Får man vara rolig på en seriös blogg? Ja, kanske lite, men flatskratt är absolut inte tillåtna! Alltså, som korpralen (i full stridsmundering) – i ett gammalt TV-program som jag glömt namnet på – en gång i tiden med sprucken kommandoröst utstötte: ”Skratta inte!”
Efter denna policyförklaring citerar jag helt utan formellt tillstånd trogne medarbetaren (Mats Parner), som på facebook allt som oftast brukar släppa ifrån sig allsköns lustifikationer. Strax efter 13 idag släppte han följande:
Igår (15 maj) skrev Quick-gänget – Jan Axell, Sven Å Christianson, Kristina Hultman, van der Kwast, Göran Lambertz, Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson – ett kollektivt debattinlägg på s. 4 i Expressen. Ett namn saknades märkligt nog bland undertecknarna: likhunden Zampos namn. Zampo blev ju medlem i teamet redan tidigt 1996, och om han fått sälla sig till de övriga sju, så hade det gemensamma debattinlägget utan tvivel fått en helt annan tyngd. Nu förhåller det sig emellertid så att Zampo, där uppe i hund-himlen, skriver på en egen bok – han vill givetvis inte vara sämre än van der Kwast och Lambertz – och är strängt upptagen med det. Bokens arbetsnamn sägs vara ”Mina tjugo bästa markeringar” och lär bli c:a 800 sidor lång. Utgivare är förlaget ”Fritt Skall”.
Alltså: Skratta inte!
Skratta inte, manade Knut Lindelöf. Men det är precis vad jag gjorde, och då skall man veta att jag mycket sällan skrattar högt när jag läser något. Men Mats Parners vision av likhunden Zampo sittandes där i sin hundhimmel i färd med att skriva ett stort verk om sina bästa markeringar, den är så fruktansvärt rolig (det tragiska ämnet till trots) att det inte går att hålla sig allvarlig.
Men kan den berömda hankatten Murr skriva sin självbiografi så bör väl även hunden Zampo kunna framträda som författare. Murr, han skröt och skrävlade om sin egen förträfflighet så det stod härliga till. Jag gissar att Zampos tillförlitlighet som sanningsvittne är ungefär på samma nivå.