Bild: Otto Dix
Det är lärorikt att under en sommarvecka resa runt till släkt och vänner som man inte träffar mer än någon enstaka gång per år. Få av dessa läser vad jag skriver här på lindelof.nu märker jag. De tittar kanske någon gång, men skräms genast bort av allt som så tydligt motsäger bilden av vad som rapporteras i våra dominerande medier. Man är van att informera sig via dem, och tanken på att dessa ”fria medier” skulle vara otillbörligt styrda av dolda krafter är så skrämmande att man avstår från att läsa vidare. Det är så jag tror det går till, vi talar inte gärna om det. Man vill ju undvika diskussionen om konspirationsteorier och foliehattar med mig som objekt.
Det mest svårsmälta är emellertid att mina starka tvivel på att Ukrainakriget primärt bör ses som ett ryskt aggressionskrig mot ett tidigare förtrycket men nu äntligen ett självmedvetet och självständigt land, som kämpar för sin frihet, precis som vi måste göra med allt vad det kan innebära (Natomedlemskap t ex), och som Vietnam gjorde. Här reser sig en mur. Jag har t o m dessa dagar mött argumentet att det hela är mycket enkelt och självklart, det kan bara ses som ett krig som började 24 februari 2022. Alltså, allt prat om Majdankupp, krig mot Donbass, Natoexpansion efter 1990 mm är bara ägnat att blanda bort korten för att dölja Putins aggression och rysk imperialism.
Det händer i dessa stunder att jag själv känner mig som en ensam fanatiker, en besserwisser, som tror sig ha begripit något som ingen annan begripit, alltså som en don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Då gäller det att inte höja rösten, utan istället åter börja lyssna. Men det är mycket svårt. Man bör, som PO Enquist säger, ”bemanna sig”. Och tänka: Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden (Matt. 5:3… i 1917 års Bibelöversättning).
Så kommer jag ändå att tänka på den artikel av Joe Lauria, chefredaktör för Consortium News och tidigare undersökande reporter på diverse stora brittiska och amerikanska tidningar, som Henrik Linde översatte och som publicerades här för några dagar sedan. Den radar upp alla viktiga omständigheter som föregått det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Den borde kunna få någon, som åtminstone är aningen beredd att inte svälja allt som sägs i våra stora medier med hull och hår, att reflektera. Men jag tvivlar, skyttegravarna är vid det här laget lika permanentade i vår svenska offentlighet som runt Bakhmut och Zaporizjzja.
Att kliva utanför sin befästning är förenat med stora risker. Man kan i värsta fall komma på kant med hela sin vardagliga omgivning. Att göra sig olämplig på sin arbetsplats eller till och med riskera att uppfattas som en svensk femtekolonnare undviker man helst. ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” som Brecht skaldade. Moral i det här fallet skulle vara att gå mot strömmen, våga bryta med den allmänna krigshetsen och kräva vapenvila och förutsättningslösa förhandlingar. Den tanken är närmast otänkbar för en stor majoritet svenskar på grund av den massiva propagandan för att med vapenmakt få Ryssland på knä och dra sig tillbaka till gränserna före 24 februari 2022. När kommer priset att framstå som för högt?
Richard Peters ofullbordade
Min morfars svåger Richard Peters, gick vid 17 år ålder 1916 ut som frivillig tysk soldat i kriget mot engelsmän och fransmän på västfronten. Om detta skrev han 1946 ett tjockt – ännu opublicerat – manus, bland annat om sina år vid fronten nära Verdun i norra Frankrike. Här följer ett kort stycke från första veckan vid fronten (mer om och av Richard Peters här):
”Vi tvingades inte sällan marschera genom kulregn mitt ute i landskapet. I sådana lägen sökte man skydd i minsta tänkbara lilla ojämnhet där man sedan ofta blev kvar i timtal. När vi befann oss i direkt granateld pressade vi oss genast samman i en alldeles färsk granatgrop, för vi visste nämligen att kanonerna med största sannolikhet inte skjuter i samma riktning två gånger, utan alltid några meter åt sidan. Vi låg ofta flera timmar i en sådan grop medan hundratals granater slog ner runt om, tio meter, fem meter, två meter och till och med bara en enda meter ifrån oss. Hålet gav oss alltså skydd mot allt utom en fullträff, som också med viss sannolikhet skulle kunna komma. Och så här pågick det bokstavligen dag ut och dag i flera år.”
Kan något vara värt priset för detta kollektiva vansinne?
Soldaterna på var sin sida om denna frontlinje var också kanonmat i stormakters kamp om makten i Europa och världen. De pucklade på varandra i fyra långa år till den 11 november 1918, då plötsligt eld upphör proklamerades och soldaterna klättrade upp och förbrödrades i ingenmanslandet mellan skyttegravarna. Då hade Tyskland fått nog och mäktade inte få fram mera kanoner, granater och soldater. Man kapitulerade, kejsardömet rämnade och revolution utbröt. Weimarrepubliken steg upp ur askan och det mot Tyskland oförsonliga fredsfördraget ingicks i Versailles.
Det är något liknande som närmar sig också i det pågående Ukrainakriget. Vilken sida ska falla samman först? Inte blir det Ryssland är mitt tips. Vi går alltså en mörk framtid till mötes, mot ett svagt, splittrat och förnedrat EU-ropa.
