När jag var 4-5 år gammal fick jag en hund. Egentligen var det hela familjens hund, men jag blev snabbt mycket fäst vid honom. En byracka förstås. Modern var också en byracka, fadern okänd. Vi fick valpen av en bekant i byn, som var glad att slippa avliva den. Vi barn hade mycket roligt med hunden, som sprang fritt på tomten och ibland ut på grusvägen, där trafiken fortfarande bestod mest av cyklister och hästskjutsar.
Men en dag blev han överkörd av en bil. Vi rusade ut och stirrade på den stackars hunden, som fått bakbenen krossade. Han hade försökt springa undan men inte hunnit ur vägen. Bilföraren stannade och förklarade att det inte var hans fel att ”honnakräket” sprungit ut framför bilen. Vi bar upp den lilla valpen, som knappt var ett år gammal, till vedboden, medan blod och kroppsvätskor droppade av honom. Han hade nog inre skador också. Jag minns ännu känslan av total hjälplöshet och övergivenhet. Grannpojken, som väl var 12 år, tog upp honom i skogen och slog ihjäl honom. Sedan grävde han en grav invid stigen och lämnade honom däri. Senare hittade jag en platt sten som jag lade över och målade ett stort svart kors på med tjära.
Snart fick vi en ny hund, som jag dock aldrig blev lika fästad vid. Samma byracka till moder, fader okänd men uppenbarligen hade den lilla tiken parat sig med en större och lurvigare best än sist. Vi hade hunden under resten av min uppväxt, alltid snäll, godlynt och trogen.
På somrarna brukade vi klippa den som man klipper ett får. En ovana den hade var att gå in i hönsgården, stjäla ett ägg och försiktigt bära iväg det i munnen för att begrava det i en grop någonstans i trädgården. De stora tassarna var alltid smutsiga, och ibland luktade hon as. Hon var allätare och levde på matrester och diverse annat precis som andra hundar i byn.
Morsan, som haft ansvar för hundens välfärd i alla år, bestämde sig till sist för att den var utlevad och alltför krävande. En småbrukarson med bil och jaktbössa erbjöd sig att ta hand om problemet. Jag stod och såg honom leda bort hunden mot sin bil, och de försvann. Jag var då i övre tonåren och minns inte någon riktig sorg utan bara en känsla av absurditet. Hunden hade alltid tyckt om att följa med på promenader och utflykter. Nu viftade hon glatt på svansen och hoppade in i bilen med förväntningar på en rolig utflykt.
Senare frågade vi jägaren hur det gått. Jodå, första skottet missade, men sedan gick det bättre. Ingen frågade var denna vår trofasta och godhjärtade f d familjemedlem hade begravts, eller snarare blivit nergrävd. Jag vet inte om någon inblandad kände skam över det bittra ödet, som hunden tillfogades.
Men hunden själv kunde känna skam. När hon gjort något hyss, tittade vi henne stint i ögonen och sa ”fyy, fy på dig!”, och hon tittade ner i golvet, krökte på ryggen och gömde svansen mellan benen. Några ögonblick senare tittade hon upp med vädjande ögon: ”Förlåt, jag ska aldrig göra så mer, jag lovar. Bara ni fortsätter att vara snälla mot mig.” Så togs hon till nåder. Hennes tilltro till människors godhet var rörande. Men jag har aldrig sett några skamkänslor hundar emellan. Rädsla,aggressivitet, nyfikenhet, men inte skam.
Det var efter att jag läst Karl Ove Knausgårds tacktal, som han höll efter att ha tilldelats Leninpriset, som dessa minnen flöt upp.
”skam kanske är den viktigaste sociala regleringsmekanismen vi har”
Själv har jag känt skam, burit på skam sedan 11-årsåldern. Vet inte riktigt varifrån den kom, men det har inte med hundar att göra. Jag har alltid varit på flykt från den, men när jag nästan lyckats komma undan, har den gripit mig i nacken och påmint om hur skamligt det är att bara fly från alltsammans. ”Tänk på alla människor som ville dig gott, och som du är skyldig så mycket.” Och så har jag återvänt.
Knausgård erbjuder tröst: ”I stället för att se på skam som en mekanism som binder individen och gör den ofri, kan man se på det som en mekanism som är till för det gemensammas bästa och som reglerar den livsviktiga balansen mellan den enskilda och oss alla. Är man skamlös kan man utnyttja andra och det är ju motsatsen till solidaritet.”
En fin berättelse om hundar – människans bästa vän. Och så sant som det är sagt. Söker du en trogen vän som visar villkorslös vänskap, ja då vill jag föreslå dig att bli husse eller matte till en hund. Den vänskap denna levande varelse får av dig kommer hon alltid visa villkorslöst tillbaka.
Om skam, en känsla som vi blir påminda om från och till och då inte minst när vi hör ett – Hej! – från tiggaren som befinner sig på huk utanför någon butik du passerar en helt vanlig dag. Ibland möts blickarna och jag tror hos dom flesta av oss berörs vi av en obehaglig känsla. Kanske en känsla av skuld uppkommer på grund av vår – i flera avseenden – gränslösa materiella välfärdshysteri som framför allt den rika delen av världen skamlöst tillämpar för egen vinning.
Ett sätt att leva med sina begränsningar då behovet av råvarutillgångar får negativa konsekvenser som i förlängningen kan leda till konflikter där krigets katastrof uppkommer, än så länge på ett för oss betryggande avstånd. Även vår natur och miljö påverkas negativ med alarmerande konsekvenser. Ett självskadebeteende som vi måste hantera med största allvar och därmed solidariskt förvalta för kommande generationer.