”Skolor ska inte längre av slentrian kunna sära killar och tjejer åt i undervisningen. Skolverket föreslår en ändrad läroplan och regeringen föreslår ytterligare förändringar i skollagen.” Det meddelar TT (Aftonbladet) 11 juni.
Bakgrund
…. är att den muslimska friskolan Al-Azharskolan i Stockholm anmäldes för könsuppdelad idrottsundervisning. Saken prövades av Skolinspektionen och skolan fick grönt ljus att fortsätta.
Det ska det nu bli ändringar på. Läroplan och skollag ska skärpas för att ”motverka gammaldags uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt och vad tjejer och killar kan och ska göra” – menar utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).
Skolgymnastiken har alltid varit olika för pojkar och flickor. I en studieplan från 1946 står det att t ex ”pojkar ska visa kraft och styrka medan flickorna ska bjuda på mjukhet och behag”. Pojkar behövde mer dramatik i gymnastiksalen och deras ”intresse och beundran för hjältar” skulle tillgodoses. Mycket av det här kan vi idag lätt avfärda som gammaldags och irrelevant.
Men, redan kring förra sekelskiftet ansåg några att tävlingsidrott fick för stort utrymme och hade ”negativ påverkan på ungdomens moral”. Andra tyckte Linggymnastiken var för stel och tråkig. I 1919 års läroplan kallades skolgymnastiken ”gymnastik med lek och idrott” vilket var ett klart utslag av nytänkande. Bollspelen räknades som ”lek” medan ”idrott” var främst friidrottsgrenar, orientering, skridskor och skidåkning. Ju äldre barnen blev, desto mer inriktades undervisningen på ”idrott”, vilket ökade behovet av delad idrott.
Lgr 80 ett riktigt bottennapp
Så kom den förkättrade Lgr 80 där plötsligt ämnet kallades rätt och slätt ”idrott”, vilket satte allt på huvudet. Det här var förstås utslag av den tidens galet ohistoriska hållning till det mesta.
1994 ändrades namnet igen, till ”idrott och hälsa” och skulle nu bli ”mer individualiserat och inriktat på frågor som rör miljö och livsföring”. I princip är även detta exempel på tidstypiskt moraliserande (fast i en ny tid) på liknande sätt som 1946 då ”pojkar ska visa kraft och styrka medan flickorna ska bjuda på mjukhet och behag”.
Det finns även forskning som visar att gemensam skolgymnastik från 70-talet och framåt ur jämställdhetspersopektiv varit rent kontraproduktiv. Här ett exempel: Barbro Carlis doktorsavhandling i pedagogik med titeln: The Making and Breaking of a Female Culture.
I pubeteten ändras mycket
Att pojkar och flickor när de övergår från barn till vuxna haft delad skolgymnastik har faktiskt haft relevanta orsaker. När puberteten närmar sig drar pojkarna mot fysiska prestationer och ”idrott”, medan flickor drar mot gymnastik, lek och rörelse – eller i värsta fall passivitet (idag är skolket från idrottslektioner ett jätteproblem). Det gjorde att undervisningen ofta delades. Flickors och pojkars behov togs bättre tillvara på det sättet, ansåg man. Och skolket minskade. Det var en praktisk lösning på ett reellt problem.
Pojkar och flickors kroppsutveckling skiljer sig fortfarande åt i puberteten på ungefär samma sätt som förr. Att förneka detta och hävda att tjejer i allmänhet är lika fysiskt snabba och starka som killar, kan ingen hävda på fullt allvar, förmodar jag. Att det finns individuella undantag från denna regel är självklart, men på något sätt måste problemet ändå hanteras i skolan.
Friskolornas intåg
Så länge vi slapp friskolor – och särskilt religiösa sådana – kunde skolor göra som man tyckte med idrotten i det här avseendet. Man behövde inte ideologisera frågan. Så länge vi såg jämställdhetsfrågorna som just ”jämlikhet” och inte ”likhet” var detta inget problem.
Men idag, när vi har religiösa friskolor med sträng moralsyn på denna saken, samtidigt som köns- och sexfixeringen i allmänhet är större än någonsin tidigare i hela samhället – långt före puberteten till och med – ökar risken för respektlöst beteenden mellan pojkar och flickor i gemensam idrott. Gemensam idrott försvårar alltså för både pojkar och flickor och hindrar deras egen naturliga fysiska rörelseutveckling. Ingen tjänar på detta. All idrott utanför skolan är för övrigt delad i dam- och herr, till och med schack. Fråga mig inte varför.