Hoppet står ändå till att fler måtte genomskåda maktens cyniska offrande av ukrainska och ryska soldater i denna den kanske allra sista militära konfrontationen vår civilisation kan komma att överleva.
Men, som sagt: ”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.”
Vad som är unikt i denna åsiktsbrytning om krig och fred är när varje röst som höjs i fredsskapande mening inte sällan bemöts med argument, att denna åsikt stödjer Putins Ryssland, vars avsikt hotar alla Europas länder. Ett aggressivt Ryssland som, om vi inte ansluter oss omgående till Nato, kommer att utvidga kriget i mycket nära tid. Det är den verklighetsbild som underförstått förmedlas av våra fria medier och valda församlingar. Kanske att ta i alltför mycket i det avseendet, men icke förty så ser den allmänna rubriksättningen ut.
Vad jag vill mena; det maktpolitiska spelet är mycket större än att vi i väst skulle representera allt det goda, medan övriga länder tillhör ondskans krafter.
I det sammanhanget förskräcker västvärldens historiebild i alltför många avseenden. Listan är dessvärre inte särskilt vacker och därtill kan bli mycket lång.
Nu pågår stormaktsstriden på den internationella arenan med sin fulla kraft i Ukraina, och som alla krig kommer kanonerna att tystna. Samtidigt vill jag fråga retoriskt om det finns en plan-B och hur kommer den att se ut.
Jag vill mena att vi – menigheten – borde ställa krav på våra beslutsfattare som söker det unika i humanismens namn. Nämligen, med allt mera avancerade vapen skapa fred och samexistens oavsett vad det innebär i form av mänskligt lidande, generationer framöver på vår enda planet.
Sist men inte minst; det pågår krig även på andra delar på jorden som drabbar samhällen mycket svårt med konsekvenser till följd av fruktansvärt mänskligt lidande. Inte minst sker detta i våra mest fattiga länder, var helst. Jag menar att dessa människor förtjänar också att bli uppmärksammade av världssamfundets intresse.
Inte minst i en tid då mänskligheten och i övrigt vår på Moder Jord är hårt ansatt av en oviss framtid under ett tilltagande klimathot.
Nej, det ser inte bra ut när kriget numera har blivit den allmänna och drivande samtalstonen för att skapa fred…
Det är onekligen en märklig och omskakande tid vi lever i. Någon tredje ståndpunkt verkar ha svårt att få utrymme. Begreppen ”foliehatt” och ”rysk påverkansapparat” bl a verkar utesluta varje sansad diskussion. Och den hökaktiga stämning som vuxit fram i Sverige är hur stollig som helst. Är verkligen en majoritet av det svenska folket berett att riskera att bli inblandat i ett krig som åtminstone för vår del bara kan sluta i samma katastrof som Ukrainas? Är man medvetna om att Sveriges stöddiga inställning till Ryssland och Kina samt ovillkorligt stöd till Ukraina är en återvändsgränd? Att den ovillkorliga uppbackningen av Pax Americana och dess regelstyrda världsordning snarast hör hemma i kolonialismens tidsålder och inte dagens värld? Hur kunde Sverige hamna så snett? Tyvärr känner jag igen hur varje samtal med omgivningen som inte följer det dominerande västnarrativet direkt förpassar en i putinkramarfållan.
Tack för intressant läsning och bibelcitat. Bibeln är en särskild uppenbarelse från Gud. Men han har också uppenbarat sig i historien. I en liten skrift om kristen tro står: ”Gud styr i sin stora vishet folkens och alla enskilda människors historia”.
När vi nu är inne på temat krigspropaganda och historieförfalskning kan det vara bra att veta att detta inte är något nytt. Första världskriget kunde ha varit över 1916. Då hade Tyskland vunnit och man erbjöd britterna en mycket fördelaktig fred: Inga krigsskadestånd, inga landavträdelser eller gränsändringar utan återgång till status från 1914. Varför accepterade inte britterna detta? Därför att de från annat håll fick ett erbjudande om USA:s inträde i kriget på britternas sida i en bytesaffär gällande Palestina, som då hörde till dåvarande Ottomanska riket, som vid denna tid var allierade med Tyskland. Om detta berättar Benjamin Freedman i ett radiotal till amerikanska folket 1961. Finns på nätet och är textat. Tyskarna lade ner vapnen för att de fått nog av slaktandet. Men de var inte besegrade och inga fiender hade passerat tyska gränsen. Freedman var en av förhandlarna som dikterade villkoren för Tyskland i Versailles 1919. Han tillhörde en grupp mycket inflytelserika och penningstarka personer som hade arbetat för ett storkrig i Europa.
Pseudonymen Hans Myrebro, pensionerad historielärare har skrivit boken ”De startade ett blodigt 1900-tal”, utgiven på förlaget Historiskt korrekt. I mångt och mycket är det samma krafter som idag styr USA och som svenska politiker kryper för. Att ”all makt utgår från folket” tycks de ha glömt.
Knut L!
Du och andra som delegitimiserar Ukrainas regering hänvisar ofta till att Euromajdan var en kupp, inte en revolution/folklig resning. Vi tycker som bekant olika i den frågan (det är svårt att få med sig 400.000–800.000 medkonspiratörer i en kupp), men låt oss för resonemangets skull låtsas att Euromajdan var en kupp. Vilken betydelse menar du att det i så fall har för den ukrainska regeringens legitimitet när man har haft flera val sedan dess?
