I december 2013 vid mitt senaste besök var Majdan fortfarande något av en folkfest. Nu är Ukraina i krig. Kontrollen vid inresan är förbluffande nog närmast obefintlig. Viseringstvånget togs bort för mer än tio år sedan och den sovjetiska deklarationen om vistelsen som var obligatorisk under flera år försvann – om jag minns rätt – i samband med fotbolls-EM. Inga frågor om var jag ska bo eller vilket ärende jag har. Jag försöker påminna mig något land jag besökt utanför Norden och EU där intresset är lika obefintligt, men hittar ingen jämförelse. Det finns ingen militär eller polisiär närvaro vid flygplatsen, inte som syns i alla fall. Jag brukar resa med mycket lätt packning, men nu har jag största resväskan fullpackad. En del saker ska stanna i Kiev, annat ska såväl öster- som västerut.
Jag var alltså åter på arbetsbesök Ukraina. Egentligen skulle besöket i Kiev kombinerats med ett besök i Charkov i östra Ukraina, en gång Sovjetunionens tredje vetenskapliga stad. Men det stora institutet i Charkov är helgstängt längre än vad jag och mina medarbetare där räknat med, så besöket ställdes in.
Min svåger hämtar vid flygplatsen. Han kan Kiev utan och innan, har bott här hela sitt liv och under många år arbetat som chaufför. Jag har valt att bo på hotell ”Ukraina”, som ligger precis vid Majdan och är i gammal sovjetisk stil. Hotellet är ganska öde. Jag äter vareniki (en ukrainsk variant av kroppkakor) ensam i den stora restaurangen. I februari förra året, under den vecka massakern på Majdan ägde rum, befann jag mig 25 mil norrut, i Gomel i Vitryssland. Det provinsiella hotellet i Gomel då var livligare än ”Ukraina” mitt i Kiev är nu, en märklig upplevelse. Ungefär som om det skulle vara mer fart på nattlivet på stadshotellet i Ludvika än vid Stureplan i Stockholm.
Det märks vid samtal om kvällarna med släkt och vänner att den ryska propagandan, som jag ju känner väl eftersom vi har Pervyj kanal (första kanalen, Rysslands största TV-kanal) i kabelnätet i Stockholm, skär rakt igenom familjer. En ung kvinna K, ingift i en familj som är gamla vänner till min fru, har släktingar i Ryssland och berättar att dessa oroligt ringer och frågar om det är sant att man äter små barn i Ukraina och dricker deras blod. Mannen A berättar att hans moster bor i Donetsk. Han pratar med henne på telefon och försöker förklara att man i Kiev inte har för avsikt att döda alla i Donetsk, men hon tror honom inte; hon ser enbart rysk TV. I separatistkontrollerat område släpper man inte in ukrainsk TV, berättar ukrainska journalister som jag känner sedan tidigare. Endast rysk TV får filma där. Samtalen på kvällarna är bara på ryska och engelska; ukrainska hör jag bara på de ukrainska TV-kanalerna på hotellet. Som en ukrainsk lingvist berättar för mig: språket har aldrig varit ett problem, det är först nu som det blivit politiserat. Jag frågar G vilket språk han pratar när han åker till släkten i Poltava i östra Ukraina; ”ukrainska” blir svaret. Men de antiryska stämningarna är mycket starka även om de inte riktas mot släktingar i Ryssland eller ryska språket, utan snarare mot herren i Kreml. Jag skickar upp en testballong: Kan man tänka sig att Ukraina erkänner Krim som ryskt mot att ryssarna drar sig ur Donbass? Men den tanken faller inte i god jord; Krim är ukrainskt. Å andra sidan uttrycker ingen något direkt förtroende för den nuvarande ledningen i Kiev.
Kvinnan V berättar att en kvinna från Donetsk, internflykting, omgående fått samma jobb som det tog henne tio år att få. Kvinnan måste fysiskt transportera intjänade pengar till sin mamma i Donetsk; bankerna fungerar inte längre i separatistkontrollerade områden. I Kiev kan man inte längre växla ukrainsk valuta mot dollar eller euro, men jag ser märkligt nog inga svartväxlare på hotellet.
