Henrik Berggren har varit kulturchef och ledarskribent på Dagens Nyheter och som historiker skrivit en rad verk om svensk 1900-talshistoria, bland annat om Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
Nu har Berggren fullbordat sitt verk om Sverige under andra världskriget med överrubriken Landet utanför (Norstedts). Det blev tre böcker
– Sverige och kriget 1939-1940 (2018)
– Sverige och kriget 1940-1942 (2021)
– Sverige och kriget 1942-1945 (2023)
Böckerna behandlar både stort och smått. Detta inte sagt som en kritik eller ett förklenande omdöme. Snarare tvärt om.
Detta gör det möjligt att få en förståelse för tidsandan. Det lilla perspektivet ges bland annat genom citat från Astrid Lindgrens dagböcker. I början av kriget hade hon fått en tjänst hos hemliga polisen för att granska och censurera brev. Vi får ta del av makarna Myrdals resor fram och tillbaka över Atlanten till det stora landet i väster. Det finns en utförlig redogörelse för en tågolycka som skedde utanför Göteborg den 17 september 1940 och hur lokföraren blir ställd inför rätta för att ha kört mot rött ljus. Han blir fälld i rådhusrätten men frias i Göta Hovrätt. Men det är givetvis det stora perspektivet som dominerar i böckerna och då hur den svenska regeringen agerar och hur motsättningarna går fram och tillbaka inom regeringen.
När andra världskriget bröt ut i Europa den 1 september 1939 och Tyskland angrepp Polen var Per Albin Hansson statsminister i en koalitionsregering bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Per Albin Hansson slog fast att ”den stora uppgiften [var] att hålla vårt land utanför kriget”. Samtidigt skulle Sverige förhålla sig neutralt till de stridande parterna. Som det skulle visa sig bland annat 1940 och 1941 var dessa två uppgifter inte helt förenliga med varandra.
I december 1939 krävde Rickard Sandler, som var utrikesminister, att Sverige aktivt skulle stödja Finland, som den 30 november hade anfallits av Sovjetunionen. När han inte fick gehör för sina krav lämnade han regeringen. Den 13 december bildades en samlingsregering bestående av Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Kommunisterna lämnades utanför. Denna samlingsregering höll sedan kriget ut.
Ett exempel då Sverige frångick sin neutralitet var när regeringen i samband med att Tyskland anföll Norge i april 1940 godkände de tyska kraven på att få transitera trupp och utrustning från Tyskland genom Sverige till Norge. Ett annat exempel är att den svenska regeringen 1941 i samband med Tysklands angrepp på Sovjetunionen gick med på att överföra Engelbrechtdivisionen bestående av cirka 15.000 soldater och utrustning från Norge till Finland.
Sverige och våra tre närmaste grannländer Danmark, Finland och Norge har helt olika erfarenheter av andra världskriget. Endast Sverige lyckades hålla sig utanför kriget. De övriga tre blev på olika sätt indragna i kriget. Det finns ingen explicit jämförande beskrivning av hur statsledningarna i de olika staterna agerade i förhållande till olika stormakter. Men böckerna är fulla med konkreta beskrivningarna av det faktiska skeendet.
Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland, som i mars 1940 var tvunget att gå med på ett fredsavtal med rejäla landavträdelser till Sovjetunionen. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen och Finland slöt upp i kriget på Tysklands sida. Efter hand som kriget gick allt sämre för Tyskland blev det därför nödvändigt för Finland att avsluta kriget mot Sovjetunionen. Detta skedde genom att fredsavtal som i september 1944 fastställde att Finland förlorade ytterligare territorium, skulle driva ut de tyska trupperna ur landet och betala ett krigsskadestånd. Vinterkriget kostade Finland drygt 20 tusen döda och drygt 40 tusen sårade. Motsvarande siffror för fortsättningskriget är knappt 60 tusen döda och knappt 160 tusen sårade.