USA skickar klusterbomber till Kiev, Pentagon bekräftar att de kommer skicka detta i självförsvarssyfte. Ska detta ses som en upptrappning av kriget. Vad blir nästa steg, kärnvapen kanske till Ukraina? USA kanske vill ha ett snabbt avgörande. Joe Biden önskar säkert inte ha kriget i bagaget inför presidentvalet som han ämnar ställa upp i 2024.
Risken finns också att Ukrainakriget blir en långkörare. Vissa krig tar ju aldrig slut, så jag undrar om det verkligen är detta Sverige önskar sig. Skattebetalarna får ju betala förstås och en ekonomisk nedmontering i övrigt är att förvänta.
Kanske blir vi inte så mycket äldre och inte våra barn och barnbarn heller, om kriget blommar ut till ett fullskaligt kärnvapenkrig.
Mats Ö!
Varifrån hämtar du uppgiften att 400-800 tusen ukrainare skulle ha deltagit i ”en kupp” vilken du tydligen vill kalla för revolution/folklig resning under våren 2014?
Striderna på Majdantorget 2014 vanns i ett skede av den ukrainska demokratiska polisen mot de nazistiskt anstuckna, av oligarker finansierade, stormtrupperna, vilka som mest bestod av ett par hundra kämpar. Då avblåste högsta politiska ledningen striderna och därefter kom så de fascistiska stormtrupperna tillbaka.
Det ukrainska folket var hjärtligt trött på det politiska bråket och i huvudsak för en utveckling i fredens tecken. Så småningom skulle också Zelensky vinna presidentvalet 2017 på freden han utlovade sitt folk. Tycker du han, med amerikansk hjälp, lyckas bra med detta?
En mycket intressant intervju som jag hittade idag på Youtube. Intervjun är med Colonel MacGregor och det han säger är bland det klokaste jag hört om Ukrainakriget, dess bakgrund, konsekvenser för Sverige om vi går med i Nato etc. Om detta slags tankar kunde tränga igenom den mainstreambubbla vi lever i skulle vi kanske kunna få en betydligt förnuftigare debatt om Nato i vårt land – och samtidigt en större förståelse för varför USA agerar som man gör.
Och idag då – en skammens dag – går Sverige in i Nato och ställer sig (liksom Finland) i skottgluggen i fall av en väpnad framtida konflikt mellan Ryssland och USA/Nato. Vad tänker de styrande klasserna i Sverige på? Vi har ca 200 år av neutralitet bakom oss. På vilket sätt har dessa år varit till skada eller nackdel för Sverige?
Hur kunde det bli så till den milda grad fel, uppåt väggarna helt tokigt. Och var finns den moraliska kompass som grundlagt arbetarrörelsens solidariska byggstenar för fred och internationell militär nedrustning?
Vill mena att detta Nato-inträde är ett stort historiskt svek mot såväl idéernas grunder som kvinnors och mäns modiga arbete för internationell fred, frihet och rättvisa.
Vad som också i min lilla värld, där sociala sammanhang råder, är att engagemanget för framtidens globalt stora akuta problem upplevs oroväckande tämligen avmätt. Nog hade jag förväntat mig ett större allmänt intresse där klimat och inte minst fredsfrågan ingår vars röst borde kräva nedrustning framför krigiska lösningar.
Att enbart Vänsterpartiet och Miljöpartiets motsätter sig detta beklagansvärda Nato-beslut finner jag också märkligt, inte minst med tanke på att även inom Socialdemokraterna borde det finnas likasinnade röster som jag hade önskat framträtt tydligt i den offentliga debatten. Inte minst ifråga om respekt mot sina värderingar som skiljer sig från borgerlighetens inte sällan vapentillgängliga intresse, vars medel inte sällan används för att lösa internationell konflikter.
Dessvärre förskräcker spåren i ganska nära tid inom ett antal decennier vilket borde väckt tanken som varnande exempel.
Att det gick som det gick är knappast förvånande. Jag var motståndare till att Sverige skulle ansluta sig till Nato före den 24 februari 2022. När Rysslands angreppskrig inleddes fick jag en positiv inställning till en Nato-anslutning.
Två förvånande händelser inträffade. Socialdemokraterna svängde 180 grader och, vilket förvånade mig ännu mer, Finland beslutade sig för att söka medlemskap.
Någon beredskap för att skapa någon slags opinion mot att Sverige skulle söka medlemskap fanns inte. Visst, man har kunnat läsa några förslag till vad som borde göras, men var de realistiska? Knappast. Det hör också till saken att en gammal fibbare som Margareta Zetterström flera gånger på denna sajt varnade för vad som kunde hända, och detta långt före den 24 februari, 2022. Men få lyssnade.
Vi har vidare diskussionerna om MH17 och Skripal, där allt annat än Rysslands skuld lyftes fram.
Det är inte svårt att förstå varför. Hur skulle man samtidigt kunna vägra att skriva under på parollen ”Ryssland ut ur Ukraina”, och samtidigt väcka opinion mot en svensk Nato-anslutning.
Nu blir Östersjön ett Nato-innanhav och Putin måste nu på allvar fråga sig vad han åstadkommit med sitt angreppskrig. Zelenskyj kanske inte fick exakt det han ville i Villnius, men han var där.
