Skojarna som rubbat statsapparaten (III) – Ebbe Carlsson (1947-1992)

---

BEDRAGARE OCH SKOJARE har nu kommit fram till del III. De ljuger och hittar på och kan vara alltifrån tokroliga och besvärliga som Johnny Bode, han med Bordellmammas visor eller Stig Cederholm, han som skapade Åsa Nisse och Klabbarparn, till otäcka och vämjeliga som Åsa Waldau, pastor och Kristi brud i Knutbysekten. Men de kan också vara direkt livsfarliga som Helge Fossmo. Här ska vi nu stifta bekantskap med exempel III; Ebbe Carlsson:

***

Min sjukdom är resultatet av ”kraftfullt syndande”, säger Ebbe Carlsson i en tv-intervju strax innan han 1992 dör i sviterna av aids. Gay-rörelsen ogillar hans utryck ”kraftfullt syndande” som de menar spär på fördomar som fullständigt exploderar när det står klart att denna dödliga immunbristsjukdom är särskilt utbredd bland homosexuella män.

Men Ebbe själv viker inte undan, inte den här gången heller. Han är ju ”inte i ångerbranschen” som han uttryckte sig vid ett tidigare tillfälle. Kanske menar han också att synden inte är så mycket att bekymra sig om, inte så farlig, kanske är den till och med en legitim väg till framgång (se Rasputin, i del II). Eller är det så enkelt att Ebbe vet att han kan säga och göra precis vad som helst, att hans uppblåsta uppfattning om sig själv i förening med övertygelsen att ändamålet helgar medlen gör honom oumbärlig. Det är i alla fall denna strålglans som kommer att föra honom ända in i statsapparatens allra hemligaste vinklar och vrår, och som han ruskar om under några vårveckor 1988. 

Ebbe föds i Göteborg 1947, växer upp med två äldre systrar i ett medelklassområde i Hisingen. Fadern är ingenjör på Eriksbergs varv, modern som är från Danmark är hemmafru. Ebbe trivs inte i hemmet utan förlägger ”sitt umgängesliv i andras hem” (Isaksson, s 71). Detta gökungebeteende visar sig vara honom framgångsrikt redan från början. Under gymnasietiden hittar han sina gynnare bland lärare, rektorer och redaktionssekreteraren på Göteborgs Tidningen (GT), där han får ett vikariat som extra vaktmästare.

Hans studentexamen blir fördröjd men revoltåret 1968, som går honom förbi, lämnar han till slut gymnasiet och har riktningen klar för sig; han ska verka som journalist och bli sosse. Men framförallt har han lärt sig ett vinnande sätt. Utan att äga vare sig mandat eller kompetens böjar han redan som 21-åring styra sin omgivning. När han inte får ett jobb på Dagens Nyheter ringer han upp nattredaktören och säger: ”Vill du vara vänlig och lägga en lapp på Ivarssons bord att jag besöker honom klockan 14.” (Citerat i Isaksson, s 79).  Han känner vare sig nattredaktören eller redaktionschefen Ivarsson, men ingen underdånighet här inte. Här kommer Ebbe Carlsson, tjolahopp tjolahej! 

Denna högdragna självsäkerhet ger honom ständigt nya jobb. 1970 får han jobb på Sydsvenska Dagbladet i Malmö där han, vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter, börjar kartlägga sina arbetskamraters arbetsförmåga, politiska ställningstaganden och lojalitet, information som han sedan lämnar till redaktionsledningen. Denna förmåga att samla skvaller blir härmed hans signum.

1971 får han ett mycket välbetalt jobb på SACO, de högutbildade akademikernas fackliga centralorganisation, för att snart också bli ledarskribent på socialdemokratiska Folkbladet Östgöten. Tillbaka i Stockholm finslipar han sin speciella talang att samla skvaller; han sätter sig helt sonika vid rulltrapporna vid riksdagshuset för att mingla (innan det ordet ens var riktigt etablerat) bland kända politiker som åker upp och ned, på väg till eller från jobbet. Sedan hittar han ett väntrum på Rosenbad och här sitter han mitt i regeringskansliets innersta krets. Han gör som han brukar, skvallrar och berättar roliga historier. Och detta uppskattas till den grad att han snart tar plats i statsminister Olof Palmes tjänsterum. Han rör sig som fisken i vattnet även där. Ebbe är framme!

