Sverige deltar just nu i Nato-övningen Sea Breeze tillsammans med Bulgarien, Canada, Danmark, Estland, Frankrike, Georgien, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Moldavien, Norge, Polen, Rumänien, Turkiet, Ukraina, Storbritannien och USA, som är en direkt markering till stöd för Ukraina mot Ryssland. Var rapporteras om detta i svenska medier? Är det fredsbevarande? Här finns ju inga förtryckta kvinnor att försvara eller något MR-perspektiv att peka på?
Det här kan man i alla fall läsa om på South Front eller på Navaltoday.com >>
Knut L!
Är du det minsta förvånad? Jag skrev i en gästblogg 2015-01-19:
”Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt. USA kommer självfallet inte försitta chansen att ytterligare slå in en kil i den sprickan. Ukraina är, som alltid genom historien, ett alldeles för fett byte för att lämnas i fred.”
Vidare citerade jag Anders Björnsson i en gästblogg 2015-10-07:
”Min uppfattning [AB:s] är att den ryska regeringen och statsledningen har begått svåra fel [plural! min anm.] i Ukrainafrågan. Detta har slagit tillbaka mot Ryssland. Man behöver inte vara en supporter av en annan makt för att anse det.”
”Sea Breeze” följer helt logiskt som en konsekvens av Rysslands agerande gentemot Ukraina.
Mats L!
Har du synpunkter på denna publicering? Eller att bloggens läsare får reda på att Sverige övar med Nato i Svarta havet? Nej, jag är inte förvånad, men trots allt upprörd för att Sverige övergått från alliansfrihet till stormaktsvasall. De utsätter oss för en ökad krigsrisk ju! Inget av det här blir heller bättre för att du för mer än 4 år sedan anade vad som låg i förlängningen. Eller missuppfattar jag dig?
Samtidigt med de två länkarna som lämnats här läste jag Zelenskij pröver å styre Ukraina men kaoset fortsetter. I minnet hade jag också Lars Drakes med flera, och jag blir fundersam. Att det ylas mycket i MSM om oroligheter i Hongkong men föga om de Gula Västarna är lätt att förstå. Det följer en gammal regel för att avleda uppmärksamhet. Men detta att helt tiga om flottmanövrerna i Svarta Havet och nazisternas helt öppna och obemötta provokationer i Ukraina är något svårare att greppa. Är det ren och skär taktik att inte för den svenska befolkningen tala om vilka svarta krafter Sverige stöder? Den, befolkningen, kanske inte gillar detta. Man vet ju att stödet till Nato inte är grund nog för den Transatlantiska Länken. Eller har det delvis att göra med känslan av ”Usch, det här ser inte bra ut. Det håller vi tyst om?” I sak är det naturligtvis det samma.
Och så läser jag Åsa Linderborgs artikel i AB via steigan.no ”Jag har slutat att kalla mig vänster” Själv har jag aldrig (?) kallat mig det eller sagt ”Vi på vänsterkanten”. Själva namnet Vänsterpartiet blev nog för många kört i botten när V stödde Sveriges deltagande i kriget mot Libyens folk. Men om man då slår fast, som Åsa Linderborg gör, att hon är socialist, då måste man/hon nog också emellanåt närmare förklara vad det är och vad det inte är.
Knut L!
Självklart har jag ingenting emot att du publicerar nyheten om ”Sea Breeze”. Jag tycker också att argumenten mot Sveriges deltagande, såsom de uttrycktes på alliansfriheten.se, var väl genomtänkta.
Däremot tror jag att det är en klar nackdel för arbetet för svensk alliansfrihet, att det finns bloggar som slaviskt följer den ryska statsledningens linje. Det var heller ingen fördel för fredsarbetet att vissa personer bjöds in till Degerfors, något som jag skrev om på denna blogg redan 2015, och som resulterade i en lång kommentar av Jan Hagberg som du då, Knut L, ansåg vara ett direkt personangrepp. (Har fredssamtalen i Degerfors upphört?)