Samtidigt måste ju rimligen en del som skriver på lindelof.nu fråga sig var och hur motståndet gick snett. Redaktör Kunt Lindelof har vittnat om personliga situationer där en gammal vän inte längre hälsar. Bertil C:s senaste kommentar vittnar också om vilken situation som uppstått.
Intervjun med ordförande i Svenska Freds verkade också något yrvaken. Oj, Erdogan har övergett oss (ungefär).
Den sajt som mest seriöst arbetat för att behålla Sverige alliansfritt, alliansfriheten.se, länkar nu till regeringens hemsida, där man kan ta del av vad Sveriges medlemskap i Nato innebär.
Så, Mats L, du har sällat dig till de Nato-troendes skara. Bättre vore att följa huvudlinjen här på lindelof.nu att arbeta för och stödja parollen om FRED i Ukraina. Men du kanske menar att det inte har offrats tillräckligt många ukrainare i det pågående kriget eller menar du att det borde sättas in Nato-trupper också och därmed öppna vägen mot ett varmare VK3?
Det var den djupsinnige Hegel – Marx och Engels filosofiska lärofader – som formulerade sentensen att ”vi lär av historien att vi ingenting lär av historien”. Han kunde ha tillagt att det faktiskt är rätt svårt att lära av historien, eftersom i den konkreta konfliktsituationen, som till viss del alltid är ny, den historiska erfarenheten endast otydligt anger en färdriktning.
Jag blev inte speciellt förvånad över att svenska folket, i stort sett över en natt, svängde från anti- till pro-Nato. Det var knappast en konsekvens av MSM-propaganda. Själv minns jag hur högerledaren Gunnar Heckscher på 60-talet pliktskyldigast uttalade sig för svensk Nato-anslutning, något han själv nog inte vågade hoppas på. Men är man högerman så är man! Likväl vände även jag kappan efter vinden, när Putin begick sitt ödesdigra misstag. Rysslands ledare har uppenbarligen tagit sig vatten över huvudet och det återstår att se, om han får tillfälle att torrskodd ta sig upp på land igen.
För att återknyta till Hegel: denne framhöll också att det är historien som är den yttersta domen.
Vi är inte med i Nato än. Erdogan har ända fram till Oktober på sig för att ändra sig igen.
Villkoret var att byta Sverige in i Nato mot Turkiet in i EU. Antagligen vet alla, även Erdogan, att Turkiet inte kommer in i EU.
Vem vet, kanske var detta bara ett sätt för Erdogan att komma undan pressen från USA inför Vilnius och sedan i Oktober då med stor sannolikhet Ukrainas militära läge börjar närma sig den totala katastrofen, växla spår och smyga upp vid Putins sida igen. Kanske har vi fortfarande framför oss dom långa näsornas natt.
Underliga äro Erdogans vägar.
Anders Å!
Visst skulle Erdogan kunna ”ändra sig igen”. Men jag tror det är felaktigt att vänta på det och hans ”förbehåll” om EU har ju ingenting alls med Nato att göra.
Men visst är det märkligt att vanligen så sakliga debattörer som Mats L och Per-Olov K har ändrat sig i frågan om svenskt medlemskap p g a Rysslands agerande. Skulle vilja ha dessa båda debattörers argument för att det helt plötsligt (närmare bestämt 24 februari förra året) skulle bli ”bra” att Sverige ansluter till den anfallsallians som Nato blev i början av 1990-talet när ”fienden”, mot vilken man behövde försvara sig, försvann. Och på vilket sätt det skulle leda till en fredligare och säkrare värld. Frågan ligger hos er och vi väntar på svar!
Apropå att lära av historien:
Låt oss gå tillbaka till det kalla kriget. Ta 80-talet, när vår östliga stormaktsgranne hade en större militär kapacitet. Enligt SIPRI kanske med en faktor 5. Därtill starkt rustade allierade i W-pakten.
Den militära övermakten användes för ett storskaligt krig i Afghanistan. Kommer någon ihåg när Pansjirdalen bombades av strategiskt bombflyg? Afghanistan hade en geopolitisk position inte så olik Sverige som folk kanske tror. Landet var neutralt under det första världskriget, neutralt under det andra världskriget, neutralt under det kalla kriget och hade goda förbindelser med båda supermakterna.
Samtidigt som afghanerna kämpade mot ockupanterna pågick intensiva ubåtsjakter längs våra kuster. Om Sverige under denna tid fortfarande kunde hålla fast vid sin neutralitetspolitik, varför då inte idag? Det handlar inte om att spelplanen är ändrad utan om att vi har avlövat vårt eget territorialförsvar samtidigt som vi gjort drängtjänst åt den västliga stormakten. Manegen var krattad.
Ukrainakriget är nästan exakt den typ av krigsfall som har stått överst på den svenska militärens planering och strategiska tänkande de senaste hundra åren (undantag vk 2): Ryssland/Sovjet går in i ett grannland vid sin västra gräns, i Östersjöregionen eller längre söderut – men inte direkt mot Sverige. Det är den här typen av krigsfall som Sveriges säkerhetspolitik har varit anpassad för under alla dessa årtionden, särskilt efter 1945, och när politikerna sade ”Oj, allt förändrades och hela spelplanen blev en annan i februari 2022!” så bluffar de helt enkelt.