Kiev känns avslaget. Det myllrande folklivet under Majdan som jag är van vid är kraftigt reducerat och människor känns annorlunda. Om jag inte visste bättre skulle jag gissa att jag var i Vitryssland. Affärerna gapar tomma. Den militära närvaron i centrala Kiev är obefintlig, men en dag ser jag ett kompani från en frivilligbataljon som marscherar i närheten av hotellet. Ukrainsk TV visar bilder från fronten. Det lätt vintriga landskapet med militärfordon påminner inte så lite om gamla bilder från 1943 och tyskarnas framgångsrika motoffensiv vid Charkov, som åter stabiliserade östfronten efter Stalingrad.
Att sia om framtiden i Ukraina är extremt svårt, men några tecken kan man lägga märke till. Ryssarna har börjat montera ned industrier i Donbass för att flytta dem, inklusive arbetskraft, till Ryssland. Det gäller att plocka de få russinen ur Donbass-kakan som finns, något strategiskt värde värt namnet har ju inte Donbass. Den ryska propagandan där kommer förr eller senare att börja ifrågasättas i den hårt prövade regionen, som Ryssland inte har för avsikt att annektera. Övriga östra regioner är lojala mot Kiev, vilket gör att en expansion mot Charkov, Dnepropetrovsk eller Mariupol skulle bli militärt mycket kostsam för ett redan försvagat Ryssland. Vidare märkte jag ju redan i februari förra året att Vitryssland inte går i takt med Ryssland i Ukrainafrågan, ett intryck som bara förstärkts under resten av året. Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt. USA kommer självfallet inte försitta chansen att ytterligare slå in en kil i den sprickan. Ukraina är, som alltid genom historien, ett alldeles för fett byte för att lämnas i fred.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ryssland, Ukraina
Artikeln innehåller ett sensationellt påstående, nämligen att ryssarna monterer ner fabriker i Donbass som flyttas till Ryssland. Finns det uppgifter om det? Det är ju ren stöld som dessutom mest drabbar befolkningen i Donbass.
Samtidigt som Mats Larsson här ger sin dystra rapport från Kiev läser jag hos Pål Steigan, som alltid verkar göra noggranna undersökningar och kritiska bedömningar av vad som framkommer från många olika håll, att kriget nu är igång igen i Ukraina. Vapenvilan som ingicks i Minsk 5 september 2014 på Putins initiativ är nu skjuten i sank. Detta motsäger – såvitt jag kan bedöma – inte på något vis Mats Larssons iakttagelser.
Man krigar för fullt i ett långsmalt område från Luhansk i norr över Donetsk till Mariopol i söder. Båda sidor meddelar att strider nu pågår, men det är det enda man är överens om. Det här är mycket oroande. Ukraina är inte långt bort och här står världens två starkaste militära system mot varandra.
Den 18 januari talade Ukrainas president Porosjenko till 20 000 åhörare på Maidantorget och sa: ”Vi skall kasta ut ockupanterna från ukrainskt territorium.” Kiev inriktar sig alltså på en rent militär lösning. Och det sker alltså i ett land som inte har råd till någonting.
Det är USA och EU som därför förser Kiev med vapen och ”rådgivare” medan Ryssland förser Novorossija med det de behöver. Det verkar till och med som om Kiev har ambitioner att återta Krim. Men där finns nog trots allt en stoppkloss.
Nu är det stor mobilisering som gäller i Ukraina. 104.000 kvinnor och män ska nu in under vapen, i ett land där de sociala systemen är körda i botten och som i praktiken är bankrutt. Därför måste andrastå för fiolerna. Pengar kommer att komma från EU, det kräver i alla fall George Soros
Men också EU har ju egna stora problem med sin ekonomi, förstärkta nu även av sanktionerna mot Ryssland, proteströrelser mot ”islamisering”, valet i Grekland, terrordåden i Frankrike och Belgien och rent EU-motstånd.
