Sergei Lavrovs påpekanden vid debatten i FNs generalförsamling den 24 september år 2022

---

Fru president,
kolleger,
mina damer och herrar,

Vi möts nu i ett både utmanande och dramatiskt ögonblick. Krissituationer växer och den internationella säkerheten försämras snabbt.

I stället för att engageras i en ärlig dialog och sökande efter kompromisser måste vi hantera felaktig information liksom grovt iscensatta incidenter och provokationer. Den politiska linje som valts av västsidan underminerar tillit till internationella institutioner vilka har som uppgift att samordna olika intressen med internationell lag som en garanti för den rättvisa som skall skydda den svage från godtyckligt styre. Vi bevittnar dessa negativa trender i sin avgörande roll här i FN, som reste sig ur spillrorna av tysk fascism och japansk militarism och skapades för att främja vänskapliga relationer mellan dess medlemmar och förhindra konflikter mellan dem.

Den kommande världsordningen beslutas i dag som varje opartisk bedömare kan tydligt se. Frågan är om denna världsordning kommer att ha en enda hegemon som tvingar alla andra till att leva efter dess ökända regler som bara tjänar hegemonen och ingen annan. Eller om detta kommer att bli en demokratisk och rättvis värld fri från utpressning och skrämsel mot de oönskade, liksom fri från nazism och nykolonialism. Ryssland väljer bestämt det senare alternativet. Tillsammans med våra allierade, partners och likasinnade länder uppmanar vi till insatser för att göra detta till en realitet.

Den unipolära globala utvecklingsmodell, som har tjänat den gyllene miljarden som under århundraden har underblåst sin överdrivna förbrukning genom att förlita sig på asiatiska, afrikanska och latinamerikanska resurser, tillhör det förflutna. Med uppkomsten av suveräna stater som är beredda att stå upp för sina nationella intressen, håller en likvärdig, socialt sinnad och hållbar multipolär arkitektur på att ta form. Men Washington och de härskande eliterna i västländerna, som helt har anslutit sig till den unipolära modellen, ser dessa objektiva geopolitiska processer som ett hot mot sin dominans.

Förenta Staterna och dess allierade vill stoppa historiens svänghjul. Efter att ha förklarat sig själv som segrare i det kalla kriget någon gång i det förflutna steg Washington själv upp nästan till rangen av herren Guds budbärare på jorden, utan några förpliktelser men med bara heliga rättigheter att agera ostraffat var man önskade. Vilken stat som helst kan bli målet för nästa aktivitet. Särskilt om staten misshagar den självutnämnde mästaren på något sätt. Alla kommer ihåg hur anfallskrig släpptes lösa av långsökta anledningar mot Jugoslavien, Libyen och Irak där hundratusentals offer krävdes bland de civila. Var västvärldens legitima intressen på spel i något av dessa länder? Har de förbjudit engelska eller språken i några andra Nato-länder, eller västmedia eller kultur? Har de stämplat anglosaxare som undermänniskor eller använt tunga vapen mot dem? Vad blev resultatet av USA:s hänsynslösa företag i mellersta östern? Har de hjälpt till att förbättra läget för de mänskliga rättigheterna eller främjat legalitet? Har de hjälpt till att stabilisera situationen för mänskliga rättigheter eller förbättrat folkens levnadsförhållanden? Nämn ett land där livet har ändrats till det bättre efter Washingtons kraftfulla intervention.

I sina försök att återuppliva den unipolära modellen under etiketten regelbaserad ordning (Rules-Based Order) har västvärlden skapat skiljelinjer överallt enligt blockbaserad konfrontation där ni är antingen med oss eller mot oss. Det finns inget tredje alternativ tillgängligt eller utrymme för kompromisser. USA framhärdade med sin irrationella politik att expandera Nato österut och föra sin militära infrastruktur närmare Rysslands gränser. Nu vill USA underkuva Asien. Vid Natos toppmöte i Madrid i juni tillkännagav denna självutnämnda försvarsallians säkerhetens odelbarhet för den euro-atlantiska och indo-aisatiska regionen. Slutna ramar skapas som en del av den indo-asiatiska strategin vilket underminerar ASEAN:s öppna och inkluderande regionala arkitektur som har vuxit fram under decennier. Baserat på alla dessa utvecklingslinjer har de beslutat att leka med elden vad gäller Taiwan och även utlovat militärt stöd.

