Det finns vissa aspekter av livet i Palestina som helt enkelt är omöjliga att beskriva. Inga ord kan göra dem rättvisa, ingen bild eller karikatyr är stark nog att illustrera dem, inte ens en video kan troget återge dem. För fyrtio år sedan, den 10 november 1975, fastställde FN korrekt att ”sionism är en form av rasism och rasistisk diskriminering” och uppmanade alla länder att ”motsätta sig denna rasistiska och imperialistiska ideologi”. Livet för palestinier i Hebron, är ett exempel på denna obeskrivliga, skrämmande rasism.
Hebron är en till synes blomstrande, vacker stad. Det är den största palestinska staden på Västbanken och den mest välbärgade, men det är svårt att tro när man ser vägen som leder till staden. Själva infarten till Hebron är en smal, knappt asfalterad väg och den graffiti som sprutats på skylten som pekar mot staden, döljer orden Hebron, El-Khalil, så det är ganska vanligt att man missar den och kör förbi (för mig åtminstone).
Men när du väl anländer till staden är det en livlig metropol med butiker och bilar och människor överallt. Fruktförsäljare säljer frukt så fräsch och söt du praktiskt taget känner honungssmaken strömma ut från dem bara genom att titta på dem.
Doften av färsk Ka’ek, det långsträckta palestinska brödet som ser ut som bagels, täckt med sesamfrön, och annat nybakat bröd tillsammans med kaffe finns överallt. Den kaotiska trafiken flyter samman med försäljarnas vagnar på gatan. Och naturligtvis, den ensamme trafikpolisen mitt i det hela, som försöker upprätthålla ett visst sken av ordning. Trots att jag utmärker mig som en främling i en bil med israeliska registreringsskyltar, blir jag alltid hälsad med leenden och hejanden.
Men det är långt ifrån en idyllisk verklighet.
När jag kör till Hebron från Jerusalem längs Route 60, en israelisk motorväg som går genom den södra delen av Västbanken och som leder till Hebron, kantas vägen av städer som bebos av Israels mest våldsamma radikaler, människor som är sugna på palestinsk mark och törstiga efter palestinskt blod. Armén, vars uppgift är att skydda israelerna från palestinierna och skydda dem från rättvisan, ligger alltid i högsta beredskap. Första gången jag blev arresterad för att ha deltagit i protesterna tillsammans med Palestinian Popular Resistance, var under en fredlig marsch längs Route 60, strax utanför staden Beit-Ummar, nära Hebron.
När du svänger in på Route 60 från Jerusalem, är korsningen alltid trång och det finns också en busshållplats full av israeler, som försöker lifta till någon av de israeliska bosättningarna längs vägen. Ingen av dem vill åka till Hebron.
Under de senaste fem åren har jag regelbundet kört ner till Hebron. Det började när min vän Murad Amro inbjöd mig att besöka staden. Jag var inte riktigt säker på hur man tar sig dit och jag kände mig ännu inte bekväm med att åka runt på Västbanken. Så jag körde till Beit Jala, nära Betlehem, sedan tog jag en taxi till Betlehem och därefter en buss till Hebron. Det var en mycket varm sommar och det var under den heliga månaden Ramadan. ”Är du galen?” frågade taxichauffören som tog mig till Betlehem, ”åka till Hebron under Ramadan?” Han slängde en kyld vattenflaska i mitt knä och sade: ”Här, ta min vattenflaska så att du åtminstone inte dör av törst.” Han var orolig för att invånarna i Hebron, kända för att vara fromma muslimer, skulle låta mig dö långsamt av törst.
”Tack, men jag är säker på att jag kommer att klara mig bra.” Jag har aldrig varit tillsammans med muslimer under Ramadan som inte erbjudit mig mat och dryck.
Jag träffade Murad i stadens centrum och mitt första besök i Hebron började. Han tog mig genom större delen av staden, genom vägspärren vid Shuhada street i Gamla Stan. Vägspärren skapar en ungefärlig skiljelinje mellan H-1 och H-2 – två beteckningar som delar Hebron i en del som innehåller den Gamla Staden, där femhundra israeliska bosättare, och armén som skyddar dem, kontrollerar livet för cirka femtiotusen palestinier (H-2), och en större del där palestinierna mestadels lämnas åt sig själva (H-1), med undantag för de restriktioner som tvingas på dem genom förekomsten av denna separation och förhindrar eller begränsar deras tillgång till den Gamla Staden och Ibrahimmoskén. Separationen av stadens två delar och vägspärrarna finns för att tillmötesgå dessa samma femhundra extrema israeliska fanatiker som vill förstöra livet för över en halv miljon palestinier som kallar Hebron och dess omgivande byar, sitt hem.