Vi ser alltså en skrämmande upptrappning runt konflikten i Ukraina på många plan. Vart ska detta leda? I bakgrunden står här ett ganska svagt Ryssland mot en samlad front bestående av USA, Nato och EU. I detta perspektiv är det svårt att inte knyta en smula hopp till alla folkliga proteströrelser som motsätter sig denna västfronts framryckning.
Om jag hört uppgiften om industrier som skickas till Ryssland från Donbass en gång hade jag inte skrivit något; två gånger hade jag tvekat, men nu hörde jag det i tre helt oberoende sammanhang och av personer som jag bedömer har mycket goda insikter i vad som pågår.
Pervyj kanal (Rysslands första kanal) börjar alltid sina nyhetssändningar med bilder från Donbass, bilder de har exklusiv rätt till eftersom ukrainsk TV inte släpps in. Ett hyreshus som träffats av en granat, osv. Ukrainska journalister jag pratade med hävdade att detta ibland är arrangerat, men jag vet inget närmare om detta. Bilderna jag såg på ukrainsk TV var annorlunda eftersom de var mer fokuserade på fronten.
Jag förmedlade en association jag fick, som för Tom Appel verkade långsökt, men jag har rest genom östra Ukraina, till Charkov, flera gånger och tänkte på senast det pågick strider under vintern där.
Astana-mötet är ju uppskjutet, på obestämd tid(?). Freden verkar avlägsen.
Det är en sak jag inte förstår. Till bara för halvtannat år sedan utgjordes det STORA HOTET av Vitryssland. Det var inte bara en enpartidiktatur, utan ett slags ”stalinistisk” relik av det gamla Sovjetunionen.
Jag har för mig att Sverige (eller åtminstone Carl Bildt) engagerade sig för att stödja de demokratiska krafterna och lät släppa ner nallebjörnar och flygblad. Rätta mig om jag har fel.
Det måste ha tagit skruv, för på annat sätt kan jag inte förklara den tystnad som nu råder om Vitryssland. En brittisk bekant som jag pratade politik med var orolig för de baltiska staterna (som han visste var de låg), liksom Polen och Ukraina (som han också visste var de låg). Men när jag nämnde Vitryssland (Belarus) hade han ingen aning om vad jag talade om. Jag fick då förklara att mellan de baltiska staterna, Polen, Ryssland och Ukraina befinner sig ingen stor sjö utan en stat med sisådär 9-10 miljoner medborgare. Never heard about it, var hans kommentar.
Att det blivit så tyst om ”hotet från Vitryssland” kan bara förklaras med att statsledningen, skrämd av de svenska flygbladen och björnarna, fort som attan infört demokrati med flerpartisystem, marknadsekonomi o s v och därför inte längre utgör något ”hot”. Jag måste dessvärre ha missat de TV-nyheter där detta rapporterades.
Apropå gränskontrollen. Vad hände med nyheten om tjetjenen med svenskt pass som greps vid gränsen Slovakien/Ukraina? Mystiskt tyst – en ny Evald Hallisk?
Är det inte så Mats att Kiev har släckt ner de ryska kanalerna. I SVT visades för några månader sedan en intervju med en kvinna i Kiev och hennes bild av vad som hände i Donbass var lika lite verklighetsförankrad som den du menar finns hos boende i de separatistkontrollerade områdena.
Hur vet man om nedmonteringen av fabriker? Knappast något som rysk tv visat, eller? Det kommer så mycket propaganda från bägge sidor, men vi får bara höra Kievpropagandan från Maria Person-Lövgren, Bert Sundström och Elin Jönsson.
Läser man alla insändare, hör eller lyssnar man på TV Radio pågår det konflikter över hela världen – inga ideologier diskuteras – inga människor tas hänsyn till – vad är målet – vad vill man uppnå?
Folkgrupper som blivit fördrivna från sina hemländer söker skydd men ingen vill ta emot dom!
Nu pågår det ett religionskrig där muslimer är det stor hotet!
