2009-12-18 skrev jag att Saab var dödsdömt. Då, hösten 2009, var Saab-krisen akut förra gången. Då matades vi med fighten mellan herrar Koenigseggs och Mullers leksaksbilsprojekt (Muller vann). Endast skygglappsförsedd Trollhättebo eller näringsminister Maud Olofsson kunde tro på en framtid i detta.
Så trixades det fram nya miljarder för att bilgrabbarna skulle få leka ett tag till (med skattebetalarna som borgenärer) av den svenska regeringen och europeiska investeringsbanken (EIB). Att sälja bilarna som kom ut ur ”den fina affärsplanen” var inget man tycktes bekymrade sig för. Att hela bilindustrin var sjukligt överdimensionerad och hade gigantiska strukturproblem diskuterades inte i sammanhanget. Saab var ju en nationalklenod.
Men värst av allt, ambitionen att få fram nya moderna produkter ur det stora kunnandet i Saabs konstruktionsavdelning och verkstäder försvann alldeles för snabbt. Mera vanliga bilar skulle det vara.
Parallellen med varvskrisen på 70-talet är väl ändå ganska klar. Investeringar i ny varvskapacitet var knappast lösningen den gången heller då Japan börjat bygga båtar för halva priset. Men man tutade på för att de svenska varven också var en nationalklenod. Staten gick in som ägare och bildade Svenska varv AB.
Näringsministern hette Nils G. Åsling och var också Centerpartist. Mellan 1977 och 1985 lades sedan alla varv ner, medan staten under denna tid betalade enorma summor i produktionsstöd till nya tankfartyg, som lades i malpåse i bohuslänska fjordar.
Götaverken hade med statliga investeringsmedel på 60-talet byggt upp Arendal, ett superrationellt varv i Göteborgs inlopp, men beställningarna uteblev. Entreprenören Christer Erikssons företag Consafe byggde på sent 70-tal i samarbete med Svenska varv på Arendal bostads- och oljeborrplattformar, vilket var en mycket lönsam och expanderande bransch. Men vid en tillfällig nedgång 1985 tvingade Svenska varv Consafe i konkurs, varpå verksamheten försvann ut ur landet.
Men, att släppa in ryske bankiren Antonov i finrummet blev ändå för mycket, även för Maud Olofsson. Hur kan man få garantier för att Saab inte blir en enorm (pening-)tvättinrättning? Maud Olofsson har även lyckats motstå kraven ett Svenska bil AB. Men istället för att för två år sedan söka en framtidslösning i helt nya produkter för Saab är man nu framme vid stupstocken. En herrans massa skattepengar har slösats helt i onödan och Saabs kunnande kommer förmodligen att skingras för vindarna, precis som det blev med de svenska varven.
Läs också: SvD 2011-04-24, Expressen 2011-04-25, Expressen 2011-04-25, AB 2011-04-26
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Svenska varv, Nils G Åsling, Consafe, Saab, Christer Eriksson, Antonov, Muller, Koenigsegg
Ja, på din bild syns ju först en folkvagn, något som SAABen bakom inte riktigt blev någon annanstans än just i Sverige. Och i början på 60-talet med rallymästaren ”Carlsson på taket” nästan (men bara nästan) på något bredare bas i Europa.
Fallet med Christer Ericsson och Consafe är mycket belysande. Det var en framtidsverksamhet som hade vuxit fram, mycket tack vare entreprenörens egen kompetens och engagemang, och blivit världsledande i sitt gebit. Än var dock lönsamheten inte tillräcklig för att matcha investeringar, vilka krävdes för att befästa och utveckla bolagets marknadsposition, även om Consafe faktiskt tjänade pengar, till skillnad från varven.
Men staten förstod inte då vad som krävdes och under annat styre några år senare satsade man i stället miljarder på dödsdömda varv. Det finns inte någon anledning att skilja på socialdemokratiskt eller borgerligt ledda statsapparater från den tiden.
Alliansregeringen lyckades motstå kraftiga socialdemokratiska krav på att staten skulle gå in och ”rädda” SAAB med skattebetalarmiljarder. Det blev i stället lånegarantier, med fullgoda säkerheter i SAABs realtillgångar, något jag nog tycker att Olofsson och regeringen bör hedras för. Risken för stora och okontrollerade förluster, likt Åslings ”industriakut” under sista åren på 1970-talet, är trots allt begränsad.
Du har rätt i mycket i din beskrivning, Knut. Det reella alternativet i politiken hade dock gett väsentligen högre kostnader för svenska folket än det som nu blir fallet. Det är bra att hålla det i minnet när kritik riktas mot Maud Olofsson, som förvisso gjort en hel del saker fel, dock inte just när det gäller svensk bilindustri.
Menar du att en S-regering hade pumpat in mer skattepengar i Saab än Alliansen nu gjort? Kanske det. Men alternativ produktion var redan för flera år sedan det enda alternativet för att ta vara på produktionskapacitet och kunnande – vid sidan av nedläggning. Det var inte svårt att se. Jag har haft två Saabar, en 96-a (tvåtaktare med frihjul) och en 900. Bra bilar, men jag valde bort Saab för cirka 10 år sedan. Nu kör jag Citroën (miljödiesel).
Igår intervjuades GP:s bilexpert i Televisionen och han var betydligt mer optimistisk än du verkar, Knut. Han trodde på ryssen och meddelade dessutom att denne ekonomiskt styr holländaren redan. Och sedan vill de ”mjölka” kineserna lite också. Du vet väl hur bilhandlare är?
Nja, visst är det kanske lite mer komplicerat än vad jag fattar. Men utan att sälja djävligt mycket bilar kan man inte driva en bilfabrik. Och det finns redan för många. Bättre de börjar bygga gengasschootrar. Det vore lite nytänkande.
Varför inte hybrider? Det är väl japanernas stora grej? (Och förlåt en okunning: Vad är en schooter? (Heter det så i singularis?))
Ja, varför inte hybrider? Men inte dessa gamla bilar som det redan finns för många av. Skoter kanske man ska skriva. Tror du fortfarande på en framtid för Saab som biltillverkare i Trollhättan?
Jag är ingen profet. Men jag tror på förnuftig varuproduktion. Människan lever ej av luft allena …
Ja ja. En okänd och stenrik kines och två biltokiga playboys. Vi får se hur långt det förnuftet bär.