OM MAN FÅR tro skvallerpublikationen Stoppa pressarna (en nättidskrift) är det endast en tidsfråga innan hovet kommer att annonsera skilsmässan mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel (Då kommer Victorias och Daniels skilsmässobesked | Stoppa Pressarna). Då Stoppa pressarna drivit denna nyhet (eller detta rykte) under ett par veckors tid och jag inte märkt att hovet på allvar försökt dementera historien, finns det skäl att tro att det kan ligga något i saken.
Först en parentes. I Sverige finns en uppsättning skvallertidningar, som sysselsätter sig med kändisarnas liv och leverne. Särskilt bra eller läsvärda tycker jag inte att dessa publikationer är. De fungerar i allmänhet som ett slags intellektuellt godis och man blir snabbt trött på att veta vilken färg deckardrottningen Camilla Läckberg hade på klänningen vid den senaste premiären. Tom information. Själv brukar jag aldrig sörja över att inte höra till de inbjudna.
Inte därför att det i och för sig är något fel med skvaller. Skvaller är i likhet med gastronomi en konstart och har högt underhållningsvärde. Det tycker vi alla. Fast vanligen inte i svensk veckotidningsförpackning, (Damernas värld t ex). Men den som bläddrat i amerikanska Vanity Fair förstår vad jag menar. Det är skillnad på skvaller och skvaller. (Se vidare FOTNOT.)
Nåväl, om Victorias och Daniels äktenskap nu står inför sitt sammanbrott – genom den förras eventuella vilja att slippa ifrån sin make – är det naturligtvis en familjetragedi. Men om Daniel, som det sägs, gjort sig skyldig till en ”incident” kan han ju inte varit helt ensam om den saken. Man måste vara två för att dansa tango, inte sant?
Vem är då denna andra? Och här – måste jag betona – talar jag utan tillgång till hard facts. Men förmodligen säger jag inget annat än vad hela den svenska societeten och journalistkåren redan vet – eller åtminstone tror sig veta. Vem är denna femme fatale som i likhet med Camilla, hertiginnan av Cornwall spräcker det kungliga äktenskapet?
Första gången jag lade märke till journalisten Caroline Neurath, f 1985, var för ett antal år sedan då hon arbetade som ekonomireporter på SvD Näringsliv. Ett ungt stjärnskott som flyhänt skrev långa – om än inte imponerande kunniga – artiklar om ekonomi. Hon passade till att intervjua investerare som Christer Gardell. (Han som spräckte det lysande svensk-schweiziska företaget ABB och sålde kraftverksamheten till Japan.) Idag leder hon TV-programmet ”Ekonomibyrån”, som tillhandahåller tunt och pratigt tyckande om ekonomi.
Hon är mycket produktiv och har gett ut tre romaner av vilka en även gått som TV-serie (Fartblinda). Och som om det inte vore nog har hon även belönats med Stora Journalistpriset för ett undersökande reportage om revisionsfirmor. Just dessa reportage har jag inget minne av, men det bör väl sägas att erhålla Stora Journalistpriset inte riktigt är jämförbart med att få Nobelpriset. Den som får journalistpriset blir dock världsberömd i Sverige, närmare bestämt på de svenska tidningsredaktionerna. I övrigt brukar intresset vara måttligt.
Det finns kanske ytterligare en förklaring till denna kometkarriär, som inte enbart har med talang att göra. Neurath gör sig bra på bild. Men jag, som kände Gun Kessle, tror mig veta att hon skulle ha snörpt på munnen och sagt:
– Ännu en sådan där flicka med korkskruvslockigt själsliv!
FOTNOT. Det bästa i skvallertidningshänseende som Sverige har haft var nog Vecko-Journalen. Min far, som var chef för det Åhlén och Åkerlund-företag som tryckte omslagen till Bonniers alla veckotidningar, hade varje fredag med sig veckans tidningsskörd i en hoprullad bunt under armen, bland dem Vecko-Journalen. Mina kamrater var mycket imponerade över att jag hade gratis tillgång till alla Bonniers serietidningar. När Vecko-Journalen drabbades av ekonomiska svårigheter försökte Bonniers rädda den genom att göra om den till Månadsjournalen. Tyvärr var den svenska marknaden för liten för en sådan kvalitetsskvallertidning och Månadsjournalen gick i graven 2002.
Victoria hittar säkert en ny kille. Hon verkar intelligent och engagerad. Väl den som svenska folket gillar allra bäst. Frågan är väl om det finns någon användbar prins till hands. Men på tal om vem svenska folket gillar eller ogillar, anser jag Hultqvist vara en fara för oss alla, kung och fosterland. Tror inte svenska folket gillar honom. Kan han inte beredas plats någonstans i närheten av hovet? Som bodygard eller kock. Tror han skulle passa bra i kockmössa.
Eller inom jordbruket. Han gör ju ett rustikt intryck.
PS. Skulle ”incidenten” bestå i att Daniel stöter på fröken Neurath? Ingår inte det i traditionen? Riskerar han nu att bli avkragad, om man säger…? I så fall kan han väl falla tillbaka på gymmet.
Nu måste jag vänligt korrigera Per-Olof Käll. Stoppa Pressarna skall inte beskrivas som en skvallerpublikation, utan som en icke oviktig del av alternativmedia.
I dag har vi i Sverige finmedier och fulmedier (alternativmedier). Finmedier har ett värde; i ”mainstream media” återfinner man ibland värdefull undersökande journalistik och opinionsjournalistik. Men finmediernas nackdel är att de tar politiska hänsyn, att de döljer genom urval.