Per-Olov Käll 12 juli 17:16!
Det var inte genom att ”svenska folket … svängde” som Nato-ansökan blev möjlig. Det var genom att ledande personer inom SD och S utnyttjade kriget i Ukraina för att snabbt se till att deras partistyrelser sade JA till Nato.
Sveriges säkerhetsläge ändrades inte i och med att kriget i Ukraina startade. Däremot ändras det till det sämre genom att Sverige sänder vapen till Ukraina, och ännu mer till det sämre om Sverige blir medlem i Nato.
Skälet till att ledningarna inom SD och S svängde var med största sannolikhet att Saab hade hotat med att om inte Sverige går med i Nato så flyttar Saab tillverkningen av stridsflygplan till ett Nato-land.
Se en kommentar 1 juli till en annan artikel på lindelof.nu.
Mats Österholm har på en punkt rätt och hans fråga förtjänar att tas på allvar. Euromaidan var en folklig resning. Lindelof.nu är en av få platser där det kan föras en offentlig debatt i fredsfrågan där de bästa argumenten kan mötas. Därför är det av vikt att Mats Ö får ett sakligt svar.
Euromaidan var också ett brott mot den demokratiska konstitutionen. Detta enligt Der Spiegel som i sin granskning skrev juridiskt sätt har Putin rätt. Även Stratfor konstaterade detta. Så även Knut Lindelöf har rätt, formellt sett.
Men att bortse från de hundratusentals som samlades på Maidan gör det omöjligt att skapa en fredsopinion. Det fanns en massuppslutning, om det fanns bland en folkmajoritet är svårare att säga såvitt jag vet.
Det var också en högerallians av partier varav ett var fascistiskt, därtill välfinansierat. Inte minst utifrån. 5 miljarder dollar från USA. Även Sverige bidrog generöst via SIDA, UD, Swedbank mm. Men pengar ensamt köper inte massdeltagande i protester. Därtill tillkom högerextremt våld under ledning av det största oppositionspartiet Fäderneslandets politiker Parabuyi. När högerextrema stormade inrikesministeriets vapenlager i Västra Ukraina och hotade använda vapnen för att göra beväpnad statskupp förhandlade Parabuyi med hotet som stöd med delar av statsapparaten och politikerkåren.
Samma partis företrädare förhandlade 21 februari fram ett avtal om fredligt maktskifte tillsammans med övriga oppositionspartier, Janukovitsj och EU-ministrar. Några timmar senare stod oppositionspartierna på Maidan och lät högerextremisterna ta över. Janukovitsj och statsapparaten höll sin del av avtalet medan Parabuyis så kallade självförsvarsgrupper stormade in på ministerierna och omringade parlamentet där talmannen misshandlades och beslut togs som upphävde konstitutionen.
Formellt sätt som sagt en statskupp, men i det begreppet läggs ibland också att det sker på elitnivå enbart vilket inte var fallet denna gång. Jag brukar därför kalla det ett maktskifte med stöd av massdeltagande, en partiallians och högerextremt våld som bröt mot den demokratiska konstitutionen. Det kan beläggas och räcker. Att förneka massdeltagandet skadar bara fredssaken. Det hjälper fredssaken om Mats Ö förklarar sin syn på brottet mot demokratiska konstitutionen och Fäderneslandets falskspel eller vad det kan kallas i förhandlingar och stor möjlighet att påverka de högerextrema våldsgrupperna.
När det gäller att påföljande val legitimerade brottet mot konstitutionen så är det avhängigt av frågan om fortsatt våld och inbördeskrig eller inte. Redan 20 februari överföll högerextremister demonstranter på väg hem till Krim som demonstrerat för den folkvalde presidenten. 350 personer släpades ur bussarna och misshandlades, bussrutorna krossades och passagerna tvingades krypa fram i glaset. En buss brändes upp. Händelsen är bortraderad av den verklighetsförfalskning som väst med hjälp av Wikipedia, falskt vinklad journalistik och ett NGO-väsende byggt på dubbla måttstockar där enbart den andra sidans brott rapporteras. Händelsen skakade om på Krim, överdrevs i en del rysk propaganda. Men på samma sätt som det folkliga deltagandet på Maidan inte kan utraderas så kan inte Krimbornas reaktion på överfallet raderas, eller för den delen polis och militär på Krim som inte ställde sig bakom det nya styret.
Som vi vet genomfördes sedan folkomröstningar, en på Krim med stöd av Ryssland i strid med folkrätten och två i Donetsk och Lugansk utan stöd av Ryssland. Fullskaligt krig startades av ukrainska statsmakten, falskeligen kallat ”operation” på samma sätt som Ryssland kallar sitt krig, med stridsvagnar och missiler mot Antimaidan som likt Euromaidan också hade folkligt stöd samt högerextrema våldsinslag. Odessamassakern där 42 personer brändes inne för att de förordade folkomröstning om ett mer federalt styre av regeringsanhängare var en av de utlösande faktorerna bakom ytterligare upptrappning av våldet.
