är jag år 1943 började i första klass i småskolan, med Annie Fabricius som lärarinna, gick jag varje dag tillsammans med skolkamraten Patrik den dryga kilometern till Klockargårdens skola på Lidingö. Först genom villaområden, så rundade vi idrottsplatsen Vallen för att sedan ta oss uppför den branta backen till skolhuset. Vintertid kunde vi åka spark innan sandbilen gjorde slut på det nöjet.
Under krigsåren var mjölken till livsmedelsbutikerna ransonerad så man måste vara registrerad i en butik för att få handla där. Vår närmaste butik låg bara ett hundratal meter hemifrån men där slutade min mor att vara kund sedan hon sett innehavaren snyta sig i näven och därefter väga upp jäst åt en kund med sin snoriga hand. Den nya butik, där vi fick hämta vår mjölk, låg strax bortom skolan, och vintertid fick vi barn ansvaret för att hämta hem mjölken. En äventyrlig transport med mjölkkannan hängande på sparkstyret, svängande vilt för varje sparktag.
När vi blivit något äldre blev cykeln det naturliga färdmedlet till skolan. Det gick smidigt men att ta sig uppför den sista branta backen var en utmaning. Nu hade jag Elly Ifvarsson som lärarinna och det var en minnesvärd termin när klassen, på grund av platsbrist, undervisades i den gamla Kvarnskolan från 1875. Ett ljust minne som kan vara en förklaring till min förkärlek för småskalighet.
När jag började i läroverket blev skolvägen ytterligare en knapp kilometer längre och cykeln var givetvis det naturliga fortskaffningsmedlet, nödvändigt för att hinna hem till lunch, som vår mor alltid hade stående på bordet. Skolgårdens cykelparkeringar fylldes snabbt och reglerna följdes inte alltid. Så skolans gymnastiklärare, kapten Holtman, kommenderade ibland ut några gossar för att flytta på felparkerade cyklar.
En av dessa cyklar visade sig dock tillhöra lektor Schoerner, min engelsklärare, vilket ledde till en skarp konflikt mellan den hetlevrade lektorn och den ordningssamme gymnastikkaptenen. Jag blev vittne till kulmen på kontroversen då jag hade samma cykelväg till skolan som den långe lektorn, som med bestämda tramptag brukade passera oss elever. Då passerades vi också av kapten Holtman, som i sin välvårdade Mercedes cabriolet sakta gled fram med suffletten nedfälld. När han kom jämsides med sin antagonist prejade han honom sakta men bestämt av vägen.
En annan episod från skolvägen var när gatan var uppgrävd för ledningsarbeten som fordrade sprängning. Trafiken var tillfälligt avstängd inför en sprängning när vår lärarinna i tyska, Ingeborg Frank, med bestämda tramptag passerade förbi oss och fortsatte förbi det pågående arbetet. Hon var sträng men rättvis, förde noga anteckningar i sin gröna bok över elevernas svar och höll en mycket tydlig distans till oss elever.
Vår lilla grupp av övermodiga elever jublade över detta intermezzo, men vi får ju vara evigt tacksamma över att sprängsalvan var mycket diskret och väl fördämd. Inga stenar flög omkring och vår lärarinna uppmärksammade knappast sitt misstag.
Under de sista åren i gymnasiet var vi, ett gäng grabbar, engagerade i naturvetenskapliga föreningen Origo och jag sysslade mycket med fotografering. Vi var några som bodde i samma villaområde och oftast stannade i den gatukorsning där de första skulle ta av mot sina villor. Mycket fanns att diskutera och passerande bilister irriterades ofta av att vi hindrade deras framfart.
Nu bor jag i utkanten av Strängnäs i en liten villasamfällighet med ett daghem och en lågstadieskola vid en angränsande större gata. Genom tidningsskriverier har jag blivit uppmärksammad på vilket kaos som råder när föräldrarna med sina bilar skall lämna och hämta sina telningar morgon och eftermiddag. Gatan har fått breddas för att ge plats åt den ymniga biltrafiken.
Nyligen uppmärksammade lokaltidningen det kaos med långa bilköer som uppstått vid ett vägarbete nära det tidigare mentalsjukhuset, norr om den smala Tosteröbron, där flera friskolor etablerat sig. Friskolor etablerar sig nämligen inte där elever finns, utan där lediga lokaler är tillgängliga. Man räknar med rätta med att föräldrarna skall ställa upp med att billedes lämna och hämta sina barn. Vilket också sker. Att en lågstadieskola bör ligga inom gång- och cykelavstånd för flertalet av sina elever är ingen tanke som slagit anhängarna av det fria skolvalet. De tycks också vara helt främmande för värdet av kommunal planering.
Henrik, Intressant berättelse – som vanligt. Din iakttagelse beträffande animositeten mellan Holtman och Schoerner är spännande, kanske hade den fler lager än vad en skolelev anade, då under krigets sista skälvande minuter.
Jag fick för några år sedan tag på hela utgivningen (1928–1932) av tidskriften Gymn. Den började som ett exklusivt magasin för hälsa och renhet med den bildade eliten som målgrupp. Den slutade som ett explicit propagandablad för Hitler.
Redaktör var en känd OS-gymnast Carl-Ernfrid Carlberg som var en av den svenska nazismens ledande mecenater. Kan gruffet mellan lektorn i engelska och gymnastikdirektören i sin Mercedes haft sådana rötter också, förutom bråk om ordningen i cykelstället? Vet du mer om dessa herrar på Lidingö?
Leif! Jag kan inte ge dig några nya ledtrådar till vad som hände. Händelsen inträffade i början på 1950-talet då jag ännu inte börjat intressera mig för politik. Jag var något av en naturvetenskaplig nörd och visste ingenting om vad som skvallrades om lärarna. Min bedömning är att det var fråga om två starka personligheter vars intressen kolliderade.