Motstånd mot högerextrem kulturdöd

Vem är Magnus William-Olsson? Son till den bortgångne stjärnkirurgen på Sahlgrenska i Göteborg? Ja, det var i alla fall så han presenterades av Per Svensson i Expressen under 90-talet. Det gav honom ett gratis medialt erkännande, men sedan dess har mycket hänt. Tiderna förändras ständigt, för att använda Herakleitos ord, vilken jag gissar är en idol för William-Olsson. Han är extremt antikinriktad, inte enbart som en överklasslyngel som leker med språket. Aase Berg debatterade detta fenomen på 10-talet i DN: klass och kulturarbetares bildningsbakgrund var viktig för dem som ville känna sig hemma i de finare kulturella kretsarna; koderna gynnade karriären. Åsa Beckman, med sin välbekanta far Erik och hennes syster Eva, verkade inte ha haft några problem att nå sina yrkespositioner.

Men med William-Olsson är det annorlunda, och jag ska återkomma till varför. Han debuterade i slutet av 80-talet med diktsamlingen ”O”, och har sedan dess skapat ett tjugotal verk; essäer och poesi. Dessutom var han initiativtagare till den ansedda poesipodden Örnen och Kråkan; en bedrift i vår post-moderna och högerextrema kultur där ytligt förtal har blivit mer trovärdigt än djuplodande sanningar hos en meningsmotståndare.

Nu i maj har han gett ut en ny diktsamling, Koraxas Tomb (Wahlström och Widstrand), vars tema – såvitt jag förstår – handlar om gränsen mellan dag och natt, liv och död. Vi navigerar genom en osäker postmodern tillvaro bland spökstäder, ständigt uppkopplade. Här finns också referenser till Sapfo och den brasilianska poeten Manuel Bandiera. Det är en förunderlig poesi med rötter även i den ryska floran med Joseph Brodsky. Det spökar ordentligt från både de döda och levande, nära vänner och bortgångna föräldrar.

En dikt om Ingrid, poetens mamma, är en av de mest gripande. Kvinnan vid dödsbädden vänder sig plötsligt i sängen och befinner sig överraskande i en vila. Hon blir outgrundlig i sin sons ögon, nästan som om hon sänts från ett evigt ljus genom sjukhusfönstret och förvandlats till en uppenbarelse.

Sådan är även Magnus William-Olssons poesi; den kommer överraskande från avlägsna platser och har samma ursprung som poeten Tobias Berggren talade om en gång. Han menade allvarligt att poesin härstammar från en annan värld när den är som bäst, och ger oss insikter vi inte trodde var möjliga; de mellan raderna som Gunnar Ekelöf ofta återkom till.

Det låter kanske romantiskt; som att en högre makt styr Magnus William-Olsson. Men den som har läst Emanuel Swedenborg eller sett August Strindbergs Ett Drömspel förstår att poesin vill föra fram nya tankesätt; möjligheter i sfärer som vi kanske känner till, men inte kan sätta ord på, något som filosofen Gottfrid Willhelm Leibniz reflekterade över. Det erbjuder också en känsla av svindlande frihet; ett hopp om att världen fortfarande kan räddas trots den högerextrema kulturdöd som sveper genom Europa. Man kan kalla det för ett andligt kulturkrig, något jag anser att William-Olsson står för.

Ändå är William-Olsson högst konkret och vardaglig. Han är materialist i den rysk-ortodoxa bemärkelsen och har en Duende i sin expressivitet som den katolska Garcia Lorca säkert hade kunnat uttrycka det. Visionerna framträder ur möten – inte bara med antika poeter och filosofer – utan även med mobbare och slagskämpar. Med en hatkärlek och en längtan som hettar till och med passionens hjälp lyfter han upp den gråsmutsiga ondskan till både komiska och groteska höjder. Som i dessa rader under en uppgörelse med en motståndare:

”Och hur du sedan liksom väsande sjöng: ’Blott ett slag, ett ögonlock går sönder’”.

Visst, litteratursverige har fått en poet med en privilegierad utbildningsbakgrund. Men han är så långt ifrån elfenbenstornets kulturelit han kan komma, för hans vrede känns genuin liksom hans galna längtan efter det outgrundliga som bara poesin kan uppenbara.