Den norska TV-serien Skam, som blivit prisad och fått en enorm publik i Norge, som nu också sedan en tid kan ses på SVT-play är en riktig fullträff. Man blir fast – även om man är så till den grad fullvuxen att man har största delen av livet bakom sig.
Den handlar framför allt om ungdomars relationer, men också om deras förhållande till världen omkring dem. Allt kretsar kring en gammal mycket välrenommerad gymnasieskola i Oslos fina kvarter. Ungdomarna kommer utan undantag (tycks det) från familjer med mycket pengar. Föräldrar är nästan helt frånvarande i deras liv, de saknas helt enkelt, dessa 16-18-åringar får klara sig helt eller nästan helt på egen hand. Säkert en realistisk bild av dessa ungdomars privilegierades värld idag.
I serien skildras deras dagliga tillvaro, som helt domineras av fester, sex och droger. Skolan har en ytterst marginell plats i deras tillvaro, något man inte ens talar om. Däremot talar man oavbrutet om att ”hooke”, vilket betyder att ”bonda (med)” med dragning mot ”hångla”. Något enkelt svenskt ord finner jag inte i min pensionärsvärld. Droger i olika former, mest alkohol är hela tiden närvarande. Skrämmande kan man tycka…
Men, trots allt det här blir man upplyft av att se programmet. Man lär känna dessa ungdomar. Dom är dumma, kloka, snälla, obetänksamma och omtänksamma, precis som man själv kan minnas att kompisarna var de där åren då livet som vuxen skulle provas på alla sätt. De är inte dummare nu än vi var då, det kan jag försäkra.
Man får följa deras samtal riktigt nära på ett sätt som man skulle velat följa sina egna barns eller andra ungdomars tankar och samtal, men som man utestängdes ifrån efter 30. Det är verkligt spännande hur det ska gå för var och en av de tre huvudpersonerna i deras hookande; Eva (säsong 1), Noora (säsong 2) och Isak (säsong 3). Man blir helt enkelt fäst vid dem. De är tre helt olika typer. Eva, den småsura, osäkra ömhetstörstande lite uppåtsträvande. Noora, den akademiskt överklassiga (mamman sexolog och pappan psykolog), avmätta, analyserande, svårflirtade – ”ska icke ha sex förrn jeg gifter meg”. Och Isak, den osäkre, kompis med alla, blir inte kär i tjejer lika fort som de andra killarna, trevar sig fram och tror sig finna kärleken ihop med en kille.
Serien är mycket ovanlig på många sätt. Det är bara (nästan) ungdomar i bild hela tiden. Det är långa scener, mycket närbilder och sällsynt trovärdiga och många gripande dialoger – ibland med plågsamt långa pauser.
Serien är förstås ”politiskt korrekt” i många stycken. Homosexualitet skildras ganska närgånget och frimodigt, en muslimsk flicka med slöja har en framträdande roll, några killar har mörk hudfärg etc. Men det är genomgående bra gjort och genom detta ställs väsentliga frågor för unga människor som är i full färd med att söka sig själva i förhållande till andra.
Måste erkänna att jag skruvar mig när jag ser två killar i långa passionerade kyssekvenser, det som är så vanligt att man ser kvinnor och män göra på film. Det skaver och jag önskar att det ska ta slut. Det är väl så det är när man är hårt heteronormativt präglad sedan barnsben. Lite som när man såg sexscener på TV tillsammans med sina föräldrar, man såg med deras ögon och trodde man måste känna skam.
Men, man kan inte annat än häpna över dessa unga naturbegåvningar som genomför alla dessa långa säkert ofta plågsamma scener där kärlek, olycka, svek, oro och ångest ska gestaltas. Det skulle vara intressant att veta hur seriens produktionsteam har arbetat för att skapa detta.
Eftersmaken som helhet är god. Man får hopp och ser att unga människor är starka, öppna, påhittiga och klarar den svåra tid de genomlever, de är helt enkelt fantastiska.
Nu återstår bara att skapa en lika bra serie med ungdomar från Oslos (eller Malmös) förorter på vars asfalt överklassungdomar aldrig skulle slita sina dyrbara sneakers.
Knut!
Med all respekt. Såg ett avsnitt men gillar den inte. Mycket förutsägbar och i alla avseende korrekt. Som gubbe kan man ju titta på småflickorna men det räcker inte. Vad skall vi lära oss av serien? Vilket är budskapet? Berättelsens huvudmotsättning? Fick inte grepp om den, vilket jag borde fått. Intressant att den fått sådant genomslag i Sverige. TV skapar inte skådespeleri utan rollbesätter enl. principen ”typecasting”. Sedan gäller det att vara ”naturlig” framför kameran. Skådespeleri är det inte. Såg Vem är rädd för Wirginia Wolf härförleden. Det var skådespeleri. Men en annan tid förstås. Sådant kan inte göras i dag. Men visst, man har snart livet helt bakom sig. Men då har man å andra sidan rätt att säga vad man tycker… både du och jag. Ha det!
Leif S!
Javisst, korrekt i alla delar. Men jag tror serien öppnar för kontakter över generationsklyftan, vilket inte är fel. Klart man kanske avslöjar sig som gubbe, men jag har talat med jämnåriga kvinnor som är lika förtjusta – trots alla invändningar som kan resas.
Jag har också fastnat för SKAM, har visserligen bara sett 1:a säsongen, men ikväll ska vi ta resten. Mina barn 17 & 20.
Det skulle vara intressant att få samma typ av produktion från Rosengård och Öfre Östermalm. Tilläggas kan att det är några som faktiskt är elever på skolan som är med i serien – läste jag.
Har försökt att se Skam men blev besviken. Det engagerade mig inte riktigt med den utpräglade överklassmiljön. Min erfarenhet är bland annat mina egna tonåringars fritidsgård och ockupationen av en rivningskåk, där jag rörde mig med fullt förtroende bland ungdomarna. Problemen var delvis desamma med droger och alkohol, och relationen till ”ungarna” gav mig många fina, oförglömliga upplevelser mitt i eländet. Men där fanns den sociala miljön med som en viktig del av bilden, människornas, familjernas livssituation. I Skam verkar ungdomarna leva i en egen värld. Rörande, charmigt och mycket välgjort men tämligen ytligt, är mitt intryck.
Är helt gripen av Skam och tänker på norska – så smittsamt! Könsrollerna, med undantag för något större frihet för homo- och bisexualitet, verkar femtio år gamla, the Beauty blir kär i the Beast osv, det gör inget.
Det är så ovanligt socialpsykologiskt inträngande och avsnitten följer på varandra (går ej hoppa in på ett avsnitt utan gå kronologiskt) och det gör att man förstår varför en person reagerar som hen gör i en viss situation, vi har ju sett vad som hände i avsnittet dessförinnan, samtidigt som de andra i situationen inte har en aning om det utan tycker hens reaktioner är konstiga.
Är nu inne i säsong två mot slutet.
Ni som inte sett och som är nyfikna, passa på medan programmen ligger kvar på SVT-Play!