Det är tydligt att den notoriska Monroe-doktrinen håller på att bli global. Washington försöker förvandla hela världen till sin egen bakgård, varvid man använder illegala unilaterala sanktioner som ett verktyg för att tvinga dem som inte håller med. Under många år har nu dessa unilaterala sanktioner pågått. Dessa unilaterala sanktioner har under många år använts i strid mot FN-stadgan och använts som ett verktyg för politisk utpressning. Cynismen i denna praktik är tydlig. Restriktionerna drabbar vanligt folk, hindrar dem från att få tillgång till basvaror, inklusive medicin, vacciner och mat. Blockaden av USA som pålagt Kuba under mer än 60 år är ett sådant oerhört exempel. Ganska länge nu har FN:s generalförsamling med en överväldigande majoritet och med stor beslutsamhet krävt att denna blockad omedelbart skall hävas. Generalsekreteraren, i vars uppgifter ingår främjandet av och genomförandet av Generalförsamlingens beslut måste ägna särskild uppmärksamhet åt detta problem. Han har också en speciell roll att spela när det gäller att mobilisera krafter för att övervinna de mat- och energikriser som orsakats av den okontrollerade sedeltryckningen i USA och EU under pandemin liksom EU:s oansvariga och oprofessionella aktioner mot kolvätemarknaden.

Trotsande det mest grundläggande sunda förnuftet förvärrade de situationen genom att förklara ett ekonomiskt krig mot Ryssland. Detta resulterade i högre världspriser för mat, gödningsämnen, olja och gas. Vi välkomnar insatserna från generalsekreteraren som hjälpte till att genomföra Istanbulöverenskommelsen den 22 juli 2022. Dessa överenskommelser måste dock genomföras. Hittills har de skepp som fraktar ukrainskt spannmål inte dirigerats mot de fattigaste länderna. Samtidigt har USA och EU inte helt avskaffat de ekonomiska och logistiska hindren för Ryssland att exportera sin brödsäd och sina gödningsämnen. Vi har under flera veckor sagt att 300.000 ton gödningsämnen stoppats vid europeiska hamnar och vi har föreslagit att skicka dem fraktfritt till afrikanska länder som behöver dem. Men EU har inte svarat på våra förslag.

Officiell russofobi har intagit en enastående och grotesk dimension i västvärlden. Man har inte längre några skrupler för att förklara sina intentioner att inte bara besegra vårt land militärt men också att förstöra och bryta isär Ryssland. Med andra ord vill de att en geopolitisk enhet som är alltför självständig skall försvinna från vår världs politiska karta. Hur har Rysslands aktiviteter under de årtiondena inkräktat på våra opponenters intressen? Kan det vara så att de inte kan förlåta oss att det var vårt lands ställningstagande de senaste  decennierna som möjliggjorde den militära och strategiska avspänningen på 1980 och 1990-talet? Eller var det att vi frivilligt upplöste Warszawapakten och därigenom berövade Nato dess existensberättigande? Eller att vi understödde Tysklands återförening utan några förbehåll i motsats till de positioner London och Paris intog? Att vi drog tillbaka våra militära styrkor från Europa, Asien och Latinamerika samt erkände tidigare ryska republikers oberoende? Att vi trodde på löftena från västvärldens ledare att de inte skulle låta Nato expandera österut en enda tum och att vi när denna process startade gick med på att i princip legitimera den genom att underteckna NATO-Russia Founding Act? Kan det vara så att vi kränkte västvärldens intressen när vi varnade för att förflyttning av militär infrastruktur närmare våra gränser skulle vara oacceptabelt för oss?