I söndagens Gudstjänst i Radio P1 vädjade predikanten om förlåtelse? Vem skall förlåta vem? Hur skall muslimska länder som varit ockuperade av kolonialmakter i århundraden kunna förlåta förtryckarna? Fascisterna – kolonialmakterna?
Förintelsekriget på Västbanken Israel-Palestina måste lösas först av alla konflikter sa Olof Palme – ett tag såg det ljust ut när Sverige erkände Palestina som stat, men med fascister som ledare har problemet lagts på hyllan igen!
Hur skall Ryssland klara sig en tredje gång – är det tredje gången gillt – världen och ondskan har segrat! Inte en gång till sa människor förra gången. Nu har stövlarna dragits på igen och Sverige hänger på med en svag S-ledning som ligger raklång framför Israel/USA:s fötter! Fascisterna är desamma som hade önskat en annan utgång av krigsslutet förra gången!
Kommer det en stark röd ledare så blir han liksom Jesus mördad – Jesus var den förste socialisten som ville dela lika – därför mördades han liksom hans efterkommande Che Guevara, Alliende, Palme och många många miljoner andra! Säger jag som är ateist!
Ge inte upp – rättvisan kommer att segra – fortsätt demonstrera – smycka moskeér – låt inte packet få en chans att komma tillbaka – hit men inte längre som Stalin sa vid ockupationen av Ryssland!
Att Stalin efter andra världskriget upprättade staten Palestina/Israel är det ingen som talar om och att ryssar och Judar tillsammans krossade Tsar-förtrycket och att när staten Palestina bildades försågs folket med tyska beslagtagna vapen! Avsikten var en socialistisk stat där judar och Palestinier skulle leva tillsammans – kolonialmakten England skulle köras på porten. Som vanligt kom USA till undsättning för att rädda ockupanten England, så kriget fortsätter fortsätter fortsätter kanske i sjuttio år till!
Mycket skall man läsa innan ögonen får cancer.
Stjäla fabriker. Det är att säga att Indien och Kina stal Astra Zenecas anläggning i Södertälje när ledningen la ned den och flyttade allt till nya adresser i andra länder. Att en fabriksägare evakuerar utrustning ur byggnader som ukrainsk militär beskjutit medvetet, det var längesedan artilleri hamnade lite hur som helst.
Ett annat sätt att beskriva det – som är mer ärligt – är att det fascistallierade kapitalet i västra Ukraina ägnar sig åt sedvanlig folkfördrivning. De angriper medvetet fabriker som ägs av ryska kapitalister, eller kapitalister med goda kontakter med Ryssland. En stor del av det hela är en intern konflikt mellan kapitalister i Ukraina. Det är liksom så det finns förutsättningar för att utländska intressen som EU och USA skall kunna genomföra en kupp.
Jag tror inte att Carl Bildt var inblandad i nallebjörnarna, som var något slag PR-jippo om jag minns rätt. Den dåvarande svenska ambassadören i Vitryssland (innan de diplomatiska relationerna bröts i augusti 2012), Stefan Eriksson, var mycket aktiv i Vitryssland och lärde sig att prata perfekt vitryska (enligt mina vänner där), något som många unga vitryssar inte kan. Hans samröre med oppositionen sågs inte med blida ögon, och hans vitryska språk strödde väl bara salt i såret.
Möjligen, men det är en gissning, tror en del att Vitryssland är en region i västra Ryssland. Någon gränskontroll finns inte mellan länderna.
Fick just en mail från en god vän i Vitryssland. Nästan alla där har vänner, släkt eller bekanta i Ukraina. Som han skriver: ”Ukraine is our common pain”.
Om alla ryska kanaler är släckta i Ukraina vet jag inte, men jag hittade ingen rysk kanal på hotellet, så det förefaller troligt. Man visar en hel del ryskt material (film, TV-serier, etc.) och då alltid textat till ukrainska. Självklart förekommer propaganda från även den ukrainska sidan. Men tonläget i de ukrainska nyhetssändningarna var lite mer nedtonat än kulsprutekvinnan i Pervyj kanal, åtminstone som jag uppfattade det (jag kan inte ukrainska och min ryska är väl en slags restaurangryska).
