Selaön och sjöfarten

Strängnäs Express var 1908–1939 Strängnäsbornas stolthet. Sedan 1940 finns fartyget hos Waxholmsbolaget under namnet Storskär.

År 1971 flyttade jag till Strängnäs med mitt lilla företag Leine & Linde. Redan första lördagen gick jag tillsammans med vår nyanställda medarbetare Eva Wesslén upp till Stora torget där torghandeln pågick och försökte sälja Vietnambulletinen. Det blev mycket politiskt arbete i den lilla staden. Först en FNL-grupp och sedan också en Folket i Bild-grupp.

När man går uppför den långa backen upp mot domkyrkan ligger två byggnader på varsin sida av entrén till kyrkans mark. Den till vänster disponerades då av kommunen och där kunde vi få hyra en samlingssal för våra utåtriktade arrangemang. På mellanvåningen fanns Strängnäs museum och på en hylla där stod en modell av Yngve Frey. Båten som sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbäck reste med från Riddarholmen i Stockholm till Arboga i Carl Jonas Almqvists roman Det går an.

Det var då jag förstod att Yngve Frej var en hjulångare. Den modellen kunde jag tipsa min vän Hans Wester om när jag fick höra att han arbetade på en bok om sjöfarten i Mälaren. Han lyckades aldrig spåra vart den lilla båtmodellen hade tagit vägen, men boken har nu kommit ut. Ett samarbete mellan de två författarna Jan Isaksson och Hans Wester och utgiven av Stallarholmens Hembygdsförening.

Utgivningen av boken har möjliggjorts av att Sture Appelblom (1930–2018) hade samlat ett omfattande arkivmaterial om Mälarsjöfarten med en särskild inriktning på Selaön. Han växte upp i Grönvik på Överselö och arbetade under många år med insjö och kustfart och efterlämnade ett omfattande arkivmaterial. Hans material är omväxlande kronologiskt och tematiskt ordnat och innehåller även ett stort antal bilder.

Ångbåtstrafiken i Mälaren inleddes med en hjulångarperiod som pågick mellan år 1820 och 1860. Dessa fartyg utgjorde ett stort framsteg jämfört med segelfartygen, främst genom att de var i stort sett oberoende av vindförhållandena. Men de hade också nackdelar jämfört med de propellerfartyg som skulle komma att ersätta dem. Deras lastförmåga var begränsad då skovelhjulens drivförmåga minskade om båten låg för djupt i vattnet. De kunde inte heller användas så snart isen började lägga sig. Men det fanns ändå 67 hjulångare i drift i Mälaren år 1850.

Propellrar för framdrift av fartyg var något som kom att revolutionera fartygstrafiken. Mälarens första propellerfartyg hette Carl von Linné och levererades år 1849 av Motala verkstad till Uppsala Ångfartygsbolag. Det kom att följas av en lång rad fartyg med propellerdrift som fick ångbåtstrafiken att växa kraftigt fram till 1880-talet.

Därefter avtog ångbåtstrafikens expansion. Fram till första världskriget kan betecknas som dess guldålder med hög trafikvolym. Antalet angjorda bryggor var stort och konkurrensen från järnvägen var svag. Flera av rederierna gjorde investeringar i nya, påkostade fartyg.

Det första världskriget medförde mycket stora kostnadsökningar för främst bränslet kol som måste importeras. Och från andra hälften av 1920-talet började konkurrensen från landsvägstrafiken att snabbare än befarat bli mycket kännbar. En avtrappningsperiod för ångbåtstrafiken inleddes som skulle pågå i 25 år.

I dag är några få av ångbåtarna fortfarande i drift så som Waxholmsbolagets Storskär och ångfartyget Mariefred. En epok av passagerartrafik kombinerad med frakter har gått i graven.

Boken avslutas med kapitel om Lastfartygen, Yrkessjöfarten och Selaöbygden samt Sture Appelbloms berättelser. Den är allt som allt en imponerande genomgång av en tidsepok inom den lokala sjöfarten i Mälaren.