För Danmark ser bilden helt annorlunda ut. Det tyska anfallet på Danmark den 9 april 1940 var en tämligen oblodig historia med endast ett mindre antal dödade tyskar och danskar. Den danske kungen stannade kvar i landet och det bildades en dansk samlingsregering, som under tyskt överinseende ledde och administrerade landet. Detta medförde att den tyska ockupationen till att börja med blev tämligen mild. Det danska motståndet ökade efter hand och i augusti 1943 avsatte tyskarna den danska regeringen och införde undantagstillstånd. Drygt ett par tusen danskar dog till följd av andra världskriget.
Även Norge anfölls den 9 april 1940 av Tyskland, men här möttes det tyska angreppet av ett kungahus och en regering som ställde sig i spetsen för väpnat motstånd mot inkräktarna. I Oslofjorden sänktes den tyska kryssare Blücher som tog med sig över tusen tyska soldater i djupet. Med stöd av brittiska och franska trupper pågick det väpnade motståndet fram till början av juni 1940. I samband med att striderna upphörde flydde kungafamiljen och regeringen till Storbritannien där det upprättades en exilregering. Drygt ett par tre tusen norska män och kvinnor dog till följd av andra världskriget.
En fråga som av och till poppar upp är om den svenska statsledningen på ett fegt sätt vek ned sig för de tyska kraven eller om samlingsregeringen genom en klok politik lyckades hålla Sverige utanför kriget. Det går givetvis inte att svara på den frågan, men det kvarstår dock som ett faktum att Sverige inte blev indraget i andra världskriget. Men som sagt. Det går inte att avgöra om det berodde på ett skickligt agerande från den svenska regeringen eller om det berodde på historiska omständigheter.
Den viktigaste uppgiften för en statsledning är att värna om den egna befolkningens välbefinnande och detta inbegriper att hålla det egna landet utanför krig och hindra att landet blir ockuperat. Detta görs först och främst genom att lita till egna krafter och inte genom att alliera sig med någon stormakt.
Lite märkligt perspektiv Arne Nilsson förmedlar i sitt inlägg, utifrån Henrik Berggrens trilogi om Sveriges öden och äventyr under det s k andra världskriget, möjligen mer rätt beskrivet som det andra imperialistiska omfördelningskriget. En naturlig fortsättning på det första av krigen, 1914-1919, som enbart var partiellt omfördelande mellan imperialisterna och väldigt klart INTE egentligen var något ”världskrig”, utan nästan enbart berörde Europa.
Nilsson påstår att Sverige ”frångick sin neutralitet” när man beslutade att acceptera en tysk begäran om att få transitera trupp till Nordnorge genom svenskt territorium i april 1940. För den ytlige och ”principfaste” betraktaren kan det visserligen se ut så. Men ett klart faktum är att Sverige genom hela kriget BEHÖLL makten över besluten, vilket ju är själva grunden för neutraliteten. Det var Sverige som bestämde HUR transiteringen skulle få genomföras och att vi skulle ha kontrollfunktionen i våra händer. Detta utnyttjades senare under kriget och visade att vi lyckades bibehålla neutraliteten. Men visst, vår rustning fick sina fläckar, men det är ju svårt att klara sig helt utan mindre åverkan under pågående krig.
I fallet Finland är Nilssons beskrivning närmast idylliskt. Han undviker att ta upp alla de finska förhoppningarna om att upprätta en finsk hegemoni på Nordkalotten med hjälp av Tyskland. Här var det inte erövringar österut med Kolahalvön och hela Karelen och långt in i nordligaste Ryssland där stora finskugriska folkgrupper finns ända ner till Volga, som mest förskräcker. I stället är det visioner om att annektera Nordnorge och stora delar av norra Sverige som gör att vi med viss förvåning ser det nutida ”samarbetet” mellan Finland och Sverige i dag. Ingen ska försöka inbilla mig att ett framtida Stor-Finland är mindre aktuellt nu på östra sidan av Bottenviken än vad det var då.
Det är viktigare att i dag stå upp för en svensk neutralitetslinje för framtida fred än för denna krigsförhärligande och lite nostalgiska tillbakablickande!
Dennis Z!
Med anledning av vad du skriver 2023-12-14 På 12:34 har jag följande synpunkter.