Ulla-Britt!
Det är viktigt att komma ihåg att det var inte bara Ryssland som drabbades av Hitlertyskland. Så här skriver Mark Mazower i ”Hitler’s Empire, how the Nazis ruled Europé” (sid 289):
”Overall population – which grew slightly in the UK and more quickly in the USA – dropped only slightly in western Europe. In Yugoslavia, Greece and Poland drops were much more marked. Worst off was certainly the USSR [Sovjetunionen]; recent studies indicate that the wartime catastrophe in the Ukraine, for instance, outstripped even the famine of 1933; in Belorussia [Vitryssland], the figures are less certain, but the outcome may have been even worse.”
Faktum är att Ukraina och Vitryssland procentuellt förlorade en större del av sin civilbefolkning än Ryssland.
Under kriget monterades många industrier ned och skickades österut för att undkomma att falla i tyskarnas händer.
Ang. Sveriges och Vitrysslands brutna diplomatiska relationer.
Nu kl 22.00 rapporterade Johan Fredriksson i tv4 att ett sjukhus i Donetsk råkat ligga i skottlinjen mellan rebeller och armén, ett misstag alltså. I regel nämns inte ”den skyldige” i svenska medier när armén dödat, bara när separatisterna dödat.
Demoniseringen av Lukasjenko i väst är försatt i pausläge eftersom Lukasjenko lutar mot att ta parti för Porosjenko. Så mycket väger alltså MR och demokrati för politiker och medier i väst.
Mats jag litar inte på ukrainska journalister – de gör som våra – förmedlar propaganda. Sedan är det allmänt känt bland västjournalister att separatisterna varit mera öppna för att ge journalister möjligheter att rapportera fritt, vilket gett dem kredit bland journalister. Tyvärr får vi i Sverige inte se sådana reportage i nuläget, kanske får vi se t ex italienska reportage i Dokument utifrån om några år. Claes JB Löfgren var i Donbass och rapporterade i SVT förra året – ett positivt undantag!
«… dystra rapport från Kiev läser jag hos Pål Steigan, som alltid verkar göra noggranna undersökningar och kritiska bedömningar av vad som framkommer från många olika håll, …»
Du kjenner til Pål Steigans «nøye undersøkelser og kritiske bedømminger» av, for å nevne noe; Mao og kulturrevolusjonen i Kina, Pol Pot og Røde Khmer i Kambodsja og Albania som sosialismens fyrtårn i Europa?
Riktig nok har Steigan de siste årene sluttet å benekte at kulturrevolusjonen i Kina og folkemordet i Kambodsja virkelig fant sted. Men da det sto på som verst – og i årene etter – var Steigan og hans likesinnede med på å legalisere noen av de verste massemordene i historiene. Slike mennesker fortjener ingen hyllest. De fortjener ingen respekt. Og de fortjener i hvert fall ikke en omtale som Lindeløf her presterer å lire av seg.
Roland!
Förstår av din kommentar att motsättningarna i Norge är lika hårda kring dessa frågor (och om Pål Steigan) som i Sverige om Jan Myrdal och hans vänner. Jag är fullt medveten om att Steigan är ex-ledare för det norska maoistpartiet AKP. Jag tror t o m att det givit honom en del insikter som kan vara till nytta när man ska försöka förstå sig på världen idag. Själv borde jag enligt många självmant rulla mig i tjära och fjäder för att ha haft mina sympatier i detta politiska läger sedan tidiga 70-talet. Jag ser däremot inte poängen i detta. Jag vet vad jag tänkte då och vet också vad jag inte hade en aning om. Många blir blockerade av vad en Pål Steigan säger p g a detta och ser bara folkmord när dessa namn nämns. Men samma reaktioner borde vara lika naturliga när namn som regelmässigt stöttat västvärldens många övergrepp (krig och massakrer) från kolonialismens dagar fram till Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien nämns. Nåja, vi får fundera vidare. Kul att du kom in med en kommentar.
