Efter att ha tagit del av dagens nyheter i radio och TV om Greklandskrisen och med risk för att prata i nattmössan ska jag nu spekulera lite om vad som ruvar i förlängningen av det som framförs.
Alltså, efter nej-segern i folkomröstningen och finansminister Yanis Varoufakis avgång, underlättas för Alexis Tsipras regering att byta taktik. Den nye finansministern Yannis Stournaras kan därför närma sig fordringsägarna med en delvis ny attityd.
Jag utgår ifrån att båda parter (Grekland och fordringsägarna) är medvetna och helt överens om att en lösning med skuldavskrivning som grund är helt nödvändig. Minst 35% måste kapas (enligt den nyligen offentliggjorda IMF-rapporten) för att utgiftsnedskärningar och ökning av skatteinkomster ska vara möjliga och kunna få någon effekt. Men ännu talar ingen i fordringsägarlägret öppet om skuldnedskrivning, men alla vet som sagt att det är precis vad Obama (USA/Nato) har krävt att Merkel & Co måste leverera. Finland hör till dem som stretar emot, därav denna ensidiga rapport i YLE till exempel.
Problemet för Merkel är lika fullt hur hon ska få med sig de sina på skuldavskrivning. Vem som ska stå för fiolerna måste bestämmas. Bankerna eller de tyska skattebetalarna? Jag utgår ifrån att hemliga möten nu pågår där denna lösning förbereds med de närmast berörda. Argumenten måste slipas för att få lösningen genom förbundsdagen o s v.
Alltså, alla parter är överens om att som förberedelse för den stora skuldavskrivningen ingår att