Ser vi det fria ordets död?

1. Utan folklig organisering i fria sammanslutningar. Folkrörelser. Då får medias bombardemang med dom ”rätta” åsikterna enormt genomslag.

   Man kan lägga till att ca: 50 procent av hushållen är ensamhushåll. Då uteblir dom kollektiva manifestationerna. Kommer inte ihåg när det var några stora demonstrationer. Kanske 2003 då protesterades det både mot EMU-anslutning och mot USA:s krig mot IRAK.

2. Måste invända mot det felaktiga påståendet att Jürgen Habermas skulle vara en fri intellektuell. I sin senaste bok, som på svenska heter Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati, utgiven av Daidalos 2023 (i Tyskland 2022) framträder en man som verkligen till 100 procent står upp för den s k liberala demokratin. Den demokrati där vi blint ska tilltro mainstreammedias verklighetsbild och avfärda alla andras versioner av verkligheten som desinformation och propaganda.

   Mer hjärntvättad än vad Habermas framstår som, i sin bok, kan man inte bli. Dessutom anser han att sociala och alternativa medier är det som hotar demokratin.

   Jag hade höga förväntningar när jag köpte boken, men mer besviken än jag blev kunde jag inte ha blivit. Habermas har blivit en körsångare i etablissemangets kör.

3. Håller med, det fria intellektuella, det fria ordet måste hållas levande. Dessutom är det viktigt att vara kreativ, tänka nytt och modigt, våga utmana det redan invanda tankesättet för att skapa något nytt. Margot Wallström vågade erkänna Palestina som stat, fick utstå väldigt mycket kritik, men i efterhand har det visats vara rätt. Väldigt många europeiska länder har följt Sverige och erkänt Palestina. Låt oss leka med tanken att Margot Wallström blev EU:s nya fredskommissionär, skulle hon då ha bidragit till fred i Ukraina?

   Trots att diverse Natolobbyister pratat om att Ryssland i händelse av fred kommer attackera Baltikum kanske till och med Sverige – gör försvarsmakten nu en helt annan bedömning.

   ”Försvarsmaktens bedömning av läget i Sveriges närområde: Den ryska invasionen av Ukraina påverkar Sveriges säkerhet. Men risken för ett väpnat angrepp mot Sverige bedöms just nu som låg.”

   Oavsett bedömning, om vi accepterar krig som ett normaltillstånd har vi också gett upp och förlorat framtiden. Vi som pratat om fred framstår i allt högre grad som pragmatiker och därför delar jag med mig av tankar kring Valentin Sevéus bok Världen behöver fredspragmatiker – som kan ge den progressiva rörelsen fler konkreta fredsidéer.

   Jag fastnade för just kultur eftersom jag själv under åren använt budskapet Sveriges fredskultur ska utvecklas – inte avvecklas.

   Om kultur är en medveten process där människor upprepar traditioner, har det funnits konsensus kring att Sverige haft en fredskultur. Under flera hundra år har vi aktivt valt att inte kriga. Vi svenskar är bra på att visa förståelse, samarbeta och framförallt försöka bidra till en fredligare värld. Göran Persson citerade Palmiro Togliatti, som en gång sagt ”Politik är den högsta formen av intellektuell verksamhet”. Jag skulle vilja påstå att fredskultur är den högsta formen av civilisation.

   Krigskultur är våldskultur står det i boken. Definitivt! Skulle vilja påstå att människor som kämpar för fred och fredsrörelsen är civilisationsbärare – fred är civilisation, krig är barbari. Kännetecknande för en högstående civilisation är framförallt att de materialistiska behoven är tillfredställda, hög grad av specialisering och strävan efter kunskap, vishet och en högre mening. Sverige, genom att vara fredsmäklare, försöken att sprida fredskulturen, menar jag var ett uttryck för högstående civilisation och en högre mening. Sverige var en världsledande civilisationsbärare.

   Valentin Sevéus lyfter fram att fred är mer än frånvaro av krig, det är en mellanfolklig fredskamp. Det är också oerhört viktigt och tar sig uttryck genom framförallt internationell solidaritet. Det hör ihop med ”gemensam säkerhet” som också diskuteras i boken. Gemensam säkerhet innebär att länder inte skapar säkerhet genom fler bomber. Istället krävs fler konstruktiva relationer mellan länder som tillsammans skapar säkerhetsöverenskommelser. Där borde Östeuropa ingå inklusive Ryssland.

   Europa borde sträva efter oberoende från USA, Nato och utvecklas i riktning mot att bli en fredsunion – det som initialt var visionen. Ursula von der Leyen har tillsatt en försvarskommissionär, vilket kanske inte är så märkligt i krigstider. Det faktiskt märkliga är att försvarskommissionärens arbete i fredstid blir meningslöst. Om Europa efter fred i Ukraina inte längre har krig i sitt närområde, vad ska försvarskommissionären då göra? Vad ska EU försvara sig mot? USA och dess potentiella krig i Grönland?