Roland Sannes skriver: ”Steigan og hans likesinnede med på å legalisere noen av de verste massemordene i historiene.” Jag vet inte om Steigan är så mäktig eller inflytelserik att han kan ”legalisera” något överhuvudtaget. Är inte det Stortinget som sköter sådant i Norge?
Och var det inte förresten just Stortinget som utsåg den Nobelkommitté som gav fredspriset 1973 till USA:s utrikesminister som hade händerna blodiga bl a av kuppen i Chile bara ett par månader tidigare. Men inte vill vi vara stygga mot vårt norska broderfolk och hävda att deras parlament ”legaliserar” massmord på oliktänkande i fjärran länder.
Läste just på SVT-text att ”åtta civila i Donetsk dödades när granater träffade en trådbuss”.
När man nu lärt sig ta till sig svensk nyhetsrapportering på samma källkritiska sätt som anti-nazistiska tyskar gjorde under kriget med ”segerbulletinerna” i ”Völkischer Beobachter” vet man att granaterna avfyrades av ukrainska trupper och att kanske barn fanns bland de dödade.
Hade granaterna kommit från de ”ryska separatisterna” hade det kanske hetat i SVT-text att ”åtta oskyldiga civila, många troligen barn, mördades kallblodigt när ryska trupper i terrorsyfte besköt en buss i Donetsk med tungt artilleri.”
Den bild Carl Bergqvist ger i Expressen av vad som hände i Mariupol stämmer bra med de intryck jag fick igår:
Jag kollade Alexander Zachartjenkos uttalande på ryska på RIA Novosti igår morse, och han citerades korrekt av DN i dess nätupplaga på söndagsmorgonen. Mariupol var inte en av huvudnyheterna på Russia Todays nätupplaga.
Ingenting, hittills, om Mariupol på 8dagar/Nyhetsbanken.
Lite Bagdad Bob över påståendet att Ryssland tappar kontroll över situationen. Detta är reaktioner som blir allt vanligare i Ukraina som svar på tvångsrekrytering till den Ukrainska armén. Folket Voloka motsätter sig inkallelseordrar. Det är Kiev som allt mer tappar kontroll.
Det finns rapporter att två omringade bataljoner bytte sida i östra Ukraina. Desserteringar från armén i Ukraina fortsätter med oförminskad styrka. Putin tar upp frågan om alla de ukrainare som flytt till Ryssland för att undgå inkallelse i ukrainska armén.
Men man kanske inte kan tala om Kievs tappade kontroll, man måste ha haft den från början för att kunna tappa den.
Historiska paralleller är som sagt riskabla, men är man svag i själen är det svårt att stå emot frestelserna.
Kanske har jag påpekat det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Vad Ryssland gjorde med Krim för ett år sedan är EXAKT detsamma som Sverige gjorde med Åland 1918. Jag kan inte dra mig till minnes några andra historiska paralleller.
En annan historisk parallell som rinner mig i sinnet är mellankrigstidens Polen. 1938 deltog man på Nazityskland sida i delningen av Tjeckoslovakien. Kanske trodde man att man genom att tjuta med ulvarna kunde rädda sig. Polen var en diktatur, liksom dagens Vitryssland, som egendomligt verkar hysa samma illusioner om stormakter.
Martin!
Ryssland tappade kontroll finns i rubriken, som skrivits av bloggens ägare, Knut, inte av mig. Jag har inga invändningar mot att bloggägaren sätter rubriker till gästbloggarna.
Till alla:
Det är en ny och mycket bra rysk film på väg till Sverige: Leviathan (rysk originaltitel ”Leviafan”). Enligt IMDb har den premiär i Sverige i mars. Samma regissör, Andrey Zvyagintsev, som gjorde ”Elena”, som gick på biograferna (åtminstone i Stockholm) för ett par tre år sedan. Intressant och flerdimensionell handling, bra tempo, vackert foto, och, som oftast med rysk film, suveräna skådespelare.
