Strök idag mina tre bästa skjortor. Ska man verkligen stryka skjortor? Vi pratar mycket lite om vikten av att stryka skjortor, eller om skjortor över huvud taget. Det är klart att skjortor är ett svävande begrepp. Det kan vara allt från en sliten T-shirt till en frackskjorta med stärkt bröst och löskrage. Och kvinnor har sällan skjortor, de har blusar, en minst lika stark könsmarkör som att alla föräldrar undviker färgen rosa på sina gossebarn. För att bryta mot dessa regler krävs mod och en vilja att sticka ut ur mängden. Men jag är ganska välanpassad i detta avseende.
Jag är uppvuxen med skjortor. När min pappa tog på sig en ren skjorta såg jag på med någon slags beundran. Nu blir han fin tänkte jag, trots att hans spretiga smalben stack fram under den frasande skjortan. Vattenkammad framför spegeln, en doft av herrparfym och ren skjorta. Alla kan se den bilden av en man tror jag. En förhoppningsfull bild.
Som ny student med generöst studielån satsade jag på att lämna in mina skjortor på en riktig tvättinrättning. Lättja och min nedärvda skjorttradition ledde mig dit. Vitklädda professionella och otroligt rena kvinnor tog emot mina smutsiga skjortor och levererade dem – mot skälig betalning – några dagar senare ofantligt slätstrukna och nystärkta i en prydlig hög inslagen i brunt papper. Varje skjorta gördlad med ett smalt pappersband. Som en prinsesstårta bar jag hem dem till mitt lilla studentrum. Rena skjortor förenklade den närmaste framtiden.
Sedan kom 70-talet. Skjortorna förlorade kraftigt i status i mitt liv och jag vande mig vid tröjor men framför allt skrynkliga kläder. Ja det har tidvis varit moderiktigt med skrynkligt.
Jag är i gott sällskap med att ha ett särskilt förhållande till skjortor. Skjortan är kanske den mänskliga klädedräktens allra mest ursprungliga plagg och fanns redan i antiken. Fram till 1920-talet var det uteslutande ett underplagg. Först då blev det socialt acceptabelt ”i finare kretsar” att ta av sig i skjortärmarna. Sedan dess har skjortans status stegrats.
I mitt yrkesliv i skolan har jag ibland stramat upp mig med nystruken skjorta och faktiskt då känt mig något säkrare i katedern och bland kollegor, men inte var det ofta. Ibland strök jag bara kragen som stack upp ovanför tröjan i halsen.
Men nu mina damer och herrar, nu har jag åter börjat stryka mina skjortor och lägger dem i en prydlig hög varje gång. Nu har jag tid till det och tycker jag kan tillåta mig njutningen både av den goda lukten av nystrukna bomullsplagg och av att sätta på mig en nystruken skjorta.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: klädedräkt, skjorta, strykning
Hrm, skjoRtan majjen, skjoRtan, inte skjotan. Skjotan låter som något litet fjordsamhälle på norska västkusten ungefär. 812 invånare, fiske och fiskfabrik.
Skjorta ska det vara. Alldeles rätt, sitt ner! Nästa …
Ditt plötsliga skjortintresse förbryllar mig. Förbereder du en proffspolitikerkarriär? Nu när vår statsminister sagt att vi borde arbeta till 75 års ålder skulle det ju ligga i tiden, så att säga.
Skämt åsido: klart att en riktig karl skall stryka sina egna skjortor och inte låta frun eller något lågavlönat strykbiträde på någon tvättinrättning göra det! Men hur du kunde få studielånet att räcka till skjorttvätt med åtföljande strykning, det förstår jag bara inte. Vad hade du för slags förmånliga lån? Det stämmer inte alls med mina minnesbilder av hur det var att studera vid sextiotalets slut och sjuttiotalets början.
