land klimatalarmister och -förnekare, borrkärnor från inlandsisar, meteorologiska datatabeller, historiska väderobservationer och moderna datoriserade beräkningsmodeller är det svårt att navigera.
“Att under kort tid frigöra under årmiljoner lagrade koldepåer torde inte passera obemärkt.” Så lyder min för stunden gällande trossats i denna fråga. Jag hör alltså inte hemma hos de mest styvnackade “klimatförnekarna”. Jag respekterar dessutom logiken hos de vilka hävdar att försiktighetsprincipen bör gälla så länge osäkerhet råder om en annalkande katastrof.
Så hur bör man då ställa sig till det centrala förslaget att inom kort kraftigt begränsa utsläppen av koldioxid (väl medveten om att koldioxid sägs vara endast en av många s k växthusgaser, om än den mest betydande)? Hur ska det gå till och är det ens möjligt?
Under dagens ekonomiska ordning – eller låt mig rättare säga oordning – och i den rådande konkurrensen maktblocken emellan saknas incitament att undvara den för stunden billigaste energikällan, d v s de fossila koldepåerna. Den som avstår dessa viker sig i kampen och förlorar position. Mot detta hävdas – i synnerhet från svensk politisk högadel – att det med vattenkraft rikligt försedda landet Sverige kan och ska föregå med gott exempel och visa världen hur svensk klurighet vrider landet ur den hotande energibristens grepp på det att andra med beundran i blicken må följa efter. Klokare röster hävdar att omvärlden då säkert kommer att ge svenskarna en klapp på huvudet och tacksamt ta emot de oljedroppar och marknadsandelar vi därmed avstår. Därför har på senare tid allt oftare hävdats att enda vägen framåt går via inrättandet av en allsmäktig despoti.
Låt vara att inget av de nu existerande stora maktcentra är tillräckligt starkt för att ensamt kunna påtvinga de övriga en så dramatisk och genomgripande förändring; vi antar för resonemangets skull att sådan position – exempelvis genom överrumplande kärnvapenöverfall – kan etableras inom kort (minns att tiden sägs vara knapp, vi ska halvera utsläppen inom ett årtionde eller två).
Den som ogillar krigiska handlingar i syfte att uppnå överläge och stor makt kan med fördel tänka sig att konkurrensen mellan exempelvis Kina och USA hastigt lägger sig till ro och de tu blir överens om att göra gemensam sak i att påtvinga resten av världen ett fossilfritt leverne. Xi Jinping låter Donald Trump greppa styrspaken i denna fråga.
Svårigheten att gå före, leda genom det goda exemplet, är som nämnts uppenbar. Att avstå från den idag billigaste och mest effektiva energikällan innebär blottställande och risk för snar underkastelse. Det är inte så despoten kommer att gå tillväga. Denne kommer av nödvändighet tvingas att försvara styrkepositionen, den ekonomiska makten, d v s fortsätta nyttja de fossila bränslena, under det att vi andra tvingas avstå. Därefter kan – åtminstone teoretiskt – despoten minska även den egna energikonsumtionen under introduktionen av det fossilfria samhället.
Riskerna med denna plan är enorma. Inget talar för att envåldshärskaren inskränker sin maktutövning till det vällovliga arbetet att hålla jordens klimat på “rätt nivå”. Inget talar heller för att den nu upprättade hegemonin skulle hysa särskilt ömmande känslor för den underkuvade delen av jordens befolkning.
I ett annat förnuftigare samhälle kunde sådana gigantiska projekt genomföras, i detta icke. Bättre då att göra vårt bästa för att hålla kärnvapen borta från svensk mark, säkerställa god tillgång på mediciner och bostäder till alla, stärka utbildning och forskning i samhällets tjänst, värna nationellt oberoende, yttrandefrihet samt hålla imperialismens despoti stången.
Uppgifter saknas inte. Låt inte “klimatfrågan” förvilla eller pacificera!
Jan-Peter Stråhle
Det skulle vara ”bra” med ett ordentligt kärnvapenkrig. Det skulle förorena atmosfären till den grad att den globala uppvärmningen bromsades. Risken är dock att föroreningarna bleve så starka att vi drogs mot en ny istid.
En del förslag från det alarmistiska hållet går ändå ut på att sprida ut partiklar i övre atmosfären för att hindra solstrålningen. Detta kan dock få samma effekt som ett stort kärnvapenkrig.
Med den panik och hysteri som bl a den omyndiga tonåringen Greta Thunberg tillåts utveckla skulle detta kunna bli politiskt möjligt. Det finns i det mänskliga psyket en välvilja emot personer som ”åtminstone GÖR något”.
Se en bit ner i min gamla artikel ”Vilda idéer om att fixa klimatet”.
Anders Persson!
Eller också har Greta alldeles rätt. Ingen vet vilka tröskeleffekter klimatet kan bjuda på i framtiden. Greta skapar opinion och förhoppningsvis miljömedvetenhet bland ungdomen. Exakt vart en tillräckligt stark opinion tar vägen vet vi inte heller, men det gäller alla opinioner, även dom mot nedläggningar av sjukhus eller krav på ökad jämlikhet. Alla opinioner riskerar att tas över av extremister, men skall man därför vara emot dom som vill ha sitt sjukhus kvar, eller för minskad jämlikhet?
Om vi ser ett problem som verkar behöva åtgärdas, men samtidigt ser en överhet som antingen profiterar på problemet eller är för inkompetent för att åtgärda det så behöver vi skapa opinioner. Det är liksom demokratins grundkoncept.