Varför är det knappast någon i Sverige idag som ser Ukrainakrisen i ljuset av det faktum att såväl amerikanarna som ryssarna sliter i landet, de förra i offensiv mening och de senare i defensiv. Samtidigt som den politiska eliten i landet låtit sig reduceras till brickor i det spelet.
Borde inte den analysen vara den dominerande i ett Sverige som i två hundra år haft som officiell ambition att inte låta sig dras in i de oavbrutet skiftande stormaktsrivaliteterna. Eller behövdes det bara ett kvarts sekel av amerikansk världsdominans för att helt tillintetgöra den ambitionen? Som för inte så länge sedan kallades den svenska identiteten, Vad gör vi?
Det nyliberala amerikanska så kallade Cato-institutet menar att USA inte har i Ukraina att göra. Man bör lämna landet i fred för att:
1. Ukraina är inte geopolitiskt viktigt
2. Ryssland är viktigare for USA än Ukraina
3. Skulden for konflikten i Ukraina måste deles mellan flera
4. Washington har aldrig garanterat Ukrainas säkerhet
5. Vladimir Putin är inte Hitler och Ryssland er inte nazi-Tyskland
6. Det pågår inte något folkmord
Folket vill inte kriga! Hejja folket!
Här är en artikel från en stor ukrainsk media som handlar om Ternopil i västra Ukraina. Det är en region som räknas till ett starkt sk nationalistiskt fäste.
Ternopil oblast utgjorde tillsammans med angränsande Lvov oblast som Ivano-Frankovsk oblast den historiska regionen Galicien. Delar om Ternopil oblast ingick även i den historiska regionen Volyn …
Den lägsta medellönen i hela Ukraina förekommer i Ternopil oblast som är en jordbruksregion. 2008 beräknades Ternopil oblast ha den högsta arbetslösheten i hela nationen. Idag är den lägre, men på väg upp igen.
I Ternopil oblast är nästan samtliga invånare Ukrainare. De var 97.81 procent vid den senaste folkräkningen 2001. Totalt sett beräknas 85 nationaliteter bo i Ternopil oblast varav några är enstaka individer.
Under andra världskriget fanns inom dagens Ternopil oblast fyra olika nazistadministrativa och territoriella enheter. Enligt uppgifter dödades mellan 125000–162400 judar i området och till det kommer alla andra som också dödades under samma tidsperiod. Bland annat är massakern i Volhyn relativt känd i världen. OUN och UPA hade fästen i Ternopil oblast och fortsatte att ha underjordiska fästen i stor omfattning efter andra världskriget.
I Ternopil oblast är idag Faderlandsparteiet (partiet för Yulia T och piloten som är i förvar i Ryssland misstänkt för mord samt fd parti för premiärministern som inte avgick) störst med 39.04 procent före 31.22 procent för Frihetspartiet. I valet innan var frihetspartiet störst med 34,69 procent av rösterna. Ternopil oblast är samtidigt ett av Frihetspartiets största fästen och en region där Regionpartiet (president Viktor Y) hade lägst stöd.
Läs mer på http://www.unian.net
Bo P!
Du skriver att ryssarna i defensiv mening sliter i Ukraina. Ryssland har, i strid med folkrätten enligt FiB-juristerna, annekterat Krim. Man skickar vapen och frivilliga till kriget i östra Ukraina, som under mindre än ett år kostat Ukraina fler döda än tio års Sovjet-krig i Afghanistan.
Jag satt häromkvällen och lyssnade på en lång intervju med en av dessa ryska frivilliga (från Rostov-na-Donu), som tagits till fånga av den ukrainska sidan. Intervjuaren gjorde i slutet av intervjun en poäng av att han pratade ryska, inte ukrainska. Krigsfången medgav att den information han fått i Rostov var fel.
Min fråga blir då: Om detta är ett defensivt agerande av Ryssland, hur skulle Ryssland agera om det offensivt skulle slita i Ukraina?
