För drygt 130 år sedan var den unge ögonläkaren Arthur Conan Doyle upptagen med att skapa två av de mest berömda gestalterna i hela den engelskspråkiga litteraturen utan att han själv hade en aning om detta sakernas tillstånd. Länge funderade han på vad de bägge huvudfigurerna i debutromanen – En studie i rött – lämpligen borde heta.
Berättarjaget döptes först till Ormond Sacker men det namnet förkastades på grund av sin opassande smak av Albert Hall och dandyism. Slutligen fastnade Conan Doyle för John H Watson, född den 7 juli, till professionen regementsläkare och uppkallad efter en av Doyles kolleger i Portsmouth. Detektiven, den alltjämt oöverträffade med det gäckande leendet och de långa fingrarna, hette först Sherrinford, men inte heller detta namn var helt idealiskt; det hade varken örfilens snärt eller det klockrena ljudet av glasets klang.
Därför justerades kornet på nytt. I nästa ögonblick föddes – Sherlock Holmes!
En studie i rött skrevs i flygande fläng under mars-april 1886 och refuserades av den ansedda Cornhill Magazine i början av maj. Under de följande tre månaderna drabbades Conan Doyle av ytterligare en serie bakslag, varför han till slut vände sig till det rätt oansenliga förlaget Ward-Lock & Co. Där antogs manuskriptet långt om länge och honorerades med blygsamma 25 pund.
Doyles förstlingsverk blev ingen kritikersuccé, och även den läsande allmänheten visade sig kallsinnig. Inte mycket tydde på att Holmes och hans Watson skulle få en andra chans efter uruppförandet i den röda studien.
Men senhösten 1889 blev Doyle, tillsammans med Oscar Wilde, oförmodat bjuden på middag av Paul Stoddart, kapitalstark innehavare av prestigetyngda Lippincott’s Magazine, som vid slutet av förrförra seklet gavs ut i både England och i USA. Stoddarts korruptions-diné framstår i dag som en exempellös litteraturpolitisk femetta. Den resulterade dels i Dorian Grays porträtt, Oscar Wildes klassiska roman, dels också i De fyras tecken, där Sherlock Holmes på nytt visar sig obetvinglig och på allvar inleder sin triumfmarsch runt vår jord.
Första kapitlet i De fyras tecken har emellertid generat och komprometterat miljoner ”sherlockianer” över hela världen under årens lopp. Det är nämligen i detta kapitel som Holmes, illa pinad och plågad av ofrivillig sysslolöshet, så gott som dagligen injicerar sjuprocentiga kokainlösningar i sitt blod för att stå ut med tristessen. Den inkarnerade hjälten på Baker Street 221B framställs kort sagt som notorisk sprutnarkoman. I förtvivlans mod har man sökt efter godtagbara förklaringar till hans missbruk – eller åtminstone efter något slags förmildrande omständighet.
Till dags dato har både ärrade proffs och glada amatörer letat förgäves. Ändå har gåtan en fullkomligt rationell lösning, och jag gör själv anspråk på att ha funnit den. Det gjorde jag genom att, helt abrupt, förflytta mig till centralsjukhuset i Wien, där Sigmund Freud nyligen inlett sin karriär.
I mitten av 1880-talet var Freud ivrigt sysselsatt med att utforska just kokainets olika verkningar, som då var tämligen okända även inom läkarkåren. Denna tid kallas ofta kokainepisoden i Freuds liv. Bland annat upptäckte han att kokainet hade en starkt lokalbedövande effekt, som underlättade vissa typer av ögonoperationer. Vidare fann han, att kokain i ”lämpliga” doser i påfallande grad stimulerade hans redan högt uppdrivna arbetsförmåga, och han började därför, med omisskännlig entusiasm, använda kokain för egen del. Han gjorde också allvarligt menade – dock utsiktslösa – försök att behandla gode vännen och kollegan Ernst Fleischl von Marxow (som var morfinberoende efter en plågsam sjukdom) med sinnrika kokainkurer.
I samma veva publicerade Freud en rad tidskriftsartiklar om kokainets föregivet gynnsamma effekter.
Conan Doyle var som sagt ögonläkare och måste på tidigt stadium ha fått intim kännedom om Freuds upptäckter, om inte annat så via de nyss nämnda artiklarna. I likhet med Freud klassade han rimligen kokainet som ett jämförelsevis harmlöst njutningsmedel. Kanske trodde han rent av att det bidrog till att ytterligare skärpa det holmeska intellektet. Först i ett senare skede blev Doyle, liksom även Freud, medveten om sin gigantiska felbedömning. Diskret förpassade han knarket till den litteraturhistoriska skräpkammaren.