Är valresultat tillräckligt för att legitimera det konstanta våld som utövats mot de som stod i vägen för Euromaidan och sedan hamnade i opposition? Ett våld som gång på gång används för att förhindra genomförandet av det folkrättsbindande Minskavtalet? Ekonomiskt, kulturellt och politiskt har kontinuerligt motsättningarna ökat med återkommande bruk av våld. Denna verklighet har förfalskats med hänvisning till valresultaten som varit mycket dåliga för högerextrema partier, men lika många högerextrema politiker har valts in i radan på personliga mandat och på gatorna har högerextrema makten i flera avgörande ögonblick.
Samtidigt har väst pressat på mot en stark ukrainsk majoritet för att åkermarken ska säljas till utländska bolag vilket Zelenskij till slut drev igenom mot böndernas protester. Timmerexportförbudet som Porosjenko införde upphävdes också efter påtryckningar från väst till skada för Ukrainas skogar och vidareförädling och nytta för möbelfabrikerna i Polen och Rumänien.
Frågan om fred handlar inte enbart om säkerhetspolitik utan ekonomiska och kulturella aspekter där demonisering av andra utanför väst är till skada för hela mänskligheten.
Dennis Z!
För att svara på din fråga och kommentarer. Den första kommentaren först.
Jag visste inte att det fanns en huvudlinje på lindelof.nu. Det är väl ingen förening, utan en blogg där olika åsikter om publicerade inlägg och gästinlägg kommer till uttryck. Att det utvecklats till något som kan tolkas som en huvudlinje beror, som jag ser det, på att personer med avvikande uppfattningar har slutat delta eller deltar endast i ringa utsträckning.
Vidare känner jag inte till hur du och Knut L bedriver ert fredsarbete, bortsett från vad ni skriver på denna sajt. Så jag kan inte bedöma ert fredsarbete.
På frågan om varför jag svängde finns inget enkelt svar eftersom det varit en process. Jag har varit kritisk mot Ryssland, i motsats till er andra på denna sajt. När MH17 sköts ner var en del beredda att kasta t fysikens lagar överbord för att undvika att skuldbelägga Ryssland. Samma sak med Skripal, där alla möjliga märkliga förklaringar lanserades, utom den mest naturliga, nämligen att Rysslands FSB låg bakom, möjligen på direkt order från Putin.
Icke desto mindre fortsatte jag ha täta kontakter med Ryssland. I oktober 2021 planerade jag och min fru en lång resa till Ryssland, med början i Fjärran Östern och med avslut i Moskva. Att den inte blev av berodde helt på pandemin; mina ryska värdar bedömde att vi inte skulle bli insläppta även med giltig visering.
Sedan kom ett antal krav från Ryssland, som ryssarna med säkerhet visste skulle avvisas. Så började den militära uppbyggnaden kring Ukraina. När Ryssland sedan genomförde sitt sanslösa anfall mot Ukraina insåg jag att det fanns inga förutsättningar för att fortsätta försök att ha relationer med ryska institutioner, endast ett par personliga kontakter finns kvar. Hur man ska bemöta Putins fullständigt vansinniga inställning till Ukraina (som han som ensam författare utvecklat i en mycket märklig text) gjorde att jag drog slutsatsen att det är bäst för Sverige att ansluta sig till Nato. Om det ökar eller minskar säkerheten för Sverige är en bedömningsfråga. Det får framtiden visa. Med Finland i Nato är det bättre att även Sverige är det.
Jag upprepar min inställning: alliansfriheten.se är den sajt som arbetat seriöst för att Sverige ska fortsätta sin alliansfrihet. Många mindre aktörer, inklusive denna sajt, har systematiskt undergrävt detta arbete av skäl som jag ovan gav ett par exempel på.
Tack för ditt ingående svar, Mats L.
Med ”huvudlinje” menade jag bara den bedömning som de flesta deltagare i diskussionerna just på lindelof.nu synes göra. Med lite olika motiveringar och resonemang men tämligen tydligt. För övrigt finns det väl ingenting som säger att alla ”föreingar” skulle behöva vara helt eniga om en och samma linje. Var och en ”sjunger efter sin egen näbb”, heter det ju.
Och det innebär naturligtvis inte att de, som inte delar denna ”huvudlinje” har fel. Tvärtom, är det mycket möjligt att det är de få som har rätt mot de flera! Det är ju därför vi diskuterar. För att möjligen få större klarhet i sammanhangen. Det är en styrka för oss alla att kören här inte är fullt enig och samstämmig. Vi kan då, var och en, göra bättre ”bedömningar”.
Vad du nu svarar finner jag klokt och intressant. Utom det du anför i kommentarens näst sista stycke om Rysslands ”sanslösa” och Putins ”fullständigt vansinniga” förehavanden. Det är ju inga argument i sak och innehåller inga fakta. När du sedan drar ”slutsatsen” att anslutning till Nato är ”bäst” för Sverige och hänvisar till att Sveriges säkerhet är en ”bedömningsfråga” blir jag snarare mer frågande än tidigare. Men kanske klarnar det något (men inte helt) i den sista meningen; ”Med Finland i Nato är det bättre att även Sverige är det”. Javisst är det så. För Nato alltså! Det innebär att du gjort bedömningen att det är Natos intressen som vi gör bäst att stödja. Och det var ju just det som var kärnan i min fråga till dig. Du pratar mycket om Putins, och därmed Rysslands, alla illdåd men hur ser du egentligen på Nato? Är det freden och den ömsesidiga respekten och förtroendefulla samarbetet mellan alla nationer i världen utan störande vapenskrammel du tänker på då?