Till historien hör att vid den tiden, tidigt 1970-tal, är socialdemokratiska partiet en gigantisk maktsfär, ett hegemoniskt block, med ett 40-årigt regeringsinnehav i ryggen. Har du ett sådant parti i ryggen sitter du säker. Ebbe sitter säker och hans strategi fungerar. Den bygger på följande, närmaste aristoteliska logik: Kanske tycker du att jag är ganska liten människa, kan så vara, men känner du mig, känner du alla; är du lojal med mig får du kanske låna min nyckel till makten och härligheten. 

Snart är Ebbe informationssekreterare åt statsrådet Carl Lidbom men även åt justitieminister Lennart Geijer. Det är också vid denna tid han nästlar sig in i polishuset, fortfarande utan vare sig mandat, legitimitet eller kompetens. Han får tillgång till en så kallade C-nyckel, som berättigar innehavaren inte bara tillträde till polishuset på Kungsholmen utan även polisens hela bilpark. Ebbes vurm för poliser och polisbilar blir nu rejält tillfredsställd. Han hämtar ut polisbilar hela tiden, tjänsteuppdrag eller semesterresor kvittar lika. Nu är det mums att heta Måns. 

Våren 1975 ockuperas Västtyska ambassaden av en undergrupp till Röda arméfraktionen (RAF), en tysk terroristgrupp. Två ur gisslan skjuts, vid midnatt exploderar en trotylladdning, hela ambassaden börjar brinna och tv-reportern Bo Holmström ropar ”Lägg ut”. Ett mycket stort polisuppbåd är grupperat utanför byggnaden. Men vem är det som springer runt och försöker leda polisen? Jo, det är Ebbe Carlsson. 

Det är också vid denna tid som Ebbe och nära vännen och länspolismästaren Hans Holmér åker till Göteborg för att städa upp i härvan med den så kallade sjukhusspionen (troligen en kunskapare med kopplingar till SAP). Det är nu som Ebbe och Hasse på en legendarisk bild ses klippa telefontrådar som gått till avlyssning av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Allt detta är förstås bara en cover up för att rädda några ansikten i delar av statsapparaten, inklusive Palme själv som är lite vingklippt efter IB-affären några år tidigare.

Efter det socialdemokratiska förlustvalet 1976 får Ebbe lämna den inre kretsen inom SAP men blir förlagschef för Tidens förlag som står SAP nära. Han gör några lyckade lanseringar av böcker som säljer bra, bland annat Grottbjörnens folk. Men sedan går det inte så bra för förlaget. Men för Ebbe går det bra. 1984 blir han en av cheferna på Bonniers Förlag. Vägen till just den parnassen är lite oklar, men vänskapen med den amerikabaserade Suzanne Bonnier banar troligen vägen till det anrika förlaget, och inte minst till fastigheten Nedre Manilla på Djurgården, som kommer att tjäna som ett tillhåll i det som komma skall. För än är det inte över. Albert Bonnier, Ebbes chef vittnar förövrigt även han om Ebbes fantastiska förmåga att manipulera och befalla. Albert återger följande exempel:

”Han kunde ringa upp mig och säga: Det är Ebbe. Kan du komma hit. Men det ska ske nu.” (Från filmen Ebbe The Movie)

Samtidigt med inträdet hos Bonniers blir Ebbe Carlsson vald till ordförande för Svenska Kanotförbundet där han blir mycket omtyckt. Detta engagemang ger honom också tillgång till lokaler men även till unga kanotister som blir hans följeslagare och medhjälpare på många områden. Och nu är vi framme vid själva crescendot; Ebbe Carlsson-affären.