Därför blev kokainmissbruket bara en episod (även) i Sherlock Holmes liv. Visserligen är han en smula bakis på ett ställe i Fruktans Dal, men i fortsättningen befattade han sig lyckligtvis aldrig med vare sig injektionssprutor eller tyngre narkotika.
Känns som det är enklare än så, ögonläkare är ju misstänkt. Författare skriver gärna in lite av sig själva i sina alster. Det gör alltid det, fast inte alltid medvetet. Kanske låg inspirationen till detta ännu närmare?
En antropolog sade en gång till mig att människan sannolikt blev bofast för att kunna framställa alkohol. Det sätter ju samhället i ett nytt ljus, då blir samhället bara ett droginducerat fenomen hos organismen, människa.
Rocknroll är ett bra redskap för att lära sig om de sociala effekterna av alla olika droger. Har man botaniserat rockmusik tillräckligt så kan man höra en låt och genast avgöra vilken typ av drog som den som skrev låten gick på. Man kan märka om bandet byter drog eller blir nyktert. Det är ett psykologiskt/sociologiskt fingeravtryck som drogerna lämnar efter sig på paradigmen i subkulturer.
Beväpnad med denna kunskap och det sociala avtryck som droger ger i samhället, så kan man börja analysera vidare aspekter i samhällets historiska utveckling. Man kan exempelvis studera religioner, hur vissa tankemönster och bildspråk avslöjar en författare med förändrat sinnestillstånd, går man ut och tittar vilka berusningsmedel som fanns tillgängligt i regionen där religionen tog sin början, så kommer man finna att det korrelerar ganska väl emot de effekter som specifika rus ger. Varje ”rockers” har lyssnat på tillräckligt med heroinister för att veta vad Buddha gick på, som ett av de tydligaste exemplen.
Detta kan givetvis göras på andra historiska fenomen, hur stimulantia påverkade det tidiga 1900-talet, exempelvis. Under andra världskriget användes amfetamin flitigt, man får förmoda även kokain, om inte annat i soldater. Men den makalösa hybris och paranoja hos många världsledare under den tiden var inte vanlig galenskap.
Men det är inte bara de idag förbjudna drogerna som formar samhället och det kollektiva tänkandet. Koffein är nu en så vida spridd drog att det är svårt att inte gå på denna drog, den verkar harmlös men det påverkar ditt tänkande mer än du anar. Det kommer att ha sociala och samhällsomfattande effekter. Att det i grunden förändrar ens tänkande kan vilken koffeinist som helst vittna om, hur de innan morgonkaffet är trötta och väldigt negativa till allt, inte sugna på att jobba, jobbet är bara meningslöst. Sedan tar de en dos koffein, plötsligt är de positivt inställda till livet och arbetet, ibland utan att ha fog för detta. Vi vet att folk på koffein eller andra stimulantia klarar vara stimulerade i timmar sittandes på arschlet framför en skärm. En koffeinerad person ser sig mer som individ, är mer egoistisk, aggressivare emot sin omgivning. Det är bara att märka skillnaden i hur man kör med eller utan koffein, en koffeinist hatar alla idioter som kommer ivägen, ”han” skall ju komma fram.
Nog märks kokainet i Sherlock Holmes även om det inte beskrivs.
Intressant resonemang av Martin. För att ta vår samtid i Sverige: om man utgår från texterna, kommer pojkarna i Kent att dra sig tillbaka för att njuta sitt otium, eller kommer de möjligen att njuta sitt opium?
Jag blev i går uppringd av en vän som alltsedan 1980-talet regelbundet läst Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. Han, min vän, försäkrade att det finns en Holmes-pastisch i vilken Sherlock träffar och kanske rent av umgås med Sigmund Freud. Tydligare besked än så kunde han inte ge, eftersom detaljerna fallit honom ur minnet.
Möjligen är det så att andra tänkare har varit inne på Conan Doyle/Freud-spåret före mig. Jag fick det intrycket även av ett e-mejl som denna bloggs förträfflige huvudredaktör sände mig i går. Gott så. Allt jag kan säga är att den lösning på kokaingåtan som jag lanserar i min text ovan är en lösning som jag – hur osannolikt det än må låta – har kommit på alldeles själv. De verkligt stora upptäckterna går ju ofta till på just det sättet: plötsligt lyckas någon, ibland av en ren slump, knyta ihop ett par tillsynes helt oförenliga och för varandra främmande trådändar – och simsalabim…
Googla på ”sherlock holmes sigmund freud” så hittar du en del om detta ämne.
The Seven-Per-Cent Solution: Being a Reprint from the Reminiscences of John H. Watson, M.D. is a 1974 novel by American writer Nicholas Meyer. It is written as a pastiche of a Sherlock Holmes adventure, and was made into a film of the same name in 1976.
PS. Det finns en roman om Sherlock Holmes och Karl Marx också.