Jag skriver så ofta om Bruket och inte minst om min framlidna, mot socialdemokratin obrottsligt lojala mamma Greta, att jag befarar att folk, inte minst redaktören för denna sida, kan tycka att jag tjatar om samma sak gång på gång.
Men jag påminns, för att försöka försvara ett återkommande ämnesval, hela tiden om min uppväxt på 50- och 60-talet i Sandviken.
Det kan förhålla sig så att någon tar upp den i den etnologiska och idéhistoriska litteraturen, med tongivande namn som Ronny Ambjörnsson, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, förekommande idealtypen ”skötsamme arbetaren”.
Jag ser genast framför mig mina manliga släktingar, som aldrig anmälde sig sjuka – fattas bara. Plikttroget cyklade de ner i Verket, varje dag.
”Skötsam” var både ett honnörsord och en självklarhet i den socialdemokratiskt impregnerade arbetarklass jag härstammar från.
Man arbetar ”i sitt anletes svett”, gör rätt för sig, ligger inte samhället till last.
Eller så nämner någon mitt rödvita favoritlag, Sandvikens IF. Åren flyr och jag är tillbaka på klassiska Jernvallen där matcher spelades under fotbolls-VM 1958.
Verkets blåsorkester tutar, blågula flaggor fladdrar på höga stänger, spänningen stiger inför avspark.
Jag går igång. Man kan ta Ekstrand ur Sandviken, men inte Sandviken ur Ekstrand.
Jag tror, som jag replikerade häromdagen, att det i allt väsentligt handlar om tillhörighet. En förlorad värld.
Brukets mynt hade två sidor. Konformitet och utslätande anpassning den ena. Gemenskap, från vaggan till graven, den andra. Familjen och släkten i centrum. Vardag som helg.
Först på gamla dar, usch vad trist det låter men det är sant, har jag med stor saknad insett det senares betydelse. Politiskt saknar jag sedan länge tillhörighet. De korrekta och rättänkandes samtid är inte min. Jag känner inte igen dem som kallar sig ”vänster”. Så långt från min ”68-hållning”.
Nå, den politiska ensamheten kan jag bära. Jag orkar leva med att jag är ”politiskt arbetslös” som Elof Luspa uttryckte det en gång uppe i Puoltikasvaara.
Värre med den existentiella.
Om Sandviken och Bruket är en käpphäst (den litterärt begåvade sociologen Johan Asplunds begrepp för att tankemässigt sitta fast), är döden en annan.
Jag ordar ofta om döden, har kroniskt svårt att förlika mig med det oundvikliga.
Anar hela tiden liemannens osynliga närvaro, när generationskamraterna en efter en går. Senast Nationalteaterns Ulf Dageby.
Snart bär det av till Nordjylland, fyra veckor invid Vesterhavet väntar. Gummistövlar införskaffade, för de dagliga morgonpromenaderna i det öppna landskapet. Om så höstregnet piskar mot rutan, vinden viner runt husknuten, de hårt väder varslande svalorna söker skydd under taknocken.
Planen är att skriva om den tyske allkonstnären Joseph Beuys.
Med siktet, djärvt så det förslår, inställt på att få texten översatt till engelska.
Skrivandet är min livboj. Så är det bara.
Hej Lasse E!
Jag tog upp Ronny Ambjörnsson i sammanhanget om diskussionen vad ”vanligt folk är” då kom jag på titeln av R A (Den skötsamme arbetaren). Om jag inte minns fel handlade den om Holmsund.
Vi tillhör samma generation och har ett minne från VM 1958 när en match spelades på Rimnersvallen
i Uddevalla, grannstad till min födelsestad Trollhättan. Under tiden jag och farsan såg matchen som jag inte har några klara minnen från. Men att morsan satt i bilen under hela matchen!
Fre-Sön så gick Alliansloppet i Trollhättan (Rullskidor) och jag såg bitar av det och många minnesbilder från alla gånger man passerat Oscarsbron mest under alla Fallens Dagar. När jag växte upp så bodde Far, Mor, A, K, Å och J-O och ständigt inneboende män som gjorde att jag och syster K låg skavfötters i kökssoffan.
En av dessa män som hyrde rum i våran 1-halvplansvilla berättade farsan begick självmord genom att hoppa från Oscarsbron.
Brukar träffa vid Coop Eriksberg några av samhällets olycksbarn. C berättade vid ett tillfälle att han hade kommit över en CD-skiva med Nationalteatern för 10 kronor.
Och det tackar vi för! Du skriver om det som formar oss. Jag känner igen mig, även om jag växte upp i en annan miljö. Ska bli spännande få del av vad du kanske berättar om Joseph Beuys. Så här på finalen, med livets flätade rep utlagd i (nästan) hela sin längd, undrar man allt mer vad det var som formade en. Var kinkade det sig? Var löpte det fritt? Nya perspektiv framträder. Nyfikenheten stegras. Varje dag blir en gåva.