Svenska Akademiens förre och nuvarande ”ständiga” sekreterare Engdahl och Englund har tillsammans med språkvetarna Josephsson och Lindblom från ”Språkförsvaret” i en artikel i SvD 2009-11-20 modigt ställt sig i spetsen för kampen mot det engelska språkets utbredning på andra språks bekostnad.
Med anledning av Forlkpartiets landsmötes beslut att kräva införande av engelska i åk 1 markerar de kraftigt att svenska skolans huvuduppgift är svenska språket. Forskning visar att engelska i ettan inte förbättrar elevers engelskkunskaper i nian. Däremot skulle engelskan ta sin ökade tid från svenska skriftspråket (och/eller annat), vilket skapar problem för både elever med svenska som modersmål och de med främmande modersmål.
Grundskolans läroplan (med timplaner) är vårt kanske främsta dokument där det svenska kulturarvet finns formulerat. Det kallas för ett styrdokument. Alltså, det ska styra vad som ska läras ut till uppväxande svenskar – alla sveskar. Att vi ska ha ett sådant styrdokument råder det enighet om. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta det. Vad som står där får alltså betydelse för hur vår svenska kultur (och språk) kommer att utvecklas.
Folkpartikravet på engelska i ettan är ett tydligt exempel på att Jan Björklunds ”tuffa skolpolitik” mest är tunn fernissa. Engelska är nyckeln till framgång tror man och får därmed högst status. Men suget efter engelska är ett korkat knäfall för USA-kulturens tillfälliga dominans, en kultur som faktiskt är på tillbakagång. Kinesiska, arabiska, ryska, spanska, tyska och franska är språk som förlorar i status eller aldrig ens kommer på tal. Vi svenskar måste kunna många språk (inklusive engelska), men som grund för detta måste vi ha ett startkt svenskt modersmål.
Här har vi nu ännu ett exempel på vad som kan beskrivas som kampen för ”en det svenska folkets kultur”. Det är alltså inget att skämmas för om man står på vänsterkanten i politiken. Tvärt om, det är självklart för alla (inklusive oss till vänster) som har respekt för andra kulturer och religioner och vill verka för fredlig samlevnad. I språket ligger vår kulturella identitet och nyckeln till ömsesidig förståelse.
Nobelpriset kan man avskaffa (tycker jag), men det svenska språket måste försvaras (tycker säkert många fler).
Läs också:
Äntligen! av Stefan Lindgren
Om Olle Josephson
Andra bloggar om: Intressant, Svenska Akademien, svensk kultur, svenska språket, Horace Engdahl, Peter Englund, läroplanen, Olle Josephson, Per-Åke Lindblom, språkförsvaret
Bra Knut! Vi skall inte låta SD definiera vad som är svenskt och vad som är osvenskt. Det är t.ex. inte osvenskt att inte vara mot invandrare. Osvensk är däremot den självkoloniserande skola som vi har idag och som Olle Josephson, som du apostroferar, skrev en krönika om i Språktidningen nr 6/08. ”Kolonialmakt intar skolan” var rubriken.
Stefan Lindgren ger Knut entusiastiskt eldunderstöd:
https://stefanlindgren.blogspot.com/2009/11/mot-sprakimperialism.html#more
Hej!
Jag har bara till en del följt denna debatt, eftersom jag varit bortrest en tid.
Svenska är mitt första talade språk. Även om meänkieli bokstavligen är mitt modersmål. Jag skriver och talar svenska, som för mig är det vackraste språket i världen. Det är mitt hjärtas språk, just därför är jag intresserad av alla andra språk.
Min erfarenhet som lärare för flyktingbarn är att de som hade ett starkt modersmål även lärde sig svenska snabbare, men att det inte alltid var skolans förtjänst. Skolan ville sedan påtvinga barnen engelska, när de först borde fått utveckla svenskan. Sedan kom redan i sexan, att de skulle börja prova ett så kallat c-språk, oftast tyska, spanska eller franska. De fick vid mina skolor att läsa de språken ett halvår i taget oavsett hur de klarade av svenska och engelska.
De som knäckt en språkkod, hade lättare att lära sig ännu ett språk.
Nu säger visserligen en del att språket grundläggs redan i treårsåldern och att barnen lätt får grunderna i engelska genom exempelvis ”språkbad”. Men hurpass väl är det utforskat? I Norrbotten finns bra försök i denna riktning vid språkskolor i gränsbygder exempelvis svenska/finska och svenska/samiska.
Många flyktingföräldrar blev negativa till modersmålsundervisningen, med samma argument som finsktalande föräldrar i Tornedalen var emot att barnen fick lära sig finska i skolan, när det blev möjligt i mitten av 1950-talet. De kunde säga: ”Vi bor ju i Sverige och då skall barnen tala svenska”.
Tidigare hade skolan begreppet ”hemspråksundervisning”. Många uppfattade det som att det var ett språk, som man bara pratade i hemmet. Modersmålsundervisning ser jag som ett bättre begrepp. Det är ett känslomässigt överfört språk och de som kommer till Sverige kommer förhoppningsvis få utveckla exempelvis både svenska och kurdiska.
På den svenska arbetsmarknaden råder svenskan. Jag anser att de flesta kan lära sig i det närmaste perfekt svenska, men det behöver inte innebära att modersmålet motarbetas.