Dennis Z ställer frågan varför debattörer som Mats Larsson och jag har svängt i Nato-frågan och nu stödjer ett svenskt medlemskap i militäralliansen. Han ber oss redovisa vad vi anser är ”bra” med en anslutning. Frågan är motiverad om än svår att svara på. Om framtiden vet vi som bekant inte så mycket.
I Förr och Nu nr 1 2018 skrev jag en ledarartikel, ”Om den svenska russofobin”, där jag försökte sammanfatta min syn på Ryssland. Jag skrev bl a att:
”Den svenska russofobin har sina historiska rötter. Det rör sig i Sverige till skillnad från en del andra länder inte om ett regelrätt rysshat. (Motviljan mot Ryssland gör att Polen väljer att importera dyr amerikansk naturgas, som måste fraktas med fartyg över Atlanten, istället för att köpa billigare rysk gas genom en pipeline.) Nej, den svenska russofobin är av en mildare variant, som mer hänger samman med hur borgerligheten i vårt land odlar sin politiska självbild. Just nu fungerar russofobin som en ideologisk samlingspunkt i propagandan för svensk Nato-anslutning.”
Det är tydligt att den som skrev dessa rader inte uppfattade Ryssland som ett hot, i varje fall inte i någon akut mening. Jag hade nyligen sett filmmakaren Oliver Stones intervju med Putin och fått intrycket att den lite stele ryske presidenten inte var en person som man direkt önskade umgås med, att han kanske inte alltid talade sanning men inte desto mindre gav intrycket att vara en rationellt tänkande människa, som inte var redo att äventyra freden. Ungefär så uppfattade jag Putin ända fram till det ödesdigra anfallet. Opålitlig, ja, men inte SÅ opålitlig.
Anfallet mot Ukraina visade dock Putin som en politisk gambler. Huruvida han allvarligt underskattade det ukrainska folkets och EU/Natos motståndsvilja, eller om han önskade förekomma en i hans ögon alltmer ogynnsam utveckling längs Rysslands gränser undandrar sig min bedömning. Inget av skälen är godtagbart för att påbörja ett anfallskrig.
Att denna nya situation måste leda till en omprövning av den svenska säkerhetspolitiken är ofrånkomligt. I och med Finlands Nato-anslutning förlorar – i mina ögon – den svenska alliansfriheten mycket av sin mening. De skandinaviska broderfolken bör vara beredda att bistå varandra militärt, om det värsta skulle hända. Det sker enklast och mest praktiskt inom en gemensam militär struktur.
Tack för ditt resonerande svar, Per-Olov K!
Men, i likhet med Mats L uppehåller du dig i ditt svar endast till frågan om Ryssland. Varför denna tystlåtenhet om den ledande, tillika mest styrande och betalande, Nato-medlemmen USA? Eller om Natos alla tidigare engagemang, som deras bombkrig mot Serbien i uttalad avsikt att bryta loss Kosovo-området och skapa en direkt vasallstat där. Är det sådant du vill hävda att svensk militär ska brukas till. Eller madame Clintons straffexpeditioner mot Libyen (läs Khadaffi) och Syrien, två helt självständiga stater. Är inte freden mer värd än så?
Din kritik av Ryssland och Putin kan jag till viss, men liten, del ha förståelse för. Jag noterar tacksamt att du inte följer Mats L:s hetsiga ordval men min kritik mot Ryssland rör i huvudsak det interna politiska förtrycket. Och jag betraktar Rysslands rent formella brott mot folkrätten som ursäktliga mot bakgrund av västs, med USA i spetsen, pågående underminering av flera ”randstater” kring Ryssland och Kina och de lika folkrättsvidriga sanktionerna.
Dennis Z!
Detta får bli min slutreplik. Jag har inget att tillföra utöver vad jag tycker att Per-Olov Käll uttryckte mycket väl. Att börja diskutera Libyen är inte meningsfullt.
Att jag använder ”hetsiga ordval” beror möjligen på att jag, i motsats till dig, haft hela vardagsrummet fullt med ukrainska flyktingar, varav några svårt traumatiserade av sina upplevelser. Jag har också hört förstahandsberättelser om ryssarnas brutala övergrepp i Butja.
Samtidigt kan jag förstå din frustration; Rysslands angreppskrig gick ju inte som tänkt. Hitler skulle knäcka Sovjetunionen på fyra månader, Putin Ukraina på en vecka. Paraduniformerna låg klara i den sex mil långa kolonnen på väg in mot Kiev. Paraden skulle äga rum på det man skulle kunna kalla Kievs motsvarighet till Göteborgs Avenyn (men mycket längre). Nu blev det inte så. Kolonnen fick slut på det bränsle som den bytt bort mot hembränt med den vitryska lokalbefolkningen och blev ett lätt byte för ukrainarna. Det ukrainska motståndet har sedan visat sig betydligt mer effektivt än någon hade kunnat förutsäga.
Putin är på väg att med sitt angreppskrig mot Ukraina förvandla Östersjön till ett Nato-innanhav. Han har lyckats med konststycket att förvandla Rysslands lugnaste gräns till en gräns mot ett Nato-land. Hur detta skulle stärkt Rysslands säkerhet har ingen kunnat förklara.
