Skam för mänskligheten

Följande artikel publicerades i april 2017. Att påminna sig vad Dagens Nyheter och Olof Lagerkrantz stod för under 1990-talet har blivit än viktigare idag. Därför återpublicerar vi den i något formputsat skick.

En morgon tyckte jag det åter var dags att rensa i bokhyllorna och lägga ut lite fler böcker på Bokbörsen. Till exempel Olof Lagercrantz – Vårt sekel är reserverat åt lögnen med artiklar från åren 1938–1993. Utgiven 2007 av Karneval förlag. Den hade stått i hyllan sedan utgivningen och skulle väl aldrig bli läst.

Men boken levde sitt eget liv och valde att slå upp sig bland sidorna med några artiklar från december 1990 till april 1991. Jag började läsa och texterna grep fast mig. Tänk att det en gång fanns en svensk tidningsman med sådan moralisk resning, med sådan klarsyn kombinerad med så mycket kunskap och bildning.

Jag påmindes om att jag en gång på slutet av 1960-talet fick en rejäl utskällning av min goda vän Maria för att jag inte intresserade mig för samhällsfrågor och politik. Det resulterade i mycket läsning. Bland annat tog jag en prenumeration på Dagens Nyheter för att jämföra med Svenska Dagbladet som jag redan höll.

I mycket var nyhetsinformationen den samma i båda tidningarna. Men ledar- och kultursidorna skilde dem åt. I DN fanns också Sven Öste som rapporterade från Vietnamkriget och fick Stora journalistpriset år 1966. Samt Olof Lagercrantz som från 1960 var en av tidningens två chefredaktörer. Lagercrantz texter imponerade mycket på mig.

Det finns alltså nu möjlighet att ta del av många av Olof Lagercrantz texter från 1938 och framåt. Från 1951 var de publicerade i Dagens Nyheter där han var kulturchef under den dominerande chefredaktören Herbert Tingsten. En person för vilken allt var antingen svart eller vitt, rätt eller fel. Till skillnad från Lagercrantz som var öppen för olika åsikter och ville skapa möjlighet till debatt kring dem i tidningen.

Från 1960 var Lagercrantz en av tidningens två chefredaktörer och bland det första han kom att göra var att resa till Sovjet. Något helt otänkbart på Tingstens tid. Han kom sedan också att resa till Kina. DN var den första tidning utanför östblocket som fick inresetillstånd och hans reportage sågs som alltför positiva. Nu hade Lagercrantz börjat bära en kavaj utan krage, vilket uppfattades som en komprometterande vänstervridning i kinesisk riktning. Men kavajen hade han flera år tidigare fått av sin hustru Martina.

Den här tiden präglades också av en konflikt med Albert Bonnier, som ansåg sig bäst förstå hur tidningen skulle drivas. I en intervju långt senare sade Albert Bonnier att de skadliga verkningarna av Lagercrantz verksamhet på DN kunde övervinnas först tio år efter hans avgång. Under tidningens nuvarande ledning får man väl säga att alla spår av dem är helt utsuddade.

Två avsnitt i boken är av särskilt intresse. Det är två olika intervjuer, som hellre bör kallas samtal, där Lagercrantz syn på kultur, politik och livets mening tas upp till diskussion, vilket för läsaren öppnar för egna tankar kring viktiga frågor.

Den ena intervjun, ”Det har blivit tyst i landet”, gjordes av Lars Grahn och publicerades i nummer 13 av Folket i Bild/Kulturfront år 1979. För den andra, ”Jag ser mitt liv som ett långsamt uppvaknande”, svarar Erik Åsard och den publicerades i nummer 3 av Tiden år 1986.

Men åter till vad Olof Lagercrantz skrev åren 1990–1991. En tid präglad av USA:s grova lögn om Iraks massförstörelsevapen. Vilken genom USA:s angreppskrig kom att kosta miljonen människor livet och föröda ett land. I det första inlägget, publicerat i DN den 15 december 1990 under rubriken ”Skam för mänskligheten” skriver Lagercrantz:

Hur är det möjligt att världen inte störtar upp i ursinne och kval inför säkerhetsrådets beslut att våld får användas mot Irak! Hur kan medlemsländerna, och däribland Sverige, förklara sig villiga att foga sig i detta beslut och bidra till dess verkställande… Vad som nu sker under få protester är en skam för mänskligheten och kommer en gång i historien att bli ihågkommet som en nedrighet i vår på nedrighet redan överfyllda historia.

Ett annat inlägg är publicerat i DN den 5 februari 1991 under rubriken ”Döden från ovan”:

… Det finns andra anonymiserade övervåld att reagera mot i dag. Men vad vi nu ser är en så gigantisk övervikt för de amerikanska vapnen att vårt förnuft säger oss att vi måste koncentrera oss på att få dem tystade. Det är vi själva som sitter i bombplanen.

Och i ytterligare ett inlägg, publicerat i DN den 28 februari 1991 under rubriken ”TV-bilderna döljer krigets ansikte”, skriver han*:

… Naturligtvis måste det gå som nu i Irak. Men vad tänker och känner de fattiga folk jorden runt som upptäcker att de hamnat i en situation mycket ohyggligare än någonsin förr i historien.

En desperation skall gripa omkring sig ur vilken framtidens katastrofer föds. Det skurkaktiga hos Saddam Hussein kommer att blekna liksom minnet av hans brott, men att han trotsade och krossades av en övermakt utan misskund och nåd blir kvar i historien.

Hos de mäktiga – det vill säga hos oss – ska med makten hjärtlösheten växa och guldtörsten målas över med våra vanliga honnörsord: frihet, demokrati, rättvisa.

Det är alltså nu, hos det av mördarmaskinen USA dominerade Nato, många svenskar tror att vi kan finna en framtida trygghet. Hur kommer det sig att så många aldrig lär av historien, utan frivilligt låter sig ledas in i ett skräckscenario?

* Wikipedia: ”… Efter att Irak ockuperat Kuwait 1990 anfölls Irak nästa år med FN:s godkännande av en koalition ledd av USA, som slog den irakiska armén.” (Redax 2024)