Laget har jag följt ända sedan 60-talet. Från arbetarstadsdelen Brynäs i Gävle, där ”riksbusen”, sedermera skribenten, Lasse Strömstedt växte upp. Författarkollegan Anderz Harning, som hatade byråkraater (ingen kunde uttala ordet lika elakt som han), bodde i samma del av staden ett tag.
Sveriges näst mest framgångsrika hockeylag, vad gäller antal SM-tecken. En framgångssaga värdig saligt Rekord-Magasinet.
Jag är så gammal, höll jag på att skriva, att jag såg Brynäs spela på utomhusis, inte sällan i bister kyla och under fallande snö. En inramning värdig ett amatörlag, med föga bortskämda lirare som inte drog sig för att hoppa in och kara isen om så behövdes.
Men de stora pengarnas intåg gjorde business och underhållning av sporten. Legendariska Gavlerinken döptes om till Monitor ERP Arena. Namnet efter en privat sponsor, utövande brand marketing som det heter på företagsekonomiska.
Dramatiseringen av giganten Börje Salmings liv från Kiruna till Toronto och Maple Leafs, via mellanlandning i Brynäs där storebrorsan Stigge redan huserade, har avkastat sitt första avsnitt på TV3. Applåder från olika håll. Jag reagerar på den taffliga skridskoåkningen.
Brynäs adelsmärke var ju, för bövelen, snabbheten på den frusna banan! Klapp-klapp-spelet, pucken som på ett snöre mellan de framryckande spelarna. Där låg grunden till alla segrar på isen. En nydanande spelstil.
Den i tre delar upplagda dokumentärserien på SVT Play, Salminggenen, har jag också sett. Bestående bilden på näthinnan en allt ALS-sjukare, utdraget döende, Börje Salming.
Inkapslad i den grymmaste kroppsliga och själsliga belägenhet som ingen kunde dela med honom. Bara finnas nära, stöttande så gott det gick. Hustrun och barnen. Storebrorsan.
Min morfar Alfred, den skälmen, brukade skämta om hur han först av allt studerade dödsannonserna i husorganet Arbetarbladet: ”För att se efter om jag finns med och slipper gå ner i Verket.”
Jag ärvde vanan. När jag prenumererade på morgontidningen, GD, i pappersutgåva, sökte jag omedelbart upp familjesidorna. Mest för att urskilja födelseår på de avlidna. Var de fyrtiotalister smög sig en vag ängslan på mig, döden åldersmässigt alltför nära.
Äldre bortgångna, då kunde jag lugnt bläddra vidare. Döden på behörigt avstånd. Jag tillstår vidskeplighet.
Världen ser mig. I Gaza skyr Israel inga medel. Från min vistelse på den ockuperade Västbanken – Palestina är mer än Gaza och Hamas – stannar besöket i flyktinglägret i Betlehem kvar. Martyrernas ansikten på husväggar. Unga män i en lång rad, dödade av staten Israels soldater.
Döden är ensamhet. Ingen kan träda in i ditt ställe, ingen kan dö åt dig, du är helt ensam. Existensfilosoferna betraktar döden som en bestämmande utgångspunkt och premiss för att leva fullt ut medan tid är, men hur gör man?
Vankelmodiga Ekstrand försöker i alla fall. I datorn ett foto på Sara Lidmans gravsten, inhugget i den uppmaningen: Lev!
En anmodan som riskerar att klinga cyniskt när jag lyfter blicken bort från mig själv. Och riktar den mot krigsskådeplatserna runt om i världen. Där människor förlorar sina liv. Vad betyder då mitt?
Lasse E!
Tack för intressanta textrader. En rejäl dos av nostalgisk känsla blev det av den genomläsningen om Gävle och annat, trots några mils avstånd från Skåneland. Och då inte minst vad gäller Brynäs lyckosamma framfart på den frusna rinken. Samtidigt påminns jag om en annan legendar, utöver bröderna Salming och andra framstående hockeyspelare, nämligen Gävlesonen och tränarprofilen Tommy Sandlin med meriterande 6+2 SM guld. En stor favorit i mitt allmänna intresse för idrott och då inte minst hans ledaregenskaper med betydelsen att skapa en god laganda för att nå framgång.
Intressant också att nämna tillhörande samma generation som ledare, ingår fotbollstränarna Sven-Göran Eriksson och Tommy Svensson. Samtliga verkade under en tid då folkhemmets idébygge mot framtiden såg något annorlunda ut.
Om framtiden, ja vad finns att säga om den utifrån min horisont med en tillbakablick mot unga år som då såg en annan och kanske mera positiv framtidsbild. Men så klart svårt att veta hur dagens unga ser på framliden och vad dom tror den skall gestalta. Onekligen blir jag något bekymrad när fredens röster numera inte når fram under dessa ständiga pågående stridsrop efter mer av avancerade vapenutrustning för att vinna krig till ett pris av miljontals oskyldiga människors död. Detta i en tid då natur, miljö och klimat egentligen borde vara det största livsviktiga intresset för människan att ägna sig åt.
Istället bland dessa öronbedövande röster som ständigt upprepar att ”vi” måste vinna kriget hörs dessvärre inga fredens röster för att nämna Martin Luther King och Nelson Mandela.
Därtill att FN numera spelar en undanskymd roll, som alla länders fredsskapande organisation, finner jag mycket oroväckande och beklagansvärt.
Min mormor och morfar ligger i graven (nästan) bredvid Sara och hennes familj. Platsen är Österjörn.
Österjörn var en av orterna i norra Sverige som upplät mark åt kronotorpare och kolonister. Mina morföräldrar nappade på erbjudandet och lämnade Kiruna (och gruvan) för myrmarkerna ”oppåt marka”. I samma veva hittades guld i Boliden, så morfar kunde hoppa på matarbussen och ta jobb i Bolidengruvan.
Men som sagt. Nu vilar de bredvid Sara. Och den speciella (på en kyrkogård) uppmaningen: Lev!
I något hörn av samma kyrkogård vilar även Birger Vikström (den store klarabohemen).
Lasse E!
Nu går jag lite utanför ämnet. Det berör det lilla i det stora och ett plötsligt sammanträffande med någon för mig helt okänd.
Som regelbunden besökare på RÅÅ kallbadhus i Helsingborg träffade jag och växlade några ord med en medelålders herre. Det var första besöket för honom på detta kallbadhus. Eftersom han var ny ställdes frågan om badets rutiner. Samtidigt nämnde han att Gävle var hemorten och helt naturligt berördes också den världsberömda Gävlebocken nu inför juletid.
Så nämnde han Rögle BK och Brynäs IF. Och då väckes tanken hos mig att jag kommenterat dina textrader här på lindelof.nu där du uppmärksammade bröderna Salming. Jag nämnde detta och så föll det sig så att jag uppgav ditt namn Lasse E.
Jo men visst, ett namn jag känner till fick jag som svar, en herre som inte är helt okänd för mig i undervisningssammanhang tillade han. Och så nämnde han, när vi stod så nära Helsingör, att Lasse var god vän av det Jylländska landskapet.
Vill lägga därtill, för övrigt blev detta korta samtal ett positivt möte. Inte sällan är det så att samtal leder till beröringspunkter som vidgar vyerna och genererar nya intressanta infallsvinklar med bidrag i någon mening.