”Söndagen den 26 maj i år utsåg vi ombud till EU-parlamentet i demokratiska val. Detsamma gjorde vi den 17 september 1995 i ett skede, då Jugoslavien höll på att sprängas i bitar under sönderfallskrigen i Kroatien, Bosnien, Serbien och Kosovo. Förutom de ordinarie partikonstellationerna uppträdde i det här 1995-årsvalet en angorakatt eller möjligen en hermelin – Sarajevo-listan. Denna lista toppades av idel kändisar från i synnerhet kultur- men också från nöjesvärlden: Wilhelm Agrell, Per Svensson, Bibi Andersson, Eva X Moberg, Jesús Alcalá, Christina Doctare, Anders Ehnmark, Peter Englund och Maciej Zaremba.”
Mats Parner skriver i FiB/Kulturfront om det här, som säkert många vill glömma >>
Det är alltid intressant och roligt att läsa välskrivna artiklar, artiklar som nu i mitt fall dessutom ger lite nya infallsvinklar.
Bra skrivet av Parner, men det var ännu värre. Srebrenica-folkmordsbilden som media ihärdigt salufört har nästan helt rasat ihop. Godhjärtade liberaler har de senaste åren många synder på sitt samvete. Kriget för att splittra Jugoslavien fick ödesdigra följder för svensk utrikespolitik som Parner väl beskriver. Det knäckte också Ordfronts antiimperialism.
I början på 90-talet, när jag kommit till England, hade jag förmånen att, genom Hans O Sjöström lära känna en av landets diplomatiska veteraner, Sir Peter Tennant, då drygt 80. Genom honom fick jag höra vad andra ”old hands” från Foreign Office, främst den legendariske Sir Fitzroy Hew Royle Maclean tyckte om västmakternas agerande i Jugoslavien. Om det tyckte de, kort sagt, inte. Vad de såg var en upprepning av den gamla tysk-österrikiska politiken driven av först Kejsar Vilhelm, sedan Adolf Hitler.
På den tiden fanns inte möjlighet att läsa svenska tidningar på något Internet, men jag fick, av det jag hörde från Sverige, en känsla av att den svenska opinionen 1992 var mer vilseledd, eller snarare styrd, än den varit 1942!