Soldaterna som bemannar vägspärren är ovanligt oförskämda och nedlåtande och beter sig anstötligt även enligt israeliska normer. När vi var klara med dem gick vi längs Shuhada Street. En gång en blomstrande marknad, nu är många av de gamla byggnaderna övergivna, många affärer stängda och tusentals palestinier tvingas in i arbetslöshet och fattigdom som ett resultat av den israeliska politiken och praxisen – att driva ut palestinierna.
Till slut nådde vi en punkt på gatan bemannad med en israelisk soldat vars jobb det var att tala om för palestinier att de inte får fortsätta. ”Inser du inte hur hemskt det är för en judisk soldat att tala om för folk att de inte kan gå längs gatan eftersom de är palestinier?” var jag tvungen att fråga.
”Får jag gå genom H-1? Kommer de att släppa igenom mig eller döda mig?” frågade han, som om detta bara var vanlig rättvisa. ”Jag gick igenom utan problem” svarade jag, men jag är naturligtvis inte en soldat och en beskyddare av ockupationen.
Även om Hebron har rykte om sig att vara ett näste för extrema palestinska fanatiker, så är ändå de enda våldsamma fanatikerna i staden israeler. Tel-Rumeida är en underbar sluttning med utsikt över den gamla staden Hebron och den erbjuder en hisnande utsikt över denna gamla stad. Den är täckt med olivträd och romerska ruiner, liksom även palestinska hus, som alla israeliska bosättare passionerat traktar efter. Olivträdens stammar är så tjocka att du kan se att de funnits där i tusen år eller mer. För att skydda kullen och de palestinska hemmen från att övertas av israelerna, upprätthåller Youth Against Settlements (Ungdomar Mot Bosättningar) eller YAS, en konstant närvaro. De använder ett av hemmen som sitt högkvarter och där sitter de, dag ut och dag in, och genomför sitt heliga arbete.
YAS skyddar inte bara den vackra Tel Rumeida-sluttningen, de filmar också incidenter i staden där soldater eller bosättare trakasserar palestinier. Under oktober och november 2015 arbetade YAS-medlemmarna outtröttligt och dokumenterade otaliga fall av attacker från bosättare och soldater mot palestinier, inklusive israeliska soldaters avrättningar av unga palestinier i staden.
Under mitt senaste besök i Hebron frågade någon hur länge Murad och jag har känt varandra. Det är fem år sedan som han presenterade mig för medlemmarna i YAS, som inkluderar hans kusin, den orädde Issa Amro som leder YAS. Issa kan lagen utan och innan, även om det är en komplicerad väv av meningslösa lagar, och han konfronterar de israeliska soldaterna med sin kunskap och med sin kamera.
Medlemmar i YAS grips ständigt och misshandlas. Centret har invaderats och deras egendom, allt donerat, har förstörts av soldater många gånger. När jag skriver dessa ord ligger platsen i ruiner igen och den har förklarats vara en ”stängd militär zon”, och ingen får gå in eller ut, med ett undantag: deras grannar, om man kan kalla dem det, de notoriskt våldsamma israeliska bosättarna som tagit över en del av husen på sluttningen. De är fria att komma och gå som de vill, eskorterade av Israels finaste män och kvinnor i uniform. Israelernas hem är skyddade tjugofyra timmar om dygnet av soldater som regelbundet bemannar en postering på deras bakgård.
Vid ett möte i FN till minne resolution 3379, som likställde sionism med rasism, gratulerade FN:s generalsekreterare organisationen för beslutet att återkalla resolutionen och uppmanade länderna i världen ”att utöva tolerans och leva tillsammans i fred med varandra som goda grannar”. USA:s utrikesminister, John Kerry (2015), som också talade vid evenemanget sa: ”Den sionistiska drömmen omfattar begreppet Israel som en judisk demokrati, en ledstjärna och ett ljus för alla folk.”
Sådan förtjusande propaganda.
Den sionistiska staten avsåg aldrig att vara demokratisk eller tolerant. Ända från början skapade den rasistiska lagar och använde terrorism för att nå sina mål och gav sin terroristorganisation det ofarliga namnet ”israeliska försvarsmakten” (Israeli Defense Forces – IDF). Målet var och är fortfarande folkmordet på det palestinska folket och en fullständig etnisk rensning av Palestina, och Israel har hängivet utövat detta i nästan sju decennier.
Ban Ki Moon och John Kerry behöver fara till Hebron och se den stulna marken, de stulna hemmen, gå genom staden och besöka huset på Tel Rumieda, där Youth Against Settlements sitter och besöka dem under ett par dagar. Låt dem uppleva den fridfulla, toleranta israeliska demokratin i Hebron.
Översatt till svenska av: Kjersti Rekve
