Kan det vara så att pusselbitarna i det stora politiska spelet efter IB-affären och Palmemordet äntligen börjar falla på plats, eller är detta bara ännu en konspirationsteori? Jan Fredriksson kan inte frigöra sig från intrycket att det är någon/något annat än de folkvalda som bestämmer Sveriges säkerhetspolitik.
När Ola Tunander i nätmagasinet Parabol skriver att Sveriges försvarsminister mellan 1957 och 1973 hade ingått ett hemligt avtal med USA om att ta emot amerikanska flygplan på svenska flygbaser redan från krigets första dag, väcker detta tankar om ubåtsdramat i början 1980-talet i de svenska skärgårdarna. Sven Andersson var ordförande i den första ubåtskommissionen som slog fast att det var sovjetiska ubåtar som trängt in på svenskt vatten. Olof Palme accepterade inte det hemliga avtalet som Sven Andersson ingått och han accepterade inte heller den utredning om ubåtarna som Andersson ledde och där för övrigt också Carl Bildt ingick.
Olof Palme överlämnade aldrig det hemliga avtalet, som Sven Andersson ingått med USA, till Thorbjörn Fälldin då denne blev statsminister, efter att socialdemokraterna förlorat valet 1976. Tunander skriver att Palme måste ha förstått att USA:s användning av svenska flygbaser skulle göra Sverige till bombmål för sovjetiska kärnvapenmissiler.
Säkerhetspolitiskens förvandling
Sverige är idag ett helt annat land än på Olof Palmes tid. Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken har helt lagts om. Då stod vi för fred- och nedrustning och för alliansfrihet och avskaffandet av kärnvapen. Diplomatin var vår första försvarslinje för att lösa konflikter fredligt. Nu är det bara kanonerna som skall mullra. Sverige är Nato-medlem, accepterar kärnvapen och accepterar amerikanska baser på sitt territorium (sedan den 18 juni 2024). Sverige tillsammans med Danmark, Norge och Finland är bland de största bidragsgivarna per capita till Ukraina. Det är en otrolig resa socialdemokratin har gjort sedan mordet på Olof Palme.
Svensk borgerlighet har däremot hela tiden stått för en utrikes- och säkerhetspolitik liknande den vi ser idag. Men vad är det som gjort de tidigare fredliga nordiska länderna till de största krigsentusiasterna? Svaret kanske kan spåras tillbaka till ubåtsincidenterna på 1980-talet.
Ola Tunander skriver i sin omfattande bok Det svenska ubåtskriget att ubåtsintrången var en fråga om en ”Navy-to-Navy operation” som det politiska Sverige hölls utanför och hänvisar angående detta till en brittisk marinminister. Han skriver ”Maktpolitiken bedrevs av en parallell ’djup stat’ med sina band och lojaliteter knutna till USA och britterna.” Intrången kom att ”ifrågasätta Olof Palmes hela politiska vision. De omöjliggjorde hans ’europeiska politik’ liksom hans ’globala politik’.” Tunander skriver att ”Inflytelserika eliter i Sverige litade inte på sina egna politiska ledare. De hade närmare band till amerikanerna och britterna, och vi vet nu att de hade ett intimt samarbete med dessa länders militärmakter och underrättelsetjänster.”
Ubåtsjakten blev resultatlös då ansvariga amiraler såg till att ubåtarna kunde smita, medan både Olof Palme och Torbjörn Fälldin ville att man skulle sänka ubåtarna. Tunander skriver att ”Amiralerna tillhörde ett slutet nätverk som drev sin egen politik.” De såg till att förstöra prover, dokument, foton som skulle kunna visa nationaliteten på inkräktaren.
PSYOP för att vända opinionenra?
Tunander skriver vidare att nu avhemligade dokument visar att Storbritannien och USA var djupt oroade över Norges och Sveriges politiska ledarskap (med Odvar Nordli och Olof Palme), men ännu större problem var befolkningarna, de pacifistiska och neutralistiska stämningarna inom de socialdemokratiska partierna.
Med de amerikansk-brittiska PSYOPs (psykologiska militära operationerna /JF) lyckades man utradera den svensk-tyska socialdemokratiska ”Gemensam-säkerhetsstrategin”, skriver Ola Tunander.
Utraderingen av de svensk-tyska socialdemokraternas ”Gemensam-säkerhetsstrategin” fullbordades definitivt när Olof Palme mördades, två månader innan han skulle resa till Moskva för att träffa Gorbatjov och diskutera förslaget att inrätta en kärnvapenfri zon i Skandinavien.
Hur skall vi se på att den sista och numera nerlagda Palmeutredningen pekade ut Stig Engström – den s k ”Skandimannen”, som också hade någon form av relation till ”Stay-behind” – som Olof Palmes mördare? Är detta bara en tillfällighet?