   Eftersom EU:s utrikesrepresentant Kaja Kallas agerar som en krigskommissionär borde värnandet om maktbalans mynna ut i tillsättandet av en fredskommissionär. I boken lyfts fredsminister och fredsdepartement fram som institutionella fredsidéer. Det kan innebära arbete med allt från multilateral nedrustning av exempelvis kärnvapen, vapenexportkontroll, till förebyggande arbete i FN med fokus på lösningar av konflikter och fredsbyggande efter krig.

   Samtidigt finns en intressant diskussion om utmaningarna med ett fredsdepartement. Låt oss utgå ifrån en svensk kontext där utrikesdepartementet redan finns. Ska vi avveckla UD? Kommer fredsdepartementet i verkligheten konkurrera med UD? Vad händer om det uppstår meningsskiljaktigheter under brinnande krig? Samma resonemang går att applicera på potentiella meningsskiljaktigheter mellan en försvars- och fredsminister. Och varför ska vi ha en fredsminister om det redan finns en utrikesminister som kan arbeta för fred, likt Margot Wallström gjorde? Svåra men intressanta frågor som inte har ett självklart svar.

   Trots att det finns för- och nackdelar med olika sorters institutionell design finns en öppning på EU-nivå.

   Även om både försvars- och utrikespolitik är nationell kompetens, försöker EU i utrikespolitiken vara enade och ”prata med en röst”. Sverige borde givetvis använda sin historiska fredskultur för att återigen agera som fredsmäklare och arbeta för världsfred. Det utesluter inte att också försöka påverka utvecklingen på EU-nivå – där allt större del av utrikespolitiken får genomslag.

   Utvecklingen av en helt ny europeisk säkerhetsarkitektur håller på att växa fram med större europeiskt oberoende och mindre amerikanskt inflytande. Bryssel har redan varit kritiserat på grund av växande byråkrati och ett helt fredsdepartement kan vara kostnadsdrivande, konkurrera med andra befintliga verksamheter och bli svårt i en tid av militariserad utrikespolitik som Von der Leyens ledarskap driver på.

   Kan det vara enklare med en fredskommissionär? I östra Europa finns stort behov av att ha konstruktiva relationer med Ungern, Slovakien, även Polen som pressas av ukrainska migrationsströmmar. Serbien som är kandidatland till EU har tillsammans med Ungern ingått ett militärt samarbete som i framtiden skulle kunna involvera även Slovakien – då det finns planer på en gemensam försvarsallians.

   EU har blivit allt mer isolerat från omvärlden och har dessutom ingen plan för östra Europa där även fredsuppgörelse i Ukraina-Ryssland ingår. Fredskommissionären skulle kunna vara en del av pågående fredssamtal, övervaka och stödja ett framtida fredsbevarande FN-uppdrag i östra Ukraina samt upprätthålla konstruktiva relationer med länder i östra Europa.

   Boken lyfter fram intressanta perspektiv från USA som behandlar ”amerikanska intressen” som inte styrs utifrån vilken administration som har makten – utan av långsiktiga mål (tolka som strävan efter global amerikansk hegemoni). I sammanhanget är kriget mot global terrorism ett sätt att belysa hur fel dessa ”strategiska intressen” kan bli i verkligheten. Över 4 miljoner människor har mördats under den här perioden där en majoritet var civila. Därför skulle en fredskommissionär kunna utgöra en fundamental institutionell del i en förstärkt maktbalans. Baserat på maktdelningsprincipen, att makt i demokratier ska balanseras genom olika institutioner och kontrollera varandra för att stoppa maktmissbruk.

   Europa är med i Nato vilket i allra högsta grad innebär anpassning till amerikanska intressen. En europeisk fredskommissionär skulle kunna utgöra en konstruktiv och nödvändig balanserande kraft, som i krigshysteriska tider står för sans, balans och förstärkt maktdelning. Det skulle innebära en permanent ”fredsrustning”.

   Begreppet ”omrustning” i boken är tänkvärt som en kontrast till upprustning och innebär ett defensivt inriktat försvar. Det är stor skillnad mellan att försvara Ukraina och att attackera Ryssland – där det första alternativet rimligtvis borde problematisera begreppet avskräckning. Vänsterpartiet har i sin ambition att visa sig regeringsdugliga gjort många märkliga saker, framförallt Jonas Sjöstedts vurm för avskräckning genom kärnvapen. Medan de skandinaviska länderna grundlagsstadgat kärnvapenförbud står Sverige alltså ensamt med en öppning för kärnvapen – som mycket väl kan bli möjligt med tanke på DCA-avtalet med USA. Sverige borde förbjuda kärnvapen och Skandinavien bli en kärnvapenfri zon.

   Jag tänker också på begreppet militariserad keynesianism som försöker beskriva hur offentliga utgifter ses som positivt i förhållande till att staten får en ny roll i krigstid. Exempelvis hur BNP-tillväxt ökar när militära utgifter ökar eller Nato kräver att infrastrukturen måste förbättras och byggas ut. Nackdelen är att vi fastnar i en ond spiral av krigsdriven tillväxt, att borgerlig media upprätthåller lögnen om att krig är nödvändigt kanske till och med bra för tillväxten. Ungefär på samma sätt som att barnarbete legitimeras i utvecklingsländer, eftersom det bidrar till jobb och tillväxt.

   Högern har under decennier genomfört förändringar som vi aldrig trodde var möjliga. De hade en högerutopi och kämpade för att realisera den. Progressiva måste våga vara modiga, tänka nytt och sträva efter nya fredsidéer!

4. Bo Gustavsson skriver:
   ”Militarism och upprustning har blivit den nya ideologin. Egentligen är det den enda ideologi som förenar politiker både till vänster och höger och som genomsyrar samhället i stort.”

   Om det vore så väl. Men min upplevelse är att det är många andra områden där de politiska åsikterna under senare år från både höger och vänster konvergerat alltmer: EN åsikt om medlemskap i EU; EN åsikt om medlemskap i NATO; EN åsikt om DCA-avtalet; EN åsikt om ”Klimathotet; EN åsikt om ”den gröna omställningen”. EN åsikt om ”Agenda 2030”. En åsikt om Trump, en om Putin, en om diktatorn Zelensky. Summa: I alla frågor som mainstream-media stoppat in i sin åsiktskorridor så innefattar den också alla riksdagspartiers åsikter.

   Dock avslutar Bo Gustavsson, sin i övrigt utmärkta text med några mycket insiktsfulla rader:

   ”Konformismen präglar både samhället och kulturen. Åsiktscensuren påminner om forna totalitära stater. Det finns inga fora för alternativa verklighetstolkningar. Den officiella versionen är den enda som tillåts få komma till tals.”

   Helt riktiga iakttagelser. Tyvärr. Tack, Bo Gustavsson!

5. Det fria ordet har alltid ”dött” det måste hela tiden återerövras. I boken Samtida bekännelser av en europeisk intellektiell reflekterar Jan Myrdal över tystnaden bland intellektuella i viktiga existentiella samhällsfrågor, och mot krypandet för karriär, och egna intressen. Du kan inte räkna med ”hjälp” från etablissemanget för att rättfärdiga ordet, du får ge utlopp för ditt samhällsengengemang där du finns och för ”fria ord”. Skriva på lindelof.nu är ett sätt, men ha inte några förhoppningar om ”fria ord” de måste hela tiden erövras av dig själv.

6. Det finns en ljusglimt i mörkret

   I en artikel publicerad i UNT/Kultur 20 mars 2025 skriver författaren Bo Gustavsson att massmedier och tongivande politiker målar upp ett framtidsscenario att vi kommer att få se en massdöd av civila och militärer i hela Sverige – och då gäller det att vara förberedd. Han fortsätter: Svenska kyrkan planerar områden för massbegravningar runt om i landet. Bo Gustavsson menar att krigsnojan har fått groteska proportioner i Sverige och att inget annat land är så besatt av hotet från Ryssland som Sverige. Dessutom menar han att yttrandefriheten är mer utsatt i Sverige idag än någonsin tidigare, vilket yttrar sig i att inga kritiska röster får komma till tals och att ingen debatt förekommer. Han ser ett samhälle i avsaknad av fria intellektuella och där åsiktscensuren påminner om forna totalitära stater.

   De iakttagelser han gör delas troligen av många och de är väl underbyggda. Det kan vara så som Bo Gustavsson skriver att inget annat land är så besatt av hotet från Ryssland som Sverige.

   Men det finns en ljusglimt i det mörka och det är att människor börjar att göra motstånd. Detta påpekades nyligen av författaren Majgull Axelsson i radioprogrammet Allvarligt talat. På flera orter i Sverige har de som vill leva i fred och frihet sedan flera år genom regelbundna torgmöten informerat och diskuterat med allmänheten vilka konsekvenser det kan få att Sverige lämnar den alliansfria politiken för att i stället bli en del av militäralliansen Nato. De skriver insändar- och debattartiklar till lokala dagstidningar. Ibland tas de in. De är överens om att Natomedlemskap riskerar att dra in Sverige i krig. De är också överens om att USA inte ska ha tillgång att utnyttja svenska militära baser genom det så kallade DCA-avtalet.

   I public service; SVT och Sveriges radio, kommer sällan fria intellektuella till tals eller intervjuas om aktuella politiska frågor och bakgrunden till dessa som har samband med säkerhetsläget i världen; kriget i Ukraina och våldet i Gaza. Att fria intellektuella sällan gör sig hörda i debatt om säkerhetsläget kan bero på svårigheter att förena fritt tänkande med mer eller mindre uttalade krav från privata och offentliga arbetsgivare och myndigheter på gemensam värdegrund och konformitet.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.