Ebbe Carlsson-affären
Sveriges statsminister Olof Palme och hustru Lisbet är på väg hem efter ett biobesök. I korsningen Tunnelgatan–Sveavägen skjuts Olof Palme till döds. Lisbet Palme är också träffad, hon skadas lindrigt. Klockan är 23.21, det är fredagen den 28 februari 1986. Mördaren springer iväg. Detta får radiolyssnare veta redan under tidiga morgontimmar den 1 mars. Och det är ungefär vad vi vet även idag. 

Länspolismästare Hans Holmér är inte i tjänst vid själva mordtillfället, utan är möjligen i Borlänge, är möjligen på väg att åka Vasaloppet. Men den 1 mars kliver han i alla fall in i utredningen och ”tar befälet”, som han själv uttrycker det.

Att en länspolismästare tar på sig att operativt leda en mordutredning strider mot alla regler, men så blir det, han ”tar befälet”. Redan samma dag träffar Holmér den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson för att ge information, och vid sin sida har Holmér sin parhäst Ebbe Carlsson. Denna position mitt i den största polisutredningen som Sverige någonsin haft kommer Ebbe Carlsson inte att lämna frivilligt, inte ens då Holmér blir avsatt och Ebbe förlorar sin givna partner släpper han taget om maktens centrum.

Nu är det istället dags att driva sitt och Holmérs spår vid sidan av den utredning som andra (riktiga poliser) tagit över. Och hör och häpna. Trots att Holmér kapitalt har misskrediterat sitt eget spår, PKK-spåret, lyckas Ebbe gjuta nytt liv i detsamma. Nu har han verklig nytta av alla sina vänskapsband; sin vänskap med Carl Lidbom och justitieminister Anna-Greta Leijon; sina rutiner att komma in i och hitta rätt i både polishus och regeringskansli; sin tillgång till möteslokaler både hos Bonnierföretagen men också hos Brunnsvikens kanotklubb. Men framförallt får han tillfällen att fullständigt excellera i sin förförande talekonst som imponerar på polischeferna på alla nivåer, på alla ministrarna, ja, på alla de som är utvalda att närvara vid de mer eller mindre hemliga föredragningar som äger rum i Ebbes regi.

Ibland möts de hemma hos Ebbe själv, ibland hemma i rikspolischefens privata bostad, eller i kanotklubbens lokaler, eller på Nedre Manilla. Åklagaren i Palmeutredningen Jörgen Almblad som inte är helt imponerad av Ebbe är likafullt indragen i denna härva (detta rättsvidriga haveri) och erinrar sig till exempel den gången i början av maj 1988, när allt snart skulle avslöjas, hur de samlas på rikspolischefen, Nils Erik Åhmanssons tjänsterum och talar om behovet av att förstärka utredningen. Åhmansson säger att han kan tänka sig att tillföra 10 extra poliser till utredningen, varpå Ebbe replikerar: ”Nej, hör du Nisse, tjugo ska det vara!” 

Ja, sen rämnar allt. Rikspolischefen får avgå och övergå till att leda Svenska Kennelklubben. SÄPO-chefen Sandström får kicken. Justitieminister Anna-Greta Leijon får lämna sin post för att så småningom basa över Skansen… ja, alla får de gå, utom Ebbe Carlsson, som ju inte har någon formell position att vare sig verka från eller avgå från. Allt har ju varit självpåtaget, ingen legitimitet, inget mandat och ingen kompetens – förutom den där besynnerliga förmågan att trollbinda ett auditorium. Inte ens då hela haveriet spelas upp inför svenska folket i TV-direktsända KU-förhör, sommaren 1988, ändrar Ebbe sin självsäkra framtoning. Han ångrar ingenting: ”Jag är inte i ångerbranschen.”

1992 avlider han. Han får inte sin önskan uppfylld att bli kremerad i en kajak som skjuts ut i Riddarfjärden, men på hans begravning kommer statsminister Ingvar Carlsson. In i det sista…