Stay behind…
”Stay-behind” var ett hemligt militärt Natonätverk som existerade i 16 Natoländer och fyra neutrala, däribland Sverige, skriver den schweiziske historikern Daniel Gansers i boken NATOS hemliga arméer. ”Stay behind” skulle fortsätta kampen om Sverige ockuperades av Sovjet. Det mäktiga nätverket var in i det sista högintressant för Palmeutredningen. Organisationen hade ett hemligt kontor i Skandiahuset där Stig Engström arbetade. Enligt ”stay-beindspåret” kunde enskilda medlemmar ha sett Olof Palme som en säkerhetsrisk.
Till skillnad från flera andra länder i Europa ville de styrande i Sverige inte göra någon nationell utredning om vad ”Stay-behind” haft för sig i Sverige efter det att organisationen avslöjats i Italien i början på 1990-talet. Det är därför inte konstigt om det väcks tankar om att Olof Palme stod i vägen för den politik vi idag ser, och att de såg det som nödvändigt att röja Palme ur vägen.
Vem som låg bakom mordet får vi förmodligen aldrig veta. Men vi ser resultatet idag. Nato-medlemskap, amerikanska baser, acceptans av kärnvapen och ivrigt uppbackande av USA:s proxykrig i Ukraina.
Avslutningsvis. Jag har alltså svårt att frigöra mig från intrycket att militär och säkerhetspolis har ett stort inflytande över den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken – då som nu – man kan många gånger undra vem som bestämmer.
Visst finns det anledning att undra; Lånar några rader av Svenska Ord:
”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten?”
Året var 1976 när dessa rader tillkom.
Nog kunde världsordningen varit bättre, med tanke på den kraft det fanns underifrån, då det begav sig, och vilka förutsättningar som fanns med utveckling i ordets bästa mening, denna efterkrigsgeneration gavs möjligheter att göra för en bättre och rättvisare världsordning.
Och då kan jag undra vilka starka krafter som tagit kommandot och styr framtiden i ett utförslut, allt närmre avgrundens rand?
Nej – jag tror knappast att det är den omtalade folkviljan, som makten gärna önskar framhålla när dom talat i sina palatsliknande byggnader.
Så därför – av stort värde, att det finns en flämtande låga som fortfarande anstränger sig och försöker sätta ljus på möjligheter, med beslutsamhet – aldrig ge upp, utan fortsätter tro; ”om en annan och rimligare värld”, som det också står nedtecknat på en annan av visans rader.
Om jag minns det rätt så var hela idén om ett svenskt skalförsvar att vi skulle kunna stå emot ett angrepp någon eller några veckor och samtidigt begära hjälp från t.ex Nato. Det tror jag de flesta partier var överens om. Däremot så ifrågasatte Palme vad denna ”hjälp” skulle innebära.
T ex vad USA:s ”beskydd” i form av ett kärnvapenparaply skulle innebära.
Olof Palme visade i en motion (1981/82:527) 1981 vad detta beskydd bestod i för drygt 40 år sedan. Palme beskriver här USA:s strategi att bomba Europa med neutronbomber för att hindra Sovjetiska marktrupper att ta över Västeuropa. Från Palmes motion:
”Ansträngningarna att dämpa kärnvapenrustningarna har genom utvecklingen under 1981 fått än högre prioritet. NATO:s kärnvapenstrategi bygger på resonemanget att Sovjets konventionella styrkor i Europa är så överlägsna att de i vissa situationer bara kan hejdas genom insats av kärnvapen.
Västsidan skulle alltså vara beredd att först tillgripa dessa vapen. För att öka trovärdigheten i denna option har president Reagan beslutat att iordningställa de neutronvapen vars komponenter togs fram redan under president Carter. Neutronvapnen anses speciellt lämpade att sättas in mot sovjetiska koncentrationer av stridsvagnar. Man har också bland ledande politiker i Washington talat om möjligheterna att begränsa omfattningen av ett kärnvapenkrig d v s att det är möjligt att sätta in kärnvapen i en regional konflikt exempelvis i Europa utan att USA:s eget territorium utsätts för vedergällningsanfall.”
USA skulle alltså skyddas medan Europa återigen skulle förvandlas till en grusgrop (radioaktiv denna gång) för att hindra ryska reguljära styrker att ockupera Europa. Palmes motion kom efter att USA:s kärnvapenstrategi hade läckt ut. Om jag minns rätt så var det inte bara Palme som ifrågasatte fördelen med att förvandla Europa till en radioaktiv grusgrop för att skydda USA. Alla dessa tveksamheter är nu som bortblåsta.
Mönstret går igen. Kennedy och Palme gjorde misstaget att hänge sig åt säkerhetspolitiska diskussioner med ryssen. Eisenhower tog det säkra för det osäkra och varnade för det militärindutriella komplexet först i sitt avskedstal.
Tänk om de nordiska länderna kunde slita sig från ”Dödens långdans”.
Intressant detta med Palme som ”säkerhetsrisk”. Inte minst med tanke på vårt ”säkerhetsläge” i dagsläget. Vill man veta hur det kunde se ut i mitten på 1980-talet rekommenderas läsning av Lena Andersson briljanta gestaltning i ”Koryfeerna”.