fråga är den enda rimliga.
_______________
Fler artiklar om saken: Folkbladet idag, DN idag, DN idag, AB idag
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, armeniska folkmordet, Carl Bildt, rödgröna oppositionen, sionism
Denna fråga är oerhört spännande utifrån den meningen att ett parlament röstar om vad som hänt i en historisk fråga. Oerhört märkligt. Kanske borde vi be Forum För Levande Historia sätta ihop ett frågeformulär liknande det dom skickade ut till landets lärare för att mäta kunskapen om förintelsen.
Ett i sanning gigantiskt övertramp av politikers befogenheter.
Var går gränsen för viljan att följa den amerikanska politikens vilja? Du som är vaken och ordhändig Knut, sätt ihop något att konfrontera våra politiker med. Underskrifter lär du inte sakna!
Grattis, Knut, till att din kommentar tagits upp på FiB/Ks hemsida fib.se tillsammans med ett antal kommentarer om andra folkmord som inte orsakat samma riksdagsengagemang.
Men det värsta har man som vanligt glömt bort. Det sedan mer än 60 år pågående folkmordet i det förra brittiska förvaltningsmandatet Palestina. Det började redan våren 1948 med en gigantisk etnisk rensning när mer än 700 000 av de boende i området fick lämna sina bostäder och gårdar, fördrivna av Haganah, som senare bildade stomme i den israeliska ministären, vissa paramilitära förband och judiska terroristligor (av vilka en del senare skulle bli kända för politiska mord, bl a på den svenske medlaren Folke Bernadotte).
Och sedan har det fortsatt på lägre nivå om än med tidvisa eskalationer av rasistiskt våld, nu senast kring förra årsskiftet då mer än 1 300 palestinier i Gaza med omgivningar fick sätta livet till.
När sätter vi stopp på detta och ser till att de palestinska flyktingarnas oförytterliga rätt att återvända blir verklighet och att de israeliska bödlarna får betala priset?
”Rödgrönt skott i foten” säger du, Knut. Men kan det inte tvärtom vara en valvinnare? Jag menar, lite extra antiislamism och lite extra populism i samma totala valsoppa, skulle inte det kunna bli det lilla extra som kommer att avgöra hela spektaklet.
Ursäkta mig, men det blev en rolig (freudiansk?) felskrivning i inlägget ovan. Jag skulle skriva att Haganah kom att bli stommen i den israeliska MILITÄREN. Många framstående officerare kom visserligen att bekläda flera viktiga poster i de israeliska regeringarna (Moshe Dayan, Yitzhak Rabin och Ehud Barak för att bara ta några socialdemokratiska exempel), men det är nog lite för mycket sagt att kalla dem för ministärens stomme.