Villkoren voro (äro) olika, som du vet. Jag hade också ett bankkonto, liksom de flesta i min dåvarande omgivning, med ärvda pengar som krympte kraftigt de där åren. Kan ha med det att göra. Ändå hamnade jag där jag nu är. Men de nystrukna skjortorna luktar gott. Och jag gläds åt min ganska ringa pension. Men, det underlättar att ha lite nyärvda pengar på banken. Och jag planerar ingen ny karriär (möjligen att bredda mitt skrivande något). Men det gör Östros – och han är genuin arbetarklass.
Ja, skjortor är bra, gärna med rutiga mönster. Själv är jag dock dålig på att stryka dem, det händer alltför sällan. Det är dessutom skönt att ha dem utanpå och inte behöva tvinga ned dem i byxorna eller bära en tröja över (går dock an om det är en tunn skjorta).
Skjortor skall strykas, det är riktigt. Ärmarna skall inte rundstrykas, för då syns inte det snygga vecket som så fint avslöjar att skjortan är just struken. Man skall därför stryka ärmarna sist!
För att omintetgöra den löjliga könsmarkören skjortor – blusar, (som obegripligt nog ännu inte avhandlats på DN-debatt) bör du alltså inte bara stryka Barbros blusar, utan även använda dem!
Slutligen, i en riktig skjorta skall det stå ”Stenströms” i kragen!
Stenströms har jag alltid tyckt vara för stela. Casual soft colars som kom men Kennedy har passat mig bättre. Men strukna ska de vara. Och bevare mig för ”slim fit”!
Märkesfetischism är en av överklassens ovanor. Vad är det för fel på Dressmans utmärkta men långt billigare produkter? Enbart firmamärket. Men nystrukna – med ärmarna sist – skall de vara. En riktig man stryker själv och stryker då även sin hustrus blusar! Så gör vi kraftkarlar!
Claes!
Kanske ligger det ändå något i vad professor Svensson säger? Kort citat från Stenströms hemsida:
”Steströms since 1883: … Vår prydliga historia är grunden till dagens moderna Stenströms med det senaste inom klassiskt mode. Personligt utvalt av oss, med stort engagemang. Men Stenströms är mer än snygga kläder och skarpa accessoarer. Vi vill vara en naturlig mötesplats för alla som är intresserade av god smak. Trender i allmänhet och mode i synnerhet. Hos oss är du lika välkommen för att prova ett par nya jeans, som för att prata shopping i Köpenhamn eller krogtips i Milano.”
Eller …?
Trodde inte att detta var en debatt för mig, men nu börjar det gå alldeles över styr. Professor Svensson begår det förvisso inte helt ovanliga misstaget att uttala sig om saker han inte känner till så noga. Dock borde han väl känna till att Dressman inte är något varumärke utan en butikskedja, precis som H&M. Båda har för övrigt, i syfte att stärka sin image som butikskedjor, etablerat samarbete med just kända varumärken. För H&M:s del rör det sedan flera år kända modeskapare medan de norska kapitalisterna bakom Dressman numera kör hårt med Rolling Stones. Och de som tror att detta fortfarande är ett rockband, och inte just ett varumärke, lever måhända fortfarande i 1970-talets revolutionsförhoppningsfulla värld.
PS. Stenströms-skjortorna mjuknar betydligt efter första tvätten och blir då riktigt sköna, även om de inte når upp i samma klass som produkterna från, numera sedan länge tyvärr insomande, Linköpings Linnefabrik. Där tillverkades skjortor både för slott och koja (arbetarskjortor var en livaktig produktgren). DS
Men se där har revisorn fel. Han begår det misstag som ordföranden Mao hade en klar uppfattning om: ”Utan undersökning, ingen rätt att tala”. Mina Dressmanskjortor har nämligen även en Varumärkeslapp ”Dressman”. Precis som ICA har en massa produkter märkta ”ICA”.
Poängen är att jag normalt aldrig tittar på dessa lappar. Köper inte heller någon klocka för mer än 75 kr.
Varumärken och mode är humbug i allmänhet.