Jag har under juni haft ingående diskussioner med ryssarna om den storsatsning som Putin förväntas göra på forskningsinfrastruktur (president-dekret väntas i juli). Jag noterar alltid hur jag har mycket lättare att diskutera direkt med ryssarna, än att försöka diskutera Ryssland på svenska bloggar.
Det svenska engagemanget tycks denna gång vara förhållandevis blygsamt; fyra stabsofficerare i rollen som ”mentorer”, vad det nu betyder.
Eftersom jag i Mats Larssons kommentar blir utpekad på ett för läsaren obegripligt sätt tarvas en kommentar, som förklarar sammanhanget – alltså ingen kommentar till själva blogginlägget. ML har kört valsen förr.
Enklast är att gå till själva källan. Vid Degerforskonferensen 2015 höll Oleg Mezjuev ett utmärkt föredrag om Ukraina, på tvärs mot allt det vi då ständigt matades med via de etablerade medierna. Programmet återgavs här på bloggen vilket framgår av länken.
Som synes i kommentarslistan gick ML i taket direkt. ”… uselt är Oleg Mezjuevs föredrag, faktiskt sämre än jag hade anat”, är ML:s omdöme, utan ett enda sakargument till läsarens vägledning. Eftersom ML sade sig kunna Mezjuevs inlägg i sömnen, borde argument ha varit lättfunna!
ML:s ”debatteknik” var redan då känd från hans kommentarer i bloggvärlden: ”Klämma till med något von oben och sedan dra – utan att i sak säga något”. Oerhört tröttsamt! Alltid slingrande sig undan direkta frågor. Pratandes om något annat.
Länken till Degerforsprogrammet 2015 föll tydligen bort på vägen. Här kommer den >>
År 2015 fick Oleg Mezjuev framträda i Degerfors. Året därpå, 2016, var det Markus Limmergård som fick framträda med ett föredrag om Ukraina, ett föredrag som var ganska förvirrande. Jag skrev ett kort refererat i hopp om att få klargörande på några punkter, men något klargörande kom aldrig.
Av olika anledningar blev det aldrig några fredssamtal i Degerfors år 2017, och 2018 hade Ukraina helt försvunnit från programmet, trots att där pågår det enda kriget i Europa. Jag har inte lyckats hitta någon information om fredssamtal 2019.
Efter Aftonbladets Martin Kragh-fiasko så framstår Mezjuevs föredrag från 2015 som enbart av historiskt intresse. Han fick sina 15 minuter i rampljuset, och den historiker som senare vill gå tillbaka och se hur resonemangen gick när ”putinismen” stod i zenit i Sverige har ett bra material att utgå ifrån. I övrigt är Mezjuev som opinionsbildare avsomnad.
”Efter Aftonbladets Martin Kragh-fiasko…”
På vilket sätt skulle det vara ett fiasko?
För övrigt ansluter jag mig helt till Jan Hagbergs inlägg.
När en av Sveriges största dagstidningar tvingas avsluta sina skriverier om Martin Kragh på följande sätt: länk SVT och så här: länk Aftonbladet så är det ett fiasko. Även Åsa Linderborg själv medger att hon gick för långt.
Allt annat än att Sven-Eric Holmström skulle hålla med Jan Hagberg till 100% hade varit en sensation.
Mats L!
Sverige har varit inofficiella medlemmar i Nato sedan åtminstone tidigt 70-tal. SVT har bl a gjort en bra dokumentär som heter Under täcket med Nato från 1998 som visar en liten del av detta, men det framgår solklart var Sverige hade sina lojaliteter under det kalla kriget. Sverige har ju dessutom deltagit i samtliga Natos skarpa insatser under årens lopp, vilket är mer än man kan säga om många medlemmar. Så detta känns rätt som en naturlig fortsättning. Varför skulle Sverige inte delta i försvaret av Europa egentligen?