Mitt syfte med att recensera Berggrens trilogi om Sverige under andra världskriget var att visa på att de tre böckerna existerade och att de var mer än läsvärda. Med detta som utgångspunkt finnar jag två av dina kommentarer lite udda eftersom du kritiserat något jag inte har skrivet, utan vad du menar saknas; bakgrunden till andra världskriget och ideologiska strömningar i Finland. För egen del anser jag att dessa frågor ligger utanför ramen för en recension av Berggrens trilogi, men kring detta är vi uppenbarligen inte överens.
När det gäller neutralitet har du fel då du skriver: ”Men ett klart faktum är att Sverige genom hela kriget BEHÖLL makten över besluten, vilket ju är själva grunden för neutraliteten.”
Enligt paragraferna 5 och 2 i Hagkonventionen från 1907 kan en neutral stats skyldigheter beskrivas på följande sätt: ”En neutral stat får inte tillåta att stridande parter flyttar trupper eller konvojer av antingen krigsmateriel eller förnödenheter över sitt territorium.”
Med detta som utgångspunkt går det att konstatera den svenska regeringen under andra världskriget bröt mot Hagkonventionens regler om neutralitet då den tillät transitering genom Sverige av soldater och material från Tyskland till Norge. Ytterligare ett brott mot neutraliteten var när Engelbrechtdivisionen 1941 transporterades via Sverige från Norge till Finland. För egen del anser jag att den svenska regeringen vid dessa tillfällen fattade kloka beslut. Beslut om minskade risken för att Sverige skulle ha blivit anfallit av Tyskland.
Vad gäller neutraliteten har du naturligtvis formellt rätt på samma sätt som det givetvis är helt riktigt att säga att Ryssland bröt mot FN-stadgan 24 februari förra året genom att påbörja ett angrepp på sin grannstat Ukraina.
Men om vi lämnar de rena formaliteterna något åt sidan och i stället analyserar den faktiska situationen? Då blir sammanhanget mindre glasklart, i stället blir det svårare att bedöma. Men inte omöjligt. I slutänden når vi exakt samma slutsats; det var kloka beslut som inte bara ”minskade risken” utan helt avvärjde ett tyskt anfall mot Sverige.
Ukraina, uppbackade och intensivt påhejade av västliga imperialister (jag undviker att påstå något om eventuella krav), valde öppet ända sedan 2014 en annan väg som vi ser resultatet av varje dag. Detta ökar givetvis risken för ”fullskaligt” krig över betydligt större områden än själva Ukraina samtidigt som det Ukrainska folket orsakas oerhörda lidanden på grund av sina ledares oskicklighet.
I precis detta sammanhang bör vi alldeles klart minnas den finska fascismens framgångsrika grepp över nationens politik när relationer mellan de krigförande ändrades sommaren 1941. Stämningarna kunde tydligt ses redan vid krigsutbrottet 1939 och ledde till att aktivisterna på svensk sida (t ex Sandler) tvingades skruva ner sina ambitioner.
I en recension finns en solklar anledning att påpeka vad som saknas i skribentens världsbild, allra helst som det även finns en i år utgiven bok som ger denna nödvändiga pusselbit för vår världsorientering, nämligen den briljante Henrik Arnstads biografi över Ernst Wigforss; Den förbannade optimisten. Värd att studera i sammanhanget är även hans Spelaren Christian Günther som granskar svensk utrikespolitik under andra världskriget mer ingående.
Arne N!
Nu verkar även Schweiz överge neutraliteten efter 500 år!
sida 134-01
134 SVT Text söndag 01 sep 2024
UTRIKES PUBLICERAD 1 SEPTEMBER
Schweiz kan överge sin neutralitet
En expertgrupp i Schweiz rekommenderar
landets regering att sträva efter en
gemensam försvarsförmåga med EU och
Nato. Man uppmanar även regeringen att
se över landets neutralitetspolitik.
Detta innebär att Schweiz kan överge
en närmare 500 år gammal neutralitets-
politik, enligt tidningen Politico.
”Sedan den ryska attacken mot Ukraina
har neutralitet återigen blivit
föremål för politisk debatt, både
hemma och utomlands”, står det bland
annat i rapporten. I gruppen ingår
bland andra diplomater, myndighets-
företrädare och en tidigare arméchef.
Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700