Skarpskyttarna – början till en svensk folkrörelse

”Ett folk måste vara övat i vapen. Varje medborgare är född en fäderneslandets försvarare. Istället för fjorton dagars övning en gång för alla, vilken nu för tiden utgör varje ynglings krigiska utbildning, måste införas ett allmänt soldatliv, hela folket bildas till en stående armé.”

å skrev representanten i bondeståndet J. J. Rutberg i en motion till 1823 års riksdag. Uttalandet ingår i en liberalt progressiv politisk tradition. Upplysningsförfattare som Rousseau betraktade folkbeväpning som en medborgerlig plikt hos fria nationer. Den stora franska revolutionen gjorde allmän värnplikt till en politisk grundsats i jämbredd med principerna om folksuveränitet och nationellt oberoende. Under 1800-talet skulle det ena efter det andra av Europas länder överge de gamla furstehärarna och införa ett system med värnpliktsarméer. Men i Sverige dröjde det ända till 1901, innan försvaret kom att vila på den allmänna värnpliktens grund.

Sedan 1682 hade indelningsverket utgjort kärnan i den svenska försvarsorganisationen. Men indelningsverket var en både kostsam och ineffektiv inrättning. Flertalet svenskar hade dessutom ingen vana att hantera vapen i militära sammanhang. Övningstillfällena var få, skarpskjutning förekom sällan eller aldrig i beväringens utbildning, friköp och lejningar var vanliga. ”Sverige har ingen armé! – det har en vaktparad!” sammanfattade en rysk militärattaché ironiskt vid mitten av 1800-talet. Samtidigt hade stormakterna moderniserat och byggt ut sina arméer, och efter 1830 var krigen på nytt en realitet på den europeiska kontinenten.

Kring 1850 blev läget kritiskt. 1848–49 hade reaktionen gått segrande fram runt om i Europa. Särskilt det tsaristiska Ryssland framstod som en aggressiv och expansiv makt i den internationella politiken. 1853 utlöste det ett imperialistiskt erövringskrig – det så kallade orientaliska kriget eller Krimkriget. För progressiva, som i tsarismen såg politiskt barbari och social efterblivenhet, blev detta en tankeställare. Hade inte också Sverige som granne till detta mäktiga och maktfullkomliga imperium speciell anledning att känna sig hotat?

Det var just på 1850-talet som propagandan för en svensk nationbeväpning började ta fart på allvar. 1856 väckte liberalen S. A. Hedlund i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning tanken på en omläggning av försvarssystemet i folklig riktning. Samma år skrev bonderiksdagsmannen Nils Olsson i Öslöv:

”De för några år sedan av optimistiska människovänner uppstämda glädjehymner över ankomsten av den eviga freden, hava visat sig sig vara framkallade av en tom dröm, som, med all sin skönhet, icke hade något motsvarande i den av egoism och onda lustar uppfyllda verkligheten. Ett blodigt krig har härjat fruktbara trakter, skördat hundratusentals människoliv och förstört milliarder av rikedomar, som idoga och fredliga människors flit frambragt [Krimkriget …] Vi måste erkänna såsom en möjlighet, om icke en sannolikhet, att krigets låga, måhända i en snar framtid, ånyo kan flamma vid våra knutar, och att vi hava föga hopp om att bliva ovidrörde. Sannolikare synes det tvärtom, att vi måste uppträda bland de handlande aktörerna i nästa stora blodiga drama, som kommer att uppföras på Europas skådebana. […] Vi böra således beräkna att möjligen en gång bliva försatte i den hårda nödvändigheten att kämpa för vår tillvaro såsom nation.”

Men den numerärt svaga stående hären skulle inte kunna erbjuda någon tillräcklig försvarskraft. ”Därtill förslår numera […] blott en allmän beväpning av allt stridbart manskap i vårt land.” Medel till en sådan förändring av försvarsorganisationen kunde man få genom att avskaffa det penningdryga indelningsverket, som dessutom drabbade bönderna ensidigt hårt. Nils Olsson slöt:

”Den allmänna värnplikten skulle återväcka den goda samhällsanda, som i forna tider, då var och en bar vapen, gjorde vårt folk mäktigt till de mest förvånande bedrifter, och som hindrade allt slags förtryck att göra sig gällande. Från urminnes tider hava fria folkslag utövat den heliga rätten att försvara fosterjorden med egna, ej med lejda, vapen; despotismen skapade legotrupper till värn för enväldet, men den lagbundna frihetens rätta stöd har alltid varit var mans vapenplikt, ty vapen i medborgarens hand tryggar dess rättigheters bestånd. Jag vill […] sammanfatta de huvudskäl, som tala för allmän beväpning: Laga jämlikhet, medborgerlig frihet, politisk våda[2], militärisk erfarenhet och ekonomisk vinst.”

I samma yttrade sig Viktor Rydberg i broschyren Huru kan Sverige bevara sin sjelfständighet? (1859) och August Blanche i Illustrerad Tidning.

Gemensamt för de radikala röster som tog till orda i 1850-talets försvarspolitiska opinionsbildning var att de såg försvaret av det nationella oberoendet och utvecklandet av de demokratiska friheterna som oupplösligen förenade. Bekant är Blanches maning om en front ”mot det inre och yttre Ryssland”. Decenniet såg också framväxten av lokala ”skyttegillen” eller ”skarpskytteföreningar”; som förebilder fanns bland annat Englands frivilliga skyttekårer och de schweiziska friskyttarna. De radikala försvarsvännerna inledde nu en verksam och framgångsrik agitation för att främja de svenska motsvarigheterna. Redan 1860 kunde den så kallade skarpskytterörelsen etableras i nationell skala här i landet.