Regeringen har hamnat i försvar för en orimlig sak mot de religiösas moraliserande argument och försvårar i praktiken för flickor att få glädje och nytta av skolidrotten. Endast de som går in för tävlingsidrotter finner sig till rätta i konkurrensen som tillåts grassera alldeles för mycket.
Egna erfarenheter
Jag har sedan 70-talet ansett att idrotten varit problematisk – trots möjligheten till delad idrott. Skolämnet har slitits mellan de två polerna; lek, rörelse, motion, friluftsliv å ena sidan och tävlingsidrotten och de tuffa bollspelen å den andra. När man 1980 ändrade namnet till idrott tippade ämnet i praktiken över och fick kraftig slagsida åt manlig muskelstyrka och prestationer. Därför har behoven av delad idrott faktiskt ökat. Alltså måste självklart idrotten kunna delas mellan i pojkar och flickor.
Ännu ett problem är att skolidrotten omhuldas starkt av många lärare som just en ”nyttig fostran”. Traditionen att lite måste man tåla, lite lagom konkurrens kan aldrig skada etc är stark. Det är inte svårt att hålla med om detta, men skolidrotten är uppenbarligen också en stark kraft i lärares hand att få med sig de fysiskt starka som kräver utmaningar och gillar prestationspress. Men det är samtidigt en stor fara att hamna för långt åt det hållet och därmed försumma de många lite mindre fysiskt idealiska. Avvägningen här är knepig och kräver verkligen sin man (kvinna).
I andra länder (inte minst USA och Storbritannien) är skolidrottandet en ännu mycket starkare kraft med djupa – till och med militaristiska – traditioner. Vi bör röra oss åt andra hållet.
Alla pojkar och flickor gillar och behöver motion, lek och rörelse, men alla pojkar och flickor gillar inte och behöver inte tävlingsidrott. Gustav Fridolin och hans lag verkar närmast blinda för detta faktum och låter sig nu enkelt provoceras av en muslimsk friskola, som i denna sak i praktiken råkar representera en stark och förnuftig opinion.
Bra skrivet igen, Knutte!
Det var väl ganska bra, när du och jag gick på gamla Samskolan i Göteborg, där man skiljde pojkar och flickor åt på realskolan, men inte innan. Det samvarierade någorlunda med puberteten, fast jag vet att jag upplevde några tillfällen, då tidigt utvecklade flickor bänkades på grund av mens, och det visste man. Säkert både onödigt och onödigt utpekande på den tiden, även om mens är något naturligt.
I samband med lussedanserna tränade vi förstås ihop – om vi hade haft undervisning i pardans eller balett hade det väl också tett sig naturligt. Fast då visste vi inte så mycket om hbtq-frågor.
Som alternativ förslår jag att sunt förnuft får råda. Har sett tjejer i årskurs 9 spela skjortan av det bästa grabbarna vid enstaka tillfällen. Inte så märkvärdigt då samma tjejer senare van ungdoms SM. För den lokala fotbollsföreningen.
Men omvänt finns också och naturligt då att dela upp tjejer och killar av många olika skäl. Inte minst i puberteten. Har samma erfarenhet som du Knut med elever som skolkat rubbet i idrott då de inte känt sig bekväma i blandad grupp, ibland även upplevt kränkningar som inte kunnat stävjas av personal.
Det finns ju enligt skollagen möjlighet till särskilda undervisningsgrupper och detta kan användas till mindre undervisningsgrupper såväl blandat som en mindre grupp för tjejer som har det behovet och då kan få ihop sitt idrottbetyg som är nog så viktigt.
Det nu stora pådraget i frågan har jag dock svårt att förstå.
Det slår mig att i USA heter det ”P.E.”, d v s Physical Education, ganska neutralt alltså. En P.E. teacher har, uppfattar jag det som, ganska låg status. Men sedan finns det ”coaches” anställda i varje high school, som alltså leder skolans diverse idrottslag, framför allt basketboll och amerikansk fotboll och nu alltmer ”soccer” samt volleyboll för tjejerna.