(Foto: K Lindelöf)
Som så många andra pojkar har jag alltid varit imponerad av stora, märkvärdiga maskiner. Så när jag såg nyheterna om den nya slussenbrons ankomst till Stockholm, glodde jag fascinerad på bilderna och videoklippen flera gånger. Bron tillverkades alltså i Kina, och fraktades till Slussen på ett kinesiskt fartyg, som helt levde upp till mina förväntningar på en ”märkvärdig maskin”.
Det var ju inte många år sedan, ja kanske ända tills nu, som kinesisk import förknippades med billiga plastleksaker. I en bisats nämndes att besättningen återvänt till Kina efter ett antal dagar utan att någonsin gå i land. De var rädda att bli smittade av coronavirus! ”Ifrån Stockholm kommer vi och vill hem till Gula floden”? Kanske slipper de nu att gå i karantän flera veckor, när de återvänt hem?
Tiderna förändras. Minns ni uttrycket ”shanghajad”? Nu är det förstås engelska som gäller. Kidnappad eller ”trafficked”. Och minns ni Fritjof Andersson, som ”blev held up i Kina, …rånad i Shanghai ”?
Som en påminnelse om ”den gamla goda tiden” kommer här
Evert Taubes ”Möte i monsunen”:
Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun
där vi ångade mot Röda havet opp,
en fullriggare det var och dess namn var Taifun,
som nu segla från Ostindien till Good Hope.
Vår kapten gav nu order att vi skulle hissa flagg
och vi hissade den gula och den blå,
och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock
Finlands vita flagg med blåa korset på.
Vi höll ganska nära och stoppade maskin
för att preja och ta budskap med oss hem,
och då lovade hon opp där hon gick med vinden in
ifrån babord, och vi rodde bort till dem.
Vi fick ända från backen och lejdare midskepps
och vår fjärdestyrman äntra upp på den,
men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser
Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän.
Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad
när man seglar mest på värmen som vi gjort,
jag blev likväl rätt förvånad fastän ändå mera glad,
när jag återsåg min vän på denna ort.
– Jag blev held up i Kina, jag blev rånad i Shanghai,
jag har suttit hos pirater uti pant,
men jag gifte mig med dottern till mördaren Fu Wai,
sade Fritiof, det är hemskt men det är sant.
– Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore
utan pass och pengar står jag på ett torg
när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går,
Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg.
– Se goddag, Fritiof Andersson, säjer Adelborg,
vad i Herrans namn gör du i Singapore?
– Ifrån Gula floden kommer jag och vill till Göteborg,
det är bäst att en hyra hem jag får.
– Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tie pund,
jag fick pass med Kungens vapen och porträtt,
konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund,
hon var det sötaste jag dittills hade sett.
– Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
och i Siam fick vi last av vilda djur,
tigrar, lejon, elefanter, som dom sålt till Hagenbeck,
som du varit hos i Hamburg, eller hur?
– Men den resan var värst av alla, det är sant,
syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
vrålet blandades med storm och böljors dån.
– Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,
vår kommandobrygga den gick överbord,
elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
ut i havet, gosse, sanna mina ord!
– Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
en gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp,
tills jag sköt henne med skepparens karbin.
– Det var självaste Nemesis från djunglerna, min vän.
Snart var bara jag och elefanten kvar.
När cyklonen gått så fick vi en sydväst-monsun igen
och drev in till Camarin på Malabar.
– Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord.
– Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?
– När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord,
vi ska segla nu och sätta kurs igen!
Och de brassade för fyllning och började sin gång
och tillbaka till vår skuta rodde vi
och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:
– Rolling home, rolling home, across the sea!
Men jag räkna’ alla segel och räkna om igen
ifrån flying jib till röjlar och mesan.
Det var summa tjugotvå vita segel som där gick
på den glittrande blåa ocean.
Enda gången jag har blivit rånad var just i Shanghai. Det var 2005 och jag hade kommit med ett mycket tidigt morgonplan för att delta som lärare i en WMO-kurs.
Ankomsthallen var så gott som tom. När jag letade efter en bankomat för att få lite pengar till en taxi dök det upp en ung trevlig, välklädd kines som talade utmärkt engelska. Han hjälpte mig att hitta bankomaten och visade mig sedan vägen till taxibilarna. Medan föraren stuvade in mina väskor, höll kinesen upp dörren så jag kunde slå mig ner i bilen.
Sedan gick han och satte sig bredvid föraren, med motiveringen att han skulle in till stan och att det inte skulle kosta mig något extra.
Men när vi väl var ute på motorvägen gav han order till föraren att svänga in på en vändplats. Han tog sedan fram en lång spetsig kniv och anhöll om att få alla mina pengar.
Som diplomatisk svensk gav jag honom vad som i svensk valuta motsvarade ett par hundringar, men gjorde också klart att han nu satt sig i en mycket besvärlig situation eftersom jag var i Kina på inbjudan av den kinesiska regeringen! Och de skulle inte bli glada om deras officiella gäster behandlades på detta sätt.
Killen fattade budskapet och hoppade ur taxibilen.
Den nu något vimmelkantige och förfärade taxichauffören tog mig sedan in till hotellet utan vidare incidenter.
I övrigt hade jag en underbar vecka i Shanghai. Vid en fikapaus förklarade de unga kinesiska meteorologstudenterna att den stora stjärnan i Kinas flagga står för Partiet, de fyra små för det arbetande folket, militären, företagarna och de intellektuella. En äldre guide hävdade att den röda färgen står för glädje eller blodet av döda krigshjältar och att stjärnorna symboliserar folkets enhet.
En ung charmig kvinnlig meteorologstudent från Ulan Bator gav mig som avskedspresent en skinnportmonnä med Djings Kahns bild.