I en programmatisk förklaring skrev August Blanche – själv en entusiastisk skarpskytteledare –den nya rörelsens som en förberedelse till ”en landstorm, bestående av ett visst antal åldersklasser efter utträdet ur beväringsåldern […] Medan den aktiva hären sysselsätter de fientliga huvudmassorna samt för detta ändamål fördelas och koncentreras samt förflyttas till de lämpligaste punkterna över hela riket, skall landstormen på varje ställe, dit fienden i mindre avdelningar inrycker, utföra folk- eller guerillakriget […] Den [landstormen] bör med överlägsen styrka överfalla smärre fientliga avdelningar, svagt eskorterade transporter och föga besatta orter, förstöra och spärra vägar, besätta av naturen starka pass samt på alla sätt hindra och försvåra utförandet av alla fientliga anordningar, till exempel livsmedels och kontributionernas indrivande med mera dylikt. Genom sin talrikhet och allestädes befintlighet blir landstormen av största vikt vid ett försvarskrig.”

Skarpskytterörelsen hade sin förankring främst i de småborgerliga samhällsskikten. Bland vicekorpraler som Stockholms skarpskytteförening i mars 1861 utsåg fanns följande yrken representerade: grosshandlare, bokhållare, småhandlande, bryggare, hantverksmästare, fabrikörer, bagare, hovrättsnotariere, aktörer, elever, en före detta löjtnant, destillator, inspektor, boktryckare, apotekare, instrumentmakare, arkitekt, konsul, notarie, konduktör (förmodligen löjtnant inom fortifikationen], hovmästare, verkmästare, modellör, mekanisk arbetare. Föreningen understöddes också ekonomiskt av stadens nybildade arbetarförening. Skarpskötteföreningarnas medlemskår dominerades av hantverkare, gesäller, lägre tjänstemän, bönder och bondsöner. Till deras ivrigaste förespråkare och medlemmar hörde den radikale officeren Julius Mankell, som i slutet av århundradet skulle framträda som en drivande kraft i kampen för allmän rösträtt.

Från styrande, tillhörande det konservativa partiet, möttes den nya rörelsen av motstånd och misstänksamhet. Krigsministern, general Björnstierna, var själv en varm anhängare av indelningsverket. Den blivande generalstabschefen Hugo Raab varnade för att den pågående rörelsen kunde resultera i oövade hopar under ledning av ”medborgargeneraler”. Tanken gick måhända till 1848, när upprörda medborgare hade tagit Stockholms gator i revolutionär besittning. Också i utlandet väckte skarpskyttarnas verksamhet uppmärksamhet, och den ryske ministern i Stockholm sände iväg en varnande depesch till sin regering i S:t Petersburg.

Men i längden kunde den unga folkrörelsen inte hållas tillbaka. I mitten av 1860-talet fanns i landet över 40 000 skarpskyttar fördelade på mer än 300 föreningar. Regeringen hade tvingats byta taktik och försökte styra verksamheten med regler och diktat. Framförallt Stockholmsföreningen blev dock under hela årtiondet tillhåll för politiskt radikala och liberala element. Något som utmärkte skarpskytteföreningarna var deras demokratiska arbetsformer: många valde till exempel sitt eget befäl, de hade avskaffat det militära prygelstraffet, höll oanmälda beväpnade möten i det fria, och i solidaritetsmanifestationer för den polska och italienska frihetskampen fanns skarpskyttar ständigt på plats. När adeln 1865 hade antagit förslaget till ny riksdagsrepresentation, sade August Blanche inför en hänförd folkmassa, att om detta förslag hade fallit så skulle gatorna ha färgats av svenskt blod; det var skarpskyttarna han syftade på.

Efter framgångstiden under 1860-talet gick skarpskytterörelsen tillbaka i betydelse och omfattning. Föreningarna övergick alltmer till prisskjutningar och paradexercis. En bidragande orsak kan ha varit uniformstvånget, gevärsbytena och de stigande priserna på ammunition – något som hindrade dem från att få ett verkligt fotfäste i den växande arbetarklassen. Bland föreningarnas borgerliga medlemmar fanns en tendens att se skarpskytterörelsens verksamhet som avslutad i och med att representationsreformen antagits – men trots att frågan om försvarssystemet fortfarande var olöst!

Idén om ett folkförsvar skulle emellertid leva kvar inom den nya tidens arbetarrörelse, visserligen parallellt med en principlöst försvarsnihilistisk strömning. I denna kampsång – författad av en arbetare vid Vulcans tändsticksfabrik – återfinner vi på nytt sambandet mellan demokratisk och nationell kamp:

”Svea, hur länge emot skall du spjärna
innan du lossar beroendets band?
Giv oss en ’frihetens stamort’ att värna,
gör oss till herrar i fädernas land.
Och för din ära,
som också blir vår,
gladeligt vi bära
geväret ett år.
Giv oss vår rätt, och i strider och fara
redo vi stå, båd’ beväring och stam,
att din uråldriga frihet försvara,
skydda dig moder från träldomens skam.”

Den allmänna värnplikten och det frivilliga försvarsintresset är även idag förutsättningar för att folket ska kunna bilda en front mot angrepp på de demokratiska rättigheterna och den nationella självständigheten – mot både det inre och det yttre Ryssland.

[2] Denna formulering från det sedermera upprättade riksdagstrycket är något oklar. Det kan möjligen vara fråga om en felaktig avskrift – exempel vårdnad istället för våda, som det nu står.