Jag har inte läst att Greta Thunberg vill släppa ut partiklar i atmosfären, däremot att hon vill stoppa utsläpp av partiklar i atmosfären och att vi skall lyssna på vetenskapen, så jag uppfattar nog din kommentar som ganska märklig.
Trevligt skriven artikel, stämmer en hel del med vad jag tänker. Sista stycket (I ett annat förnuftigare samhälle…) håller jag helt med om. Bristen i din artikel är att du i avslutningen inte har ett ord om det artikeln handlar om: vad ska vi göra med klimatfrågan! Vad betyder Gretas agerande, är det mest positivt eller. Och fr a hur ska vi, som tycker som du skriver i avslutningen agera i klimatfrågan?
Anders Åberg: Jag insinuerade inte att Greta vill släppa ut partiklar i atmosfären, men väl att andra, i det opinionsklimat hon är med om att skapa ”klimatpanik”, kan ge andra motiv att göra det.
Jag är i den lyckliga situationen att jag också kan lyssna till vetenskapsmännen när det inte finns några TV-kameror påkopplade, radiomikrofoner framstuckna eller reporterpennor vässade – och det jag då hör dem säga gör mig mycket mindre alarmerad.
Ulf N!
Rubriken satte redaktören. Mina funderingar gick kring frågan om det alls är realistiskt att inom den korta tid alarmisterna givit oss ens är möjligt att begränsa koldioxidutsläppen på det sätt som sägs vara nödvändigt för att undvika ”klimatkatastrofen”. Mitt svar är nej och rekommendationen är att ge akt på hur ”klimatagendan” riskerar förvandlas till förevändning för andra (oönskade) samhällsförändringar. Det finns som bekant andra monster än väderkvarnar att bekämpa.
Den nyfikne läsare undrar naturligtvis vilka dessa vetenskapsmän är (inga kvinnor?), som Anders Persson har exklusiv tillgång till så fort en mikrofon är avslagen eller en skarp penna avbruten.
Gissningsvis publicerar dessa manliga vetenskapare sina dubier i internationella tidskrifter, vilket gör att vi kan se fram emot intressanta referenser.
För det är väl inte så att dessa vetenskapsmän endast uttrycker sina hjärtans mening vid sina besök någonstans norr om Uppsala?
Nu faller det sig så turligt att norrbaggen Ove Bengt Berg har en mycket bra artikel på steigan.no idag.
Det framgår i detta inlägg, med all önskvärd tydlighet, vad en del av (obs! en del av) frågan gäller. Det gäller för imperialisterna att skapa oron hos vanliga människor, för att kunna utnyttja den till att komma åt jordens rikedomar. Ove Bengt B tar till exempel upp hur skogsbränderna i Amazonas utnyttjas för att kunna komma åt alla dess rikedomar. När Joar Bolsonaro anklagar bl a Macron för att bete sig kolonialt måste man nog, vad man än tycker om denne Brasiliens president, hålla med honom. Mycket läsvärt.
PS
Den som har svårt för orden sagesman, ombudsman, ordningsman, vetenskapsman och liknande och tror att dessa ord är könsinriktade, ja den personen är nog lagd åt det lätt hysteriska hållet. Hysterisk, för den delen, kommer av hysta och inte i betydelsen kasta eller slänga. Gissa!
I all diskussion kring den s k ”klimatfrågan” dominerar att människan är problemet. Människan är givetvis också lösningen, eftersom vi har möjlighet att besluta om vad vi ska göra. Vidgar vi frågan till ”miljön” på vårt lilla klot har det sedan länge stått klart att det är människorna som utrotar andra livsarter och förgiftar livsmiljöerna för alla existenser (inklusive oss själva) på planeten.
En radikal lösning vore naturligtvis ett stort krig, vilket skulle kunna reducera människornas antal till vad som är ekologiskt och miljömässigt hållbart. Givetvis bör det inte drivas med nukleära vapen, men har vi möjlighet att säkerställa att det blir så? Här finns mycket att fundera kring och Jan-Peter har börjat väl. Låt oss därför fortsätta samtalet i saklig och demokratisk ton genom att inte sälla oss till diverse alarmister av olika slag!
Dennis Zackrisson!
Nu ser vi dessvärre något som liknar alarmistalarmister och dom kan också mycket väl ha helt fel. Är klimatfrågan så illa som många vetenskapsmän tror så finns all anledning till alarmism. Motsatsen blir ju då att ta ställning för fossilindustrin.
Dom s k klimatskeptikernas politiska tillhåll står att hitta hos högerpopulisterna. Deras roll i klimatfrågan ser ut ungefär som den roll dom spelar i invandrarfrågan, nämligen den att låta dom verkliga skurkarna komma undan sitt ansvar. Det i sig är alarmerande. Agerar dom på direkt uppdrag av den globala storindustrin, eller är det rena tillfälligheter? Hur det än är så tillför denna Gretahatarhöger knappast något ökat förtroende för klimatskeptikerna.
Tack för lästipset Bertil C. Det är en stor ynnest att ha tillgång till denna bloggs läsekrets med dess intresse och klokskap inom så många områden. Likt Bertil tror jag att klimatfrågan till stor del utnyttjas för att dölja eller gynna andra intressen än de vilka befrämjar människans goda liv på denna jord. Det är nu inget unikt. Kom ihåg hur vi kastades in i kriget i Afghanistan för att befria kvinnorna från männens och islams förtryck!