Vem som var med på det ljuva sextiotalet kan väl glömma Saltkråkan i SVT? Med ”Tjorven”, Farbror Melker (enligt obekräftat rykte avskydde Torsten Lilliecrona barn, kanske förklarar det hans ”ansträngda” agerande i de flesta scenerna) hunden Båtsman och alla de andra.
Litteraturvetaren, professor emeritus Johan Svedjedahl har nyligen utkommit med boken Den rätta knycken (ett citat från Tjorven) om Saltkråkan. Sifferbemängd, vi talar ju om en i det positivistiska vetenskapsidealet skolad uppsaliensare, om jag förstått recensenterna rätt.
Utan att svara på knäckfrågan: varför blev serien så populär? Denna solskensberättelse och hyllning till det Sverige som var och som modernitetskritikern Astrid Lindgren skrev direkt för TV, föregicks inte av någon bok.
Förljuget har någon, kanske med en traumatisk barndom, muttrat. Små barn, Pelle och Stina, pratade som i en gammal pilsnerfilm. Regin var det jag störde mig på, trots att Olle Hellbom geniförklarades som barnregissör.
I Brantevik på Österlen spenderade vår familj en till två sommarveckor 1964 och 1965. Långt från Sandviken, vi körde ned om natten i PV:n. En mycket tidig morgon måste vi stanna till i Simrishamn strax innan Brantevik, mamma ordentligt åksjuk, kastade upp. Pappa trött och irriterad.
Fortfarande var Brantevik ett typiskt fiskeläge och jag blev kompis med fiskares barn, fick följa med ombord på en trålare när den låg i hamn, tjuvröka röda Prince och spela kort.
Upplevde min första förälskelse, söta och blonda Agneta från Helsingborg som sommarvistades hos sin i Brantevik permanent boende farmor, men det är en annan historia.
En fattig kaptensänka i ett stort hus mitt i samhället inhyste oss. Vi bodde gratis, tror jag, mot måltider och att pappa målade på huset eller fixade något annat som behövde åtgärdas. Änkan ville inte ha några pengar, fast mina föräldrar, som alltid ville göra rätt för sig, trugade.
Hon bodde på övervåningen, kom sällan ner till oss på undervåningen, jag tyckte att hon var lite otäck med sin hårfläta långt ned på ryggen, kände mig en smula rädd för henne. Och förstod inte ett ord av hennes jordnära skånska.
Vi talar om en annan tid, en tid som flytt. En förlorad värld.
Stockholmare och Malmöbor med pengar på fickan har tagit över, fancy restaurants trängt undan hederliga gamla fiskaffärer. Inte samma Brantevik som i mitt nostalgiska minnesalbum.
Och Stockholms skärgård är inte längre för vanligt folk, inte kunde Farbror Melker i dag till en billig penning köpa en stor träkåk typ Snickargården som de gör i serien.
Påhittet att göra en mångkulturellt anpassad nyinspelning av Saltkråkan tar jag bestämt avstånd ifrån. Stödjer Ulf ”Vanheden” Brunnberg till hundra procent när han försöker stoppa att man ger sig på ”Jönssonligan”. Helgerån göra remakes på dessa klassiker!
