I december 2013 vid mitt senaste besök var Majdan fortfarande något av en folkfest. Nu är Ukraina i krig. Kontrollen vid inresan är förbluffande nog närmast obefintlig. Viseringstvånget togs bort för mer än tio år sedan och den sovjetiska deklarationen om vistelsen som var obligatorisk under flera år försvann – om jag minns rätt – i samband med fotbolls-EM. Inga frågor om var jag ska bo eller vilket ärende jag har. Jag försöker påminna mig något land jag besökt utanför Norden och EU där intresset är lika obefintligt, men hittar ingen jämförelse. Det finns ingen militär eller polisiär närvaro vid flygplatsen, inte som syns i alla fall. Jag brukar resa med mycket lätt packning, men nu har jag största resväskan fullpackad. En del saker ska stanna i Kiev, annat ska såväl öster- som västerut.
Jag var alltså åter på arbetsbesök Ukraina. Egentligen skulle besöket i Kiev kombinerats med ett besök i Charkov i östra Ukraina, en gång Sovjetunionens tredje vetenskapliga stad. Men det stora institutet i Charkov är helgstängt längre än vad jag och mina medarbetare där räknat med, så besöket ställdes in.
Min svåger hämtar vid flygplatsen. Han kan Kiev utan och innan, har bott här hela sitt liv och under många år arbetat som chaufför. Jag har valt att bo på hotell ”Ukraina”, som ligger precis vid Majdan och är i gammal sovjetisk stil. Hotellet är ganska öde. Jag äter vareniki (en ukrainsk variant av kroppkakor) ensam i den stora restaurangen. I februari förra året, under den vecka massakern på Majdan ägde rum, befann jag mig 25 mil norrut, i Gomel i Vitryssland. Det provinsiella hotellet i Gomel då var livligare än ”Ukraina” mitt i Kiev är nu, en märklig upplevelse. Ungefär som om det skulle vara mer fart på nattlivet på stadshotellet i Ludvika än vid Stureplan i Stockholm.
Det märks vid samtal om kvällarna med släkt och vänner att den ryska propagandan, som jag ju känner väl eftersom vi har Pervyj kanal (första kanalen, Rysslands största TV-kanal) i kabelnätet i Stockholm, skär rakt igenom familjer. En ung kvinna K, ingift i en familj som är gamla vänner till min fru, har släktingar i Ryssland och berättar att dessa oroligt ringer och frågar om det är sant att man äter små barn i Ukraina och dricker deras blod. Mannen A berättar att hans moster bor i Donetsk. Han pratar med henne på telefon och försöker förklara att man i Kiev inte har för avsikt att döda alla i Donetsk, men hon tror honom inte; hon ser enbart rysk TV. I separatistkontrollerat område släpper man inte in ukrainsk TV, berättar ukrainska journalister som jag känner sedan tidigare. Endast rysk TV får filma där. Samtalen på kvällarna är bara på ryska och engelska; ukrainska hör jag bara på de ukrainska TV-kanalerna på hotellet. Som en ukrainsk lingvist berättar för mig: språket har aldrig varit ett problem, det är först nu som det blivit politiserat. Jag frågar G vilket språk han pratar när han åker till släkten i Poltava i östra Ukraina; ”ukrainska” blir svaret. Men de antiryska stämningarna är mycket starka även om de inte riktas mot släktingar i Ryssland eller ryska språket, utan snarare mot herren i Kreml. Jag skickar upp en testballong: Kan man tänka sig att Ukraina erkänner Krim som ryskt mot att ryssarna drar sig ur Donbass? Men den tanken faller inte i god jord; Krim är ukrainskt. Å andra sidan uttrycker ingen något direkt förtroende för den nuvarande ledningen i Kiev.
Kvinnan V berättar att en kvinna från Donetsk, internflykting, omgående fått samma jobb som det tog henne tio år att få. Kvinnan måste fysiskt transportera intjänade pengar till sin mamma i Donetsk; bankerna fungerar inte längre i separatistkontrollerade områden. I Kiev kan man inte längre växla ukrainsk valuta mot dollar eller euro, men jag ser märkligt nog inga svartväxlare på hotellet.
Kiev känns avslaget. Det myllrande folklivet under Majdan som jag är van vid är kraftigt reducerat och människor känns annorlunda. Om jag inte visste bättre skulle jag gissa att jag var i Vitryssland. Affärerna gapar tomma. Den militära närvaron i centrala Kiev är obefintlig, men en dag ser jag ett kompani från en frivilligbataljon som marscherar i närheten av hotellet. Ukrainsk TV visar bilder från fronten. Det lätt vintriga landskapet med militärfordon påminner inte så lite om gamla bilder från 1943 och tyskarnas framgångsrika motoffensiv vid Charkov, som åter stabiliserade östfronten efter Stalingrad.
Att sia om framtiden i Ukraina är extremt svårt, men några tecken kan man lägga märke till. Ryssarna har börjat montera ned industrier i Donbass för att flytta dem, inklusive arbetskraft, till Ryssland. Det gäller att plocka de få russinen ur Donbass-kakan som finns, något strategiskt värde värt namnet har ju inte Donbass. Den ryska propagandan där kommer förr eller senare att börja ifrågasättas i den hårt prövade regionen, som Ryssland inte har för avsikt att annektera. Övriga östra regioner är lojala mot Kiev, vilket gör att en expansion mot Charkov, Dnepropetrovsk eller Mariupol skulle bli militärt mycket kostsam för ett redan försvagat Ryssland. Vidare märkte jag ju redan i februari förra året att Vitryssland inte går i takt med Ryssland i Ukrainafrågan, ett intryck som bara förstärkts under resten av året. Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt. USA kommer självfallet inte försitta chansen att ytterligare slå in en kil i den sprickan. Ukraina är, som alltid genom historien, ett alldeles för fett byte för att lämnas i fred.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ryssland, Ukraina
Den 19 januari 2015 skrev jag här att ”Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt”.
Vad vi sett under de 2.5 år som passerat, är att Ukraina fjärmat sig ytterligare från Ryssland och närmat sig EU. I förra veckan ratificerade Nederländerna som sista EU-land frihandelsavtalet EU-Ukraina. De folkvalda körde därmed över folkomröstningen. I dagarna införs viseringsfritt resande i Schengen för ukrainare med biometriska pass.
Den optimism (i princip, nu ska vi knäcka uppstudsiga ”khokhols”) som lätt kunde avläsas i ryska Pervyj Kanal direkt efter Trump-Putin-samtalet 28 januari, har nu helt försvunnit. Valen i Europa har under våren inte gått Rysslands väg och Trump sitter fast i en slags kvicksand som direktsänds i TV.
Om jag skulle fått en krona för varje gång jag läst under de gångna tre åren, att nu är Ukraina på väg att kollapsa, så skulle jag varit rik vid det här laget. Faktum är att jag under senaste veckorna, i diskussioner med ryska vänner, för första gången kommit in på frågan: kommer Ryssland att kunna hålla ihop?