Märker att det råder viss förvirring kring vem som är den aggressiva parten, trots att det gång på gång visats vem som är aggressiv och vem som alltid agerat aggressivt. ALLTID, utan undantag.
Man kan se Oleg Tsarov förklara, före Maidan, vad den amerikanska ambassaden höll på med i brott mot FN-stadgan, under lång tid.
Jag låter Oleg förklara för er hur inbördeskriget skapades.
De som inte vet vem som är aggressiv kan ta och ge ett exempel på defensivt agerande från USA.
Mats L!
Jag menade bara att ryssarna vill ha kvar Ukraina i sin intressesfär och jobbar för det samtidigt som amerikanarna jobbar för att dra in samma land i sin sfär. Om du vill etikettera detta på annat sätt än jag gjort så har jag inget att säga om det. För i sak är vi väl överens?
Jag vet förstås att intressesfärer inte finns i folkrätten. Men i stormaktspolitiken finns de. Och jag vet också att stormakterna bara hänvisar till den, folkrätten alltså, när de menar att det tjänar deras egna stormaktsintressen.
Bo P!
Ja, i princip är vi överens. Min fråga gällde närmast ditt ordval, att Ryssland defensivt sliter i Ukraina, när man skickar både vapen och soldater till östra Ukraina, även om soldaterna går under benämningen ”frivilliga”. Jag undrade då hur ett offensivt Ryssland agerar.
Den ukrainska regeringen har nu gjort det betydligt svårare att röra sig mellan separatistzonen och den ukrainska sidan. Den humanitära situationen i Donbass kommer att ytterligare förvärras när man inte längre rent fysiskt kan föra in pengar (eller i alla fall är det betydligt svårare).
Jag gissar att i USA kommer diskussioner som den som Knut refererade till att bli vanlig. Ska USA gå in aktivt med vapen till den ukrainska sidan? Som jag ser det är Ukraina helt förlorat för Ryssland, utom Krim och vad man nu kan karva ut av Donbass. USA:s ekonomi är stark och på uppåtgående, Rysslands ekonomi har visat sig svag och mycket oljeberoende; rubeln faller sakta men säkert. USA har stor handlingsfrihet framöver, Ryssland nästan ingen alls. Har Putin överhuvudtaget någon exit strategy? I Kiev noterar man noggrant när Vitryssland och Kazakstan inte går i takt med storebror, och gläds, naturligtvis.
Mats L!
Om du har rätt, alltså att den amerikanska hegemonin, kommer vi att få leva under ett bra tag till, så kommer det ju att bli ännu svårare att upprätthålla vår traditionella alliansfrihet.
Blir det FiB/K mot alla andra? Läs uttalandet från FiB/K:s styrelse på fib.se den 26 januari: ”Inriktning för FiB/K:s arbete: nej till ett svenskt närmande till och anslutning till NATO”
Mats avslutade med: ”I Kiev noterar man noggrant när Vitryssland och Kazakstan inte går i takt med storebror, och gläds, naturligtvis.”
Naturligtvis? Mmm. Detta kommer att bli deras olycka.
Ett antal reportage i BBC har belyst det ökande hotet från det (i ”bästa” fall) neofascistiska ”Högra sektorn” som nu inte bara hotar med väpnad statskupp i Kiev utan, enligt BBC inlett regelrätta strider med de reguljära ukrainska säkerhetsstyrkorna i västra Ukraina. Se vidare SvD.se och DN.se
En ukrainsk vän som regelbundet följer nyhetssändningarna i både ryska Pervyj Kanal (Första kanalen) och ukrainsk TV berättade att händelsen [Prava Sektor, ”Högra sektorn” i strider med ukrainska säkerhetsstyrkor i västra Ukraina] rapporterades på samma sätt i de ryska och ukrainska nyhetssändningarna, vilket gör att man kan gissa att båda sidor faktiskt rapporterade om vad som verkligen hände.
Släktingar som just anlänt till Stockholm från Kiev säger att allt är lugnt i den ukrainska huvudstaden.