Det är dags för milleniumskifte och den unge vackre huvudpersonen Sasja har precis skrivit under sitt kontrakt på en lägenhet i Minsk, Belarus. Nu står han ensam i sina tomma rum. Hans lilla dotter bor tills vidare hos farmor och hennes sambo. Bredvid hans tomma lägenhet bor den gamla och lätt dementa damen Tatiana Aleksejevna. Hon är 91 år. I hennes rum är det inte tomt – om man säger.
Tatiana
Sasja börjar lyssna på grannen Tatiana, först motvilligt men allteftersom med stegrande intresse. Hennes berättelser utspelar sig i Sovjetunionens och Rysslands 1900-tal. Tatianas far, moderns död i barnsäng – det har sin betydelse för den vidare historien – den kulturelle Aleks Belyj flyttar med den 11-åriga Tatiana från London till Moskva 1920. ”Medan alla förnuftigt tänkande människor flydde från landet rörde sig familjen Belyj i motsatt riktning.” Tatianas första tio år i den sovjetiska politiska och kulturella eliten är bra. Hon går på spännande experimentskolor och följer då och då sin far på resor ut i Europa. Som tjugoåring får den språkkunniga Tatiana jobb som översättare på NKID (Folkkommissariatet för utrikes ärenden).
Utrensningar och repression börjar bli vardagsmat men Tatiana och hennes nye fästman Ljosa, som är ”stilig, kultiverad, ser ut som en svensk”, verkar klara sig. Men hårda tider är det, och snart är det dags för Molotov-Ribbentropp-pakten, Vinterkriget och det stora fosterländska kriget. På jobbet får Tatiana i uppdrag att översätta brev från Internationella Röda Korset, där de begär att få agera medlare i fångutväxlingsfrågor. Breven kommer i en strid ström men bemöts av Molotov, chefen för NKID, med ett definitivt: ”Besvaras ej”.
Listan
Genom dessa brev får Tatiana en dag se att hennes egen Ljosa är krigsfånge i Rumänien. Att låta sig tas till fånga är detsamma som desertering och drabbar ofta även den hemmavarande familjen, i detta fall Tatiana och den lilla dottern Asia.
Det är denna lista som är romanens dramatiska nerv. Hur ska Tatiana göra med den lista hon har framför sig? Hon försöker tänka ut alla möjliga och omöjliga schackdrag i sitt dilemma. Hon tröstar sig med: ”Om det är någonting som människan verkligen kan, då är det att förhandla med sig själv…”
Jag ska inte här avslöja hur hon gör. Men efter kriget blir hon i alla fall ställd inför rannsakning; förlorar dottern till ett barnhem och får själv en enkelbiljett till Gulag.
Efter tio år (1955) släpps hon ut från lägret, men hon släpper inte taget med att leta reda på sin familj och undersöka de konsekvenser hennes agerande med fångutväxlingslistan kan ha fått. Spännande läsning är det.
Parallellt med Tatianas berättelse får läsaren också veta mer om Sasja, han som flyttade in i den tomma lägenheten. Hur kan det till exempel komma sig att dottern är tre månader och att dotterns mor är död sedan sex månader?
Det unika med boken
Det finns många romaner om Stalintiden. Det unika med Sasja Filipenkos Röda korset är ett par saker.
För det första är det de faktiska dokumenten, breven om fångutväxlingar som Röda korset skriver till Molotov, som han alltså inte besvarar. De dokumenten hade i sig kunnat vara en egen avhandling, en djuplodning i sovjetmaktens logik i det stora fosterländska kriget. Jo, det fanns faktiskt en logik och Sasja Filipenko beskriver en del av den. I dokumenten dyker även den svenske diplomaten i Moskva, Vilhelm Assarsson upp. Liksom intressanta önskemål från den finska regeringen.
Det andra som är unikt med denna bok är de parallella händelserna mellan den moderlösa Tatina, född 1909 och den moderlösa Liza född 2001. För att inte tala om Asia, Tatianas dotter, hon som placerades på ett barnhem 1945.
Som i många andra romaner på ryska språket innehåller även Röda korset ett myller av händelser. Här och där finns dikter från kända poeter insprängda i texten. Den som handlar om en husflyttning skriven av den kända Agnija Barto har sin speciella betydelse. Gudstro eller inte spelar också stor roll. I ett avsnitt av boken kommenteras Jurij Gagarins uttalande om att han inte sett någon Gud där ute i rymden: ”Det hade han inte behövt flyga ut i rymden för att få veta, han hade bara behövt besöka första bästa läger.”
Något undergestaltad
Författaren är en relativt ung person (född 1984). Han har skrivit fler böcker och har även jobbat på TV. Han vill berätta jättemycket och kanske det ibland kan bli lite för mycket berättande och för lite gestaltning. Det finns skäl till att ryska romaner är tjocka, det finns jättemycket att berätta. Den här boken är inte så tjock och stoff kanske kläms in? Det är samtalen mellan Tatiana och Sasja som är bokens huvudsakliga form. Därför tror jag att Röda korset skulle kunna passa som ett kammarspel. P O Enquist var skicklig på att skriva stor dramatik av politiskt stoff, exempelvis i pjäsen Magisk cirkel som är uppbyggd av samtal. Kanske en samtida P O skulle kunna göra en gestaltad pjäs av denna intressanta bok?
Läsningen var spännande hela tiden och jag vände ivrigt blad för att se hur historien skulle sluta… men kanske är det inget slut på historien?
Jag vet precis varför Leif Strandberg skriver denna recension. Det är för att en tredje gång få mig att köpa boken han skriver om. Jag skulle nästan misstänka att Leif har någon form av psykologisk/psykiatrisk specialutbildning, eftersom han vet att fånga mitt intresse.
Dagar i Glömminge håller jag fortfarande på med. Emellanåt stör jag hustrun när vi inför nattsömnen läser någon timme. Jag stöter på henne och säger ”Öh, lyssna här på vad Barbro Lindgren skriver”! Hon lyssnar och sedan så jämför vi med upplevelser vi hade som barn. Ja en text av BL föranledde till och med en jämförelse med upplevelser vi fick när vår yngsta dotter föddes.
Få se om jag blir på att köpa även denna tredje bok.
Bertil C!
Tack för kommentar.
En liten konsumentinformation:
Den 10 januari recenserar jag här på bloggen Igelkotten i dimman, en rysk saga med förtrollande bilder. Vänta med inköp tills ni läst vad jag skriver om den boken. Den är min absoluta favorit så här långt in på det nya året.