Med slutet på kalla kriget har västvärldens arrogans och amerikansk exceptionalism intagit en särskilt destruktiv natur. Redan 1991 erkände US Under Secretary of Defence Paul Wolfowitz uppriktigt under ett samtal med NATO Supreme Allied Commander i Europa, Wesley Clark, att de efter slutet av kalla kriget kunde använda sin militära personal som de ville … och att de hade fem eller kanske tio år på sig att rensa ut sovjetiska surrogatregimer som Irak eller Syrien innan en ny supermakt framträdde som kunde utmana dem. Jag är säker på att vi en dag kommer att lära genom någons memoarer hur USA byggde upp sin Ukraina-politik. Washingtons planer är dock redan uppenbara.

Det kan vara att de inte kan förlåta oss vårt stöd, på uppmaning av USA och EU, till överenskommelsen nådd mellan Ukrainas president Viktor Yanukovich och oppositionen för lösning av krisen i februari 2014? Tyskland, Frankrike och Polen garanterade denna överenskommelse men nästa morgon trampade ledarna för statskuppen på dem och förnedrande de europeiska medlarna. Västvärlden bara ryckte på axlarna och såg på i tysthet när kuppmakarna började bomba östra Ukraina där befolkningen vägrade att acceptera kuppen. De såg på när de som låg bakom kuppen upphöjde nazistiska medbrottslingar som varit inblandade i den etniska rensningen mot ryssar, polacker och judar under andra världskriget till nationella hjältar. Var vi tvungna att sitta sysslolösa inför Kievs politik att införa en total bannlysning av det ryska språket i undervisningen, ryska media och kultur? Dess krav att ryssar skulle utvisas från Krim och när de förklarade krig mot Donbass? Myndigheterna i Kiev då, liksom det nuvarande ledarskapet, har förklarat dessa människor vara kreatur och inte människor – det är vad vi får höra från landets högste tjänsteman. Hur skulle vi kunna tolerera detta?

Eller blandade sig kanske Ryssland i de västerländska intressena när de spelade en nyckelroll i stoppandet av fientligheterna som släppts lös av Kievs nynazister i östra Ukraina och sedan insisterade på att Minsköverenskommelsens åtgärdspaket skulle genomföras. Vilket godkänts enhälligt av FN:s säkerhetsråd i februari år 2015, men sedan begravts av Kiev efter direkt inblandning av USA och EU?

Under många år har vi gång på gång stävat efter samtycke till regler för samexistens i Europa baserat på principer för lika och odelbar säkerhet som anges i de högsta nivåerna av OSCE dokument. Enligt dessa principer kan ingen försöka öka sin egen säkerhet på bekostnad av andras. Sista gången vi la fram ett förslag till att utarbeta lagligt bindande överenskommelser för detta var i december 2021, men all respons vi fick på detta var en arrogant vägran.

Med tanke på omöjligheten att få västländerna att delta i samtal och det faktum att regimen i Kiev fortsatte kriget mot sitt eget folk återstod för oss inget annat val än att erkänna donetska och luganska Folkrepublikernas självständighet och inleda en speciell militär operation för att skydda ryska och andra folk i Donbass. Samtidigt som vi undanröjde hot mot vår egen säkerhet vilka Nato konsekvent har skapat på ukrainskt territorium, vilket ligger de facto precis vid vår gräns. Denna operation utförs genom verkställandet av det fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidig hjälp som nåtts mellan Ryssland och dessa republiker enligt artikel 51 av FN:s stadga. Jag är övertygad om att varje suverän stat med självrespekt som inser vilket ansvar den har för sitt eget folk skulle göra samma sak.

Väst befinner sig nu i ett raserianfall över folkomröstningarna i de Ukrainska regionerna Lugansk, Donetsk, Kherson och Zaporozhye. Men folken där reagerar bara på det råd som givits av ledaren för Kiev-regimen Vladimir Zelensky. I en av hans intervjuer i augusti 2021 rekommenderade han alla som ser sig själva som ryssar att bege sig till Ryssland för sina barns och barnbarns bästa. Detta är vad folket som bor i regionerna nu gör och de tar med sig det land där deras förfäder bott i århundraden.

Det är tydligt för en opartisk åskådare att för anglo-saxarna, som fullständigt har underkuvat Europa, är Ukraina bara förbrukningsmaterial i deras kamp mot Ryssland. Nato har deklarerat att vårt land utgör ett direkt hot mot USA i sitt sökande efter total dominans samtidigt som de utnämner Folkrepubliken Kina till sin långsiktigt strategiska utmaning. Samtidigt sänder ”det kollektiva väst”, lett av Washington, skrämmande signaler till alla länder utan undantag: var och en som inte lyder kan stå näst i tur.

