”Se mig i ögonen!” brukade min morfar Alfred strängt uppmana den som flackade med blicken. Samtidigt som han spände sin egen blick i den som uppmaningen riktades till. I synnerhet om han misstänkte att personen ifråga narrades. Det kunde mycket väl vara en bas eller förman.
Den ryska filmen Beanpole – den väldiga kvinnan (2019), som man kan se gratis på utmärkta Cineasterna via folkbiblioteket, väcker funderingar om blickars avgörande betydelse.
Jag ansluter mig till dem som menar att blicken är en sanningssägare, ”själens spegel”. Mer än verbala utfästelser eller kroppsspråkliga åtbörder.
Skåda in i en människas ögon och du hittar snabbt information om henne. Blicken ljuger inte.
Den avslöjar ohälsa. En av mina grannar, åttio plus, har numera en beslöjad blick som vittnar om hur illa ställt det är med honom, utan att jag behöver drista mig till att fråga, något jag också drar mig för. Han har drabbats av en mycket ovanlig blodsjukdom.
Sanden i timglaset rinner allt snabbare. Men jag har svårt att möta hans blick. Rädd för att han i min blick tvingas inse allvaret i sin svåra situation. Jag inbillar mig att han speglar sig i min blick. Så jag gör det som morfar avskydde, jag flyr med blicken. Jag möter inte min grannes plågade.
En empatisk läkare i den ryska filmen, som utspelar sig i den utbredda misären strax efter Leningrads belägring, med bortjagade tyskar, stympade soldater och brist på allting, besitter en mycket intelligent blick. Dock med en påtaglig nyans av hårdhet.
”Medkänsla och brutalitet kan finnas hos samma individ och i samma ögonblick”, som det heter i Peter Englunds Onda nätters samlade drömmar (2022), utgående från ögonvittnesskildringar från andra världskrigets år 1942.
Uppenbarligen är doktorn lojal mot den totalitära sovjetstaten. Under den vita rocken bär han brun befälsuniform. Kanske pryds den av medaljer.
Läkarna i Tredje riket: samma blick som den sovjetiske läkaren. Slöt upp runt Hitler, medverkade villigt, för att inte säga entusiastiskt, till eutanasi och förintelse.
Mer än varannan, enligt uppgift, anmälde sig som medlem i NSDAP (det nationalsocialistiska, statsbärande partiet). Kanske i något enstaka fall för karriärens skull.
Den som försöker intala sig att det ”bara” var antiintellektuella handlingsromantiker och gatans våldsamma parlament som utgjorde nationalsocialismens stödtrupper, enklast så för att undvika identifikation och markera avstånd, behöver tänka ett varv till.
Jag kan inte låta bli att associera till Ola Larsmos bok Djävulssonaten – om det svenska hatets historia (2014). Dokumenterande med hjälp av djupdykningar i arkiv hur högt utbildade medicinare, förvisso med hjälp av andra, hindrade judiska kollegers inresa till och skydd i Sverige.
Inte var det många, skamligt nog, det sammantaget handlade om. I ett första skede endast tio individer.
Av olika skäl vägrades de hjälp att undkomma nazisterna och lägren. Arbetsmarknadspolitiska ett: att släppa in utländska medicinare kunde hota inhemska läkares jobbmöjligheter. Faran för att antisemitism skulle blossa upp i Sverige om judar släpptes in, ett annat skäl som framfördes.
I riksdagen drev Bondeförbundet det senare argumentet. Inom socialdemokratin lyftes rasbiologiskt anfäktade argument för avvisande. (Håkan Blomqvist avhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen, 2006, diskuterar det antisemitiska draget hos socialdemokrater, bland dem ecklesiastikminister Arthur Engberg.)
Det välbesökta mötet i det så kallade Bollhuset 17 januari 1939 i Upsala, flera med tiden kända namn på plats, fortsätter att fylla mig med fasa. Frestande att citera morfar Alfred, flitig läsare av Folket i Bild, ännu en gång: ”För mycket utbildning, för lite bildning.”
Att det ens var möjligt att hålla sammankomsten, och sedan nå fram till det omänskliga, exkluderande majoritetsbeslutet. Varje gång jag passerar byggnaden nära Svandammen, skakas jag om på nytt. Stannar till och betraktar det i okänslighet ruvande huset.
Ett mörkt, skammens kapitel i universitetets historia. Och i studentkårens som arrangerade mötet. Svårt låta bli att påminna sig studenters agerande på Opernplatz i Berlin 1933 när det brändes böcker.
Jan Myrdal hade inga höga tankar om de intellektuella, de är inte att lita på. (Kanske bättre precisera det till akademiker.) Pipor som makten blåser igenom.
Jag tänker på vad Knut Lindelöf skrev häromdagen om att kriget i Ukraina inte låter sig öppet diskuteras bortom fastlåsta ställningstaganden. Omöjligt att nyansera, problematisera.
Det offentliga samtalet, värt sitt namn, har upphört. Viktigt att fortsätta hålla ”lägereldar” som lindelof.nu brinnande. Men var är kvinnorna?
