nnan Ronald Searle blev inkallad till militärtjänst hade han studerat konst och hunnit med att bidra med teckningar till flera tidskrifter. Efter utbildning till sappör (ingenjörssoldat) blev han förflyttad till byn Kirkcudbright i Skottland som var en konstnärskoloni där han genast kände sig hemma. Hos familjen Johnston ritade han ett par teckningar för att roa döttrarna i familjen och man uppmuntrade honom att skicka in dem till tidskriften LILLIPUT.
Biträdande redaktören Kaye Webb uppskattade bilderna och en av dem publicerades i oktober 1941. Trots uppmaningar att återkomma med flera bilder hörde man inte av Searle under flera år och man fruktade att han omkommit under kriget.
Searle hade förflyttats till Singapore och deltagit i striderna under de brittiska truppernas reträtt från Malackahalvön. Två dagar innan den brittiska kapitulationen promenerade Searle runt i Singapore och råkade plocka upp en tidskrift som låg på marken. Det var oktobernumret av LILLIPUT och där hittade han en av sina egna bilder.
November 1945 kom han in på LILLIPUTs redaktion med en bunt på sjuttitvå ark med bilder som överlevt hans vistelse i fånglägren på Malackahalvön och i Singapore. Bland dem två bilder med skolflickor i St Trinian’s som blev publicerade de närmaste månaderna. De följande tre åren skulle varje nummer av LILLIPUT innehålla en bild från St Trinian’s, bilder där Searle utvecklade sin skicklighet att teckna och skolflickorna blev allt grymmare. Se exempel på dem i Satirarkivet.
Under tiden hade St Trinian’s hunnit bli ett begrepp i Storbritannien. Ett begrepp som så dominerade kulturlivet att Searle såg sig nödsakad att frigöra sig från det genom att låta sina bestialiska skolflickor bränna ner hela skolan. Samtidigt hade han börjat samarbeta med sin vän Geoffry Willans som, med underfundig humor, skrev en annan serie böcker som skildrande engelskt skolliv. År 1953 kom Down with skool! Med text av Willans och bilder av Searle. Den sålda upplagan hade till jul överträffat föregående års succé The Terror of St Trinian’s.
Böckerna har som huvudperson och berättare gossen Nigel Molesworth som med ett ljudhärmande språk beskriver skolan och dess elever och lärare. Frasen ”as any fule kno” har blivit ett begrepp som då och då dyker upp i engelska texter. Boken skulle följas av ytterligare tre samt en samlingsvolym The Compleet Molesworth, Folio Society 2007. Efter denna succé kunde Searle ägna sig åt att i sina satiriska skämtteckningar gissla brittiska företeelser i allmänhet. Han var oerhört produktiv och etablerade sig snart som den främste brittiske illustratören.
Searle hade 1947 gift sig med Kaye Webb, redaktören på LILLIPUT, och de fick tvillingarna Kate och Johnny. År 1961 lämnade Searle sin familj och flyttade till Paris där han träffat Monica Koenig, målare, scenograf och smyckedesigner. De gifte sig 1967 och skulle komma att leva ett långt liv tillsammans. Från 1975 bodde och arbetade de i Haute Provence i södra Frankrike.
På nyårsaftonen 1969 fick Monica Searle veta att hon led av en sällsynt och svårbehandlad form av bröstcancer. Inför varje behandling ritade Ronald en teckning.
”to cheer every dreaded chemotherapy session and evoke the blissful future ahead.”
Det blev sammanlagt fyrtiosju teckningar i lysande färger som uttryckte kärlek, optimism och hopp. Många år efteråt publicerades teckningarna i en bok med titeln Les Tres Riches Heures de Mrs Mole. Inspirerad av Les Très Riches Heures du Duc de Berry, en illuminerad tidebok utförd av bröderna Limbourg 1412–1416.
Hustrun Monica dog i juni 2011 och Ronald Searle den 30 december samma år vid 91 års ålder.