Frågan om ”varumärken” och ”marknadspentration” går att analysera, men det blir nog en lite för lång tvärbana till huvudspåret i vårt meningsutbyte. Naomi Kleins bok ”No Logo”, som kom för några år sedan, ger här goda infallsvinklar.
Men Svante, kan du inte utveckla lite varför ”varumärken och mode” är ”humbug i allmänhet”? Bakom detta tvärsäkra påstående så anar jag en riktig intressant diskussion kring kapitalismen och dess nuvarande utveckling. Och då kanske vi på en mer konkret och tydlig väg kan närma oss det som Klein tar upp i sin bok.
Det finns naturligtvis varumärken som är ett slags vägvisare. Men det mesta inom modebranschen är fetischism. Man får oss att betala för något som inte har kvalitetsbetydelse. Det är bara namnet som skiljer.
Sånt här finns även i elektronik och klockbranschen och på många andra ställen. I världen finns t.ex. ett mycket litet antal fabriker, färre än fem, som tillverkar elektronikkretsar till armbandsur. Alla klockor går därför lika bra i stort sett. Faktum är att kvaliteten på det guldur jag fick efter 30 år i Universitetets tjänst, med märket ”Tissot” är mycket sämre än den klocka jag faktiskt använder av märket ”Madison” köpt på Kaufland i Adlershof för 7 Euro. Elektronikkretsen är dessutom densamma vad jag förstår. Den billiga klockan är mycket bättre stöt och vattenskyddad t.ex. Guldet är ju dessutom inte guld längre, utan något slags mycket tunn guldbeläggning av stål. Det är givet att rostfritt stål är ett mycket bättre material för att skydda kretsen i en klocka än rent guld som förutom färgen bara är mjukt.
Jag har tiotals eller om jag anstränger mig hundratals exempel på sånt här. Vi tvingas till något slags överprofit bara för att man med reklam lurar oss att konsumera på ett sätt som inte motsvarar våra verkliga behov.
En skjorta skall ju vara rimligt snygg och funka som klädesplagg. En klocka skall vara rimligt stöt- och vattenskyddad och visa rätt tid. Och så vidare. Det övriga är fetischism.
Nu märker jag att diskussionen gått bort från skämtets nivå till något allvarligt, nämligen hur moderna medier lyckas få oss att betala överprofiter. Den frågan är intressant men jag kan av tidsskäl inte fortsätta just nu.
Tack Dennis för att du tar fram denna aspekt. Vi kan fortsätta senare. Kanske på ett tisdagsmöte i Uppsala?
Helt rätt, Svante! Ditt exempel med klockorna är verkligen bestickande!
Men om man tittar på t ex ”välfärdstjänster” inser man att det här problemet inte tillhör de allra enklaste. Hur ska vi välja för att få den kvalitet vi vill ha? Hur ska den ”utan röst” få ställa rimliga krav på kvalitet? Och sist (men inte minst) hur ska vi prissätta kvalítet? Det finns dom som inbillar sig att sådana här frågor blir lösta ”automatiskt” om vi inför ett socialistiskt samhälle, men jag tillåter mig tvivla! Snarare tror jag att det aldrig kan bli någon lösning om vi inte tar tag i frågorna!
Detta är en intressant politisk fråga. Några ”automatiska” lösningar finns inte på det problem du ställer Dennis. Där är jag av samma åsikt. Vi måste ha valfrihet som konsumenter. Men samtidigt finns en förfärande obalans i mediatillgång. Klockkonsumenten om vi tar honom/henne har ju i allmänhet inte en chans att förstå att det är väsentligen samma klocka i ett märkesur för 5000 kr och en billig klocka på Kaufland.
Alltså fattar man köpbesluten – precis som nästan alla andra beslut i livet där vi bara har ofullständig information – med känslorna.
Och precis där klipper mediaprivilegierna till och vi kan få märkligt orationella beslut.
Detta är faktiskt en mycket intressant diskussion.