Därför är den olikartade floran av fulmedier nödvändig. Som politiskt engagerad medborgare måste man läsa fulmedia för att få en bättre bild av vad som händer. Små informationsbitar kan man finna var som helst. Det är en beklaglig fördom att en anständig medborgare skall hålla sig för god för att läsa Stoppa Pressarna, Nyheter Idag, Flashback (ett läsardrivet medium), Nordfront.se, med flera. Endast en kalkyl om ”intressant upplysning per lästimme” är ett meningsfullt kriterium för valet av lästa medier. Fulmedierna vinklar och väljer föstås också, men eftersom den vinklar och väljer på annat sätt än etablissemangsmedier är de nödvändig läsning.
Finmedier har en självbedräglig uppfattning att de är de riktiga medierna eftersom de anser sig tillämpa ”pressetik”.
Om just Stoppa Pressarna förde jag en lång diskussion på svenskspråkiga Wikipedia för att få in en artikel om tidningen i Wikipedia. Stoppa Pressarna har politisk och social betydelse.
Så, uppmana era bekanta att söka information brett och fördomsfritt.
Så Vickan är ledig nu? Då har jag äntligen chans….
När det gäller ”Stoppa pressarna” kan vi ju erinra oss att det var där vi först fick ta del av Fredrick Federleys relationsbravader. Det var ju en nyhet med alldeles påtagliga politiska efterdyningar. Självfallet är sådana här pressalster viktiga (och kanske t o m nödvändiga) för att inte informationen ska stanna upp i pressrummen eller journalisternas egna restaurangbord.
När det gäller kungahuset har ju detta inträffat tidigare i relativ närtid. Prinsessans Madeleine kopplade bort sin juridiska påläggskalv när han visade sig ha ”hamnat” i säng med en norsk handbollsstjärna med flera mästerskapsmedaljer. Hennes vänner uttalade sig om att när hon får upp ögonen för en snygging ser hon till att få sin vilja fram. Så fick det i stället bli den amerikanske wallstreet-aktivisten O’Neill. Men vad gör väl det. Genom gemensamma insatserna av alla prinsar och prinsessor är svenska kungamakten säkerställd för så lång tid vi kan överblicka med någorlunda säkerhet.
Trygghet råder, tyst det är i husen…
Det här är säkert något ryssen kokat ihop.
Ständigt denne Vladimir Vessla…
Är läst 1384 ggr när jag sällar mig till skaran, ett ”publicistiskt genombrott!”
Dessutom av de drygt 2000 ggr inlägget är läst på denna blogg. En får aldrig underskatta andrahandsläsning, den tyder ofta på ett ännu större intresse än för den ursprungliga artikeln.
Ni herrar förstår inte allvaret i detta! Det här är stort! Ironi är ibland, och ofta, en löjlig hantering. När allt väl en gång utvecklar sig, kommer ni att fatta, (förstå), det.
Det är sådana här märkliga nyheter som får mig att lite tror på ryktet.
Jag vet inte om den nyheten är särskilt märklig. Vi får ju inte falla in i drevet som tror att allt sådant som skrivs i ”Stoppa Pressarna” är lögn och förbannad dikt. Ofta har dessa skriverier en förankring i verkligheten.
Jag har läst Fartblinda, Den stora bankhärvan och De svenska riskkapitalisterna av nämnde Neurath. Jag tycker de är bra och läsvärda.
Det roliga är att Den stora bankhärvan är en faktabok om HQ-bank, medan Fartblinda är fiktion om samma bank. Det gör att Neurath i Fartblinda kan gissa, spekulera och hitta på, något hon inte kan göra i faktaboken. Så de kompletterar varandra. Så se nu till att skaffa er och läsa dessa böcker. 😉
Skulle jag sedan välja sällskap så väljer jag Neurath före Kronprinsessan, även om det nog inte skulle vara så länge…
Dennis Zackrisson!
Märkligt eller inte. Eftersom det är mycket ovanligt att Statens fastighetsverk köper in en privatbostad som dessutom råkar ha ”kunglig standad” är det åtminstone intressant att det sker samtidigt som det ryktas att ett kungligt hushåll står inför ev behov av nya bostäder…
Pedro M!
Jag tror din fantasi skenar för mycket här. Dels är det inte alls ovanligt att SFV anskaffar fastighet för, som man säger, ”evakueringsändamål”. Det sker mycket ombyggnader i SFVs fastighetsbestånd varje år så det finns nog här ingen direkt koppling till den akuta parterapin som tronföljarparet gett sig in i med hull och hår. Om du inte råkar ha annan och mer ”direkt” information, förstås. Spekulera kan vi ju alltid göra!
Dennis Z!
Kan vara så att det inte alls finns nån koppling, det jag reagerade på var en skrivning om att denna fastighet var mycket ovanlig i SFVs verksamhet och som jag ser det skulle den passa som evakuering för en kunglig individ och med tanke på att nyheterna sammanfaller i tid så blev det lite intressant. Bra så. En detalj som ev skulle kunna styrka ryktet en smula…
Gratulerar till de tio tusen visningarna!
Är det något jag är allergisk emot så är det skvaller. Jag minns när någon försökte skvallra på jobbet till mig så sa jag alltid detta är grundskott mot samarbetsvilja, därför om du har synpunklter på någon vänd dig då direkt till denne. Naturligtvis fick jag i fortsättningen inte del av skvaller. Och då detta skvaller om offentliga personer, ett slags sliskande i andra människor tillkortakommanden. NEJ TACK!
Kan man inte se detta skvaller som en slags gemensamhetsskapande och stärkande åtgärd mot överheten? Det är ju inte samma slags skvaller som splittrande skvaller bland arbetskamrater.