Mats L!
Men snälla Mats L, vad är det här för akuta dumheter ”Han har lyckats med konststycket att förvandla Rysslands lugnaste gräns till en gräns mot ett Nato-land”.
Försöker du vilseleda folk avsiktligt eller har du verkligen lyckats förtränga hela förhistorien till Ukrainakriget?
Jag skall inte dra den historien igen, men om du försöker dilla i oss att USA/Nato inte har en synnerligen aktiv del i att skapa den här situationen så kommer du att misslyckas.
Dessutom så finner jag ingen anledning att tro på några vilda historier om Skripal eller Butja innan handfasta bevis presenteras.
P-O Käll!
Kan inte för mitt liv förstå Din tankegång. Det är ju tid av osäkerhet och snabba förändringar som det blir särskilt viktigt med konsekvens och stabilitet i utrikespolitiken. Handlar om långsiktighet. Neutralitetspolitiken har en mer än hundraårig historia och har faktiskt redan från början kopplats till fredsrörelsen (inte nödvändigtvis den pacifistiska). Om detta kan man läsa i Bert Måralds doktorsavhandling ”Den svenska freds- och neutralitetsrörelsens uppkomst”.
Mårald berör i första hand det sena 1800-talet, men man kan se mer nutida kopplingar i form av det svenska engagemanget för den alliansfria rörelsen. När hörde man sist någon politiker ta dessa ord i sin mun.
Många trådar finns att dra i här, men jag ska avrunda med en enkel fråga. Vi är säkert överens om att vi här i Sverige måste vara vaksamma på vad den östliga stormaktsgrannen tar sig före. Anser Du att Ryssland under Putin är farligare för Sverige än Sovjet var under Andropov för 40 år sedan?
Min slutreplik till Mats L blir enkel.
Ryssland och Ukraina känner vi båda till. Där det hettar till i det pågående varma kriget har vi båda ståndpunkter som inte är helt kompatibla, för att uttrycka det milt.
Men åter till huvudfrågan, som inte alls rör Rysslands interna angelägenheter. Vad med vårt Sverige och dess medlemskap i Nato? Varför ska vi vara med i en anfallsorganisation, vilken inte har någon fiende att försvara sig emot? Och dess ledande krigsmakt sysslar inte med annat än intervention på olika sätt i självständiga stater i syfte att få alla att dansa efter dess egen pipa. Varför skulle detta vara bra för Sverige? Efter dina kommentarer är du fortfarande svaret skyldig på dessa frågor.
Mats D!
Jag vågar inte ha någon uppfattning om vem som är/var farligast för Sverige av Putin och Andropov. Kanske någon annan på denna sida kan kommentera frågan. Möjligen förstår jag varför du ställer frågan, som kan tyckas ha rätt lite med den aktuella Nato-diskussionen att göra.
Självklart kan man hamna i olika slutsatser huruvida Sverige bör ansluta sig till Nato eller inte. Personligen ser jag dock ingen fördel med att Sverige som enda skandinaviska land står utanför.
Att Nato är politiskt tvetydigt och inte består av en samling hedersknyfflar vet vi sedan länge.
PO!
Kopplingen till Natofrågan är kanske så enkel att du inte ser den.
Vår stormaktsgranne var 1983 mångdubbelt militärt starkare och uppträdde ännu aggressivare än dagens Ryssland. Varför är då Nato en god lösning idag?
Mats D!
Du formulerar frågan så att svaret är givet. Men då är det ju inte en riktig fråga eller frågeställning. Det som ska visas är att de argument som (kanske) var giltiga för fyrtio år sedan alltjämt är giltiga idag och kommer att fungera även i vår tid.
Det är en verklig frågeställning och – följaktligen – mycket svårare.
Som en stilla reflektion i dessa orostider; inte enbart för freden utan vi befinner oss alla inför ett alarmerande klimathot som måste bekämpas.
Att då välja ingå i en organisation där det finns medlemmar som inte respekterar FN-stadgar är ett dåligt val för ett land som (i modern tid) hävdat fredens värn och därtill en kärnvapenfri världsordning.
En alliansfri röst som jag är övertygad skulle nått fram och haft möjligheter att påverka på den världspolitiska arenan. Jag menar att Sverige borde visat mod och varit fast vid sin alliansfria ståndpunkt. Men nu lämnar vi denna tydliga röstresurs som kunde haft betydelse och därmed stärka FN:s fredsskapande ramar. Istället underordnar vi oss spår som förskräcker i ganska nära tid.
Per-Olov K!
Du frågar om ”argument som (kanske) var giltiga för fyrtio år sen alltjämt är giltiga”? Om jag inte har fel har Sveriges alliansfria linje stått sig väl och hållit oss utanför direkta krig i mer än 200 år innan Magdalögnas piruettuppvisning förra året.
Naturligtvis krävdes en hel del pirutterande även under VK2 för att undvika att befolkningen skulle drabbas av det som i dag drabbar folket i Ukraina och Ryssland. Men då accepterade vi detta för att så långt möjligt bevara mesta möjliga självbestämmande och bespara folket ytterligare lidande.
I den situationen är det rätt att fråga sig hur ett medlemskap i Nato bevarar eller minskar just detta. Har du verkligen gjort det? Fördunklar inte din Rysslandsfixering din klarsyn?