Inger Enkvist är en professor emerita (pensionerad) i spanska, som varit mycket aktiv i skoldebatten på senare år. Jag poängterar just ”på senare år”, samt att hon främst varit verksam som professor i spanska, för att markera att hon själv har mycket begränsad egen erfarenhet av barn- och ungdomsskolan. 2016 kom hon med boken De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem. En av hennes huvudteser är att skolans förfall kan härledas ur den ideologi om samhällets och skolans strävan efter jämlikhet från 1930-talet och som företräddes av personer som Alva Myrdal, Stellan Arvidson, Britta Stenholm och Sixten Marklund, en ideologi som ledde till de stora skolreformerna som kulminerade med genomförandet av grundskolan 1962.
Hon intervjuas i GP av kolumnisten och läraren Isak Skogstad den 13 juni. Där säger hon inledningsvis följande:
… I början av 1960-talet var alla överens om att skolsystemet behövde utvidgas för att fler skulle kunna få tillgång till mer utbildning, men problemet var att man införde en enhetsskola, vilket var det namn som grundskolan först hade, och samtidigt förbjöd man alla alternativa skolformer.
Tidigare fanns för ungdomar i högstadieålder både yrkesskolor och teoretiskt inriktade realskolor. Dessutom hade man rätt att börja arbeta. Men när skolan reformerades och grundskolan infördes, förväntades alla elever studera samma ämnen på i stort sett samma nivå i samma klassrum, oavsett förkunskaper, arbetsinsats och intressen. Det hette att lärarna skulle individualisera, men det var redan från början omöjligt att möta helt olika elevers behov samtidigt.
Det här är en variant på en unken tankegång från det svenska fördemokratiska samhället som präglades av en aristokratisk ämbetsmannaanda. En strömning som idag gör sig allt bredare och dömer ut hela grundskoletanken och praktiskt taget hela det svenska välfärdsbygget.
Jag vill med bestämdhet påstå att Inger Enkvist har grundligt fel i detta. Hon gör det alltför lätt för sig på ungefär samma sätt som Jan Björklund gjorde på 90-talet när han blev populär på att reducera skolproblemen till en frågor om lärarauktoritet och allmän skoldisciplin.
Enhets-/grundskolan var i själva verket en storartad reform som fick en enorm betydelse för många årgångar svenska skolbarn. Det var senare det hela spårade ur.
Så här beskrev jag saken i en Clartéartikel 2009:
Sedan 1962 har vi alltså haft nioårig enhetlig grundskola i Sverige. De som föddes 1955 var de första som gick hela sin skoltid i Grundskolan. De är idag 54 år (63 år 2018). De som föddes under andra hälften av 40-talet har i stor utsträckning också gått i Grundskolan, även om många gick i försöksskolor eller i övergångsformer. 67 årskullar av svenska barn har präglats av denna unikt enhetliga skola. Vi lyckades i Sverige med det många andra länder inte förmådde; att byggdes ihop folkskolan och de privilegierades skola till ett enhetligt skolsystem. Det var en liten revolution i det svenska samhället och gav en kraftig skjuts åt utvecklingen på många vis. Den försörjde det svenska samhällets olika sektorer med arbetskraft på alla nivåer under efterkrigsperioden.
De som växte upp efter 2:a världskriget blev alltså ovanligt välutbildade. Många barn från arbetarklassen manades vidare av sina föräldrar till en utbildning de själva aldrig fick, för att få ett yrke de själva aldrig ens vågade drömma om. Det var de som var studenter åren efter 1968, den så kallade 68-generationen.
Grundskolans blev helt skild från kyrkan, vilket också ingick i den revolutionerande bilden. Kristendomen försvann som moralnorm och som skolämne (ersattes av religionskunskap). Det ledde 1964 till bildandet av ett nytt politiskt parti; Kristen Demokratisk Samling (KDS), det nuvarande regeringspartiet Kristdemokraterna (KD). För KDS var bibehållandet av kristendomsämnet och den kristna etiken i skolan grundläggande och en central del i partiets program från starten. Denna opinion ledde under 1970-talet till bildandet av ett antal kristna privatskolor “med enskilda huvudmän”; Vasaskolan (1971), Annaskolan (1976) och Stefanskolan (1979). Sedan länge fanns två privata katolska och en judisk skola.
Det var denna reaktionära politiska strömning som återkom i ny skepnad i slutet av 80-talet med bland andra Hans Bergström (chefredaktör på DN) och Jan Björklund som främsta företrädare. Vad som i detalj hände efter 1979, inte minst inom Socialdemokratin har jag skildrat i min bok Kunskapsrörelsen – larmet gick redan 1979.
Men Enkvists historieskrivning från omkring 1980 och framåt kan jag dock ansluta mig till. Från den tidpunkten har grundskolan sakta men säkert förfallit tills den efter kommunalisering, skolpeng- och friskolebeslut upplöstes i ett multiparallellskolesystem och återgick till ruta 0.
När Inger Enkvist i intervjun nämner Ana Maria Narti, Gunnar Ohrlander och Arne Helldén som de stora skolreformernas främsta opponenter är det rätt såtillvida att dessa var kritiska till den utveckling som skedde i grundskolan från början av 70-talet och framåt. De var alla tre framträdande personer i Kunskapsrörelsen. Men varken de eller Kunskapsrörelsen som helhet var motståndare till idén om en likvärdig skola för alla svenska barn. Det talades aldrig om att återinföra parallellskolesystemet.
Grundskolan hade från början en inbyggd konflikt mellan de som trodde på ett linjedelat högstadium (åk 7-9) och de som motsatte sig alla former av linje- och nivågruppering. Kunskapsrörelsen var inte motståndare till viss linjedelning eller nivågruppering på högstadiet. Det fanns länge svårare och enklare kurser (särskild och allmän kurs) i engelska och matte och dessutom språktillval för dem som önskade det. De här valalternativen försvann i den allmänna jämlikhetsivern på 70-talet, vilket försvårade förhållandena på skolorna.
Det var de progressivistiska reformpedagogiska idéerna och en klockartro på att man genom skolan skulle kunna forma en socialistisk människa och därmed ett socialistiskt samhälle. Inspiration hämtades t o m från DDR till den svenska skolbyråkratin. Förbindelserna var betydande. Det var dessa idéer i det tidiga 70-talet som fick ett orimligt genomslag djupt in i Skolöverstyrelsen och i det socialdemokratiska partiet och som tilläts härja fritt under många år. Det ledde till grundskolans upplösning på 2000-talet.
Det var mycket oförmågan att hantera linjedelningskonflikten (och betygsfrågan) i grundskolan som blev dess fall. I Finland gick man däremot fram med stor försiktighet och lyckades bevara ett rimligt likvärdigt skolsystem för alla barn i Finland.
Inger Enkvist har alltså mycket fel i det hon skriver, men också mycket rätt – enligt min uppfattning.
Har upplysts om att Inger Enkvist har 17 års lärarerfarenhet i grund- och gymnasieskolan, vilket faktiskt tar udden av min poäng att hon skulle sakna erfarenhet från grundskolan. Det finns dock lärare med ett helt yrkesliv i grundskolan som delar Enkvists uppfattning att hela grundskolereformen var fel från början. Så min dragning var faktiskt helt poänglös. Men det ändrar ingenting i det jag skrev i övrigt.