En av konsekvenserna av det korståg som deklarerats av väst mot oönskade regimer är att multilaterala institutioner är på nedgång med ständigt ökande hastighet. USA och dess allierade använder dessa institutioner som verktyg för att främja sina egna själviska intressen. Detta är det tillvägagångssätt som de håller fast vid i FN, dess råd för mänskliga rättigheter, UNESCO och andra multilaterala sammanslutningar. OPCW har de facto blivit privatiserad. Det pågår våldsamma försök att underminera försöken att skapa en mekanism, som en del av Biological Weapons Convention, för att säkerställa insynen i de hundratals militära biologiska program som Pentagon driver världen runt, inklusive längs Rysslands gränser och över Eurasien. Obestridliga bevis har hittats på Ukrainas territorium som visar att dessa program är långt från ofarliga.

Vi blir vittne nu till ett påstridigt tryck för att privatisera FN-sekritariatet och genomsyra dess arbete med en neoliberal hållning som ignorerar de kulturella och civilisatoriska skillnaderna i dagens värld. I detta sammanhang efterlyser vi att man tar hänsyn till rättvis geografisk representation inom sekretariatet, som fodras enligt FN-stadgan, så att inte en enda grupp av länder dominerar det.

Det är en intolerabel situation med misslyckandet av Washington att prestera sina skyldigheter enligt avtalet mellan FN-sekretariatet och USA:s ledning vad gäller säkerställande av normala arbetsförhållanden som gör det möjligt för alla medlemsnationer att ta del av FN:s arbete. Generalsekreteraren har sina egna skyldigheter enligt sitt avtal. Inaktivitet är oförlåtligt här.

Att det förekommer försök av vissa länder att underminera säkerhetsrådets förmånsrätt är givetvis en fråga att oroa sig för. Givetvis måste säkerhetsrådet, och FN i allmänhet, anpassa sig till dagens realiteter. Vi ser möjligheter till att införa mer demokrati i säkerhetsrådets arbete men bara – jag vill lägga speciellt eftertryck på detta – genom en bredare representation av afrikanska, asiatiska och latinamerikanska länder. Detta gäller särskilt Indien och Brasilien som internationella nyckelaktörer och värdiga kandidater till att bli permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. Vilket samtidigt skulle förbättra Afrikas ställning.

Idag är det mer angeläget än någonsin att alla medlemsstater igen bekräftar sitt tydliga engagemang för syftena och principerna i FN-stadgan utan några reservationer. Detta skulle vara det första och nödvändiga steget för att återställa det kollektiva ansvaret för mänsklighetens framtid.

Detta var just ändamålet med att etablera gruppen av vänner till försvar av FN-stadgan. Grundad av Ryssland består den redan av drygt två dussin nationer. Denna grupp strävar efter att säkerställa strikt efterlevnad av de universella normerna som en motvikt till skadliga ensidiga tillvägagångssätt. Vi uppmanar alla som delar denna inställning att komma med. I detta sammanhang tror vi att den Alliansfria rörelsen, BRICS, SCO och ASEAN har avsevärd positiv potential.

Genom att aggressivt påtrycka sin vision av demokrati på alla länder som en social modell vägrar våra västerländska kolleger kategoriskt att följa normerna för demokrati i internationella affärer. Situationen i Ukraina är det senaste exemplet. Ryssland har gått mycket långt med att motivera sin position och har nu gjort det under många år. Men västvärlden meddelade att man inte höll med. Man skulle tro att det vore upp till de andra medlemmarna i den internationella gemenskapen att besluta om sin inställning: att stödja den ena sidan eller den andra eller förbli neutrala. Är det inte så det görs i demokratier när politiker tävlar mot varandra och gör sin talan för att få stöd för sin åsikt och försöker få folkligt stöd? Men USA och dess allierade förnekar andra friheten att välja. De hotar och vrider om armen på var och en som vågar tänka självständigt. De använder hot för att tvinga andra att delta i sanktionerna mot Ryssland. De har inte lyckats särskilt väl med det men det är tydligt att aktioner av detta slag av USA och dess satelliter är långt ifrån demokrati. I själva verket liknar det diktatur, rent och simpelt, eller i alla fall ett försök att påtvinga.

Man får ett starkt intryck av att Washington, liksom Europa som är underkastat Washingtons regler, bara använder förbjudna metoder för att behålla sin försvinnande hegemoni. Gång på gång använder de illegala sanktioner i stället för diplomatiska metoder mot starka medtävlare, det kan gälla ekonomi, sport, informationsutrymme, kulturellt utbyte eller i kontakter man till man. Ta till exempel frågan om visa för delegater till internationella evenemang i New York, Genève, Wien eller Paris. Detta är också försök till att avlägsna konkurrenter och isolera multilaterala diskussioner från alternativa åsikter.

Jag tror starkt på behovet av att försvara FN och göra sig av med allt konfrontativt och ytligt så att det återuppstår som en plattform för ärliga diskussioner för att balansera medlemsstaternas intressen. Det är detta tillvägagångssätt som vägleder oss i vår strävan att främja våra nationella initiativ inom FN.

Det är en fråga om principer att vi uppnår ett nationellt förbud mot spridning av vapen i yttre rymden vilket är syftet med utkastet till ett internationellt fördrag förberett av Ryssland och Kina. FN:s konferens om nedrustning granskar det.

Att försvara cyberrymden förtjänar särskild uppmärksamhet. Inklusive ansträngningarna att enas om vägar att säkerställa internationell informationssäkerhet inom General Assembly Open-Ended Working Group. Liksom utarbetande inom Special Committe av en universell konvention för att motverka användningen av ICT för kriminella ändamål.

Vi kommer att fortsätta att stödja Office of Counter-Terrorism och andra Counter Terrorist enheter inom FN.

Vi förblir också fast beslutna att främja närmare band mellan FN och CSTO, CIS och EAEU för att samordna och förena våra ansträngningar över Eurasien.

Ryssland efterfrågar ökade ansträngningar för att lösa regionala konflikter. Vi tror att prioriterade mål omfattar att komma förbi en återvändsgränd för att kunna etablera en oberoende palestinsk stat. Att återställa statlig status i Irak och Lybien efter att de har blivit ruinerade genom Natos aggressioner. Neutralisera hoten mot Syriens suveränitet, skapa nationell försoning i Yemen och övervinna Natos förödande arv i Afghanistan. Vi arbetar för att återuppliva Joint Comprehensive Plan of Action för Irans kärnenergiprogram i sin ursprungliga form. Och på att åstadkomma en rättvis och heltäckande lösning av problemen på Koreanska halvön. De många konflikterna i Afrika kräver att vi motstår frestelsen att spela ett nollsummespel där och i stället uppmanar externa aktörer att stödja Afrikanska Unionens initiativ. Situationen i Kosovo, Bosnien och Herzegovina orsakar oro när USA och EU envist försöker att bryta isär det legala ramverk som satts i kraft av FN:s säkerhetsråds resolution 1244 och fredsavtalet i Dayton.

Fru president,

I tider av förändringar tenderar folk att lita på och finna tröst i sina föregångares visdom som tillkom genom svårigheter som var precis lika utmanande. Tidigare generalsekreteraren i FN, Dag Hammarskjöld, som kom ihåg andra världskrigets fasor noterade träffande: ”Förenta nationerna skapades inte för att föra oss till himlen men för att rädda oss från helvetet.” Dessa ord har aldrig varit mer relevanta. Det betyder att vi måste alla känna vårt individuella och kollektiva ansvar för att skapa förhållanden som underlättar kommande generationers utveckling i säkerhet och harmoni. För detta måste var och en visa politisk vilja.

Vi är beredda att arbeta i god tro och är fast övertygade om att den enda vägen att säkerställa världsordningens stabilitet är att gå tillbaks till rötterna för FN:s diplomati vilka baseras på respekt för staternas suveräna jämlikhet såsom den centrala lagstadgade principen för en äkta demokrati.

---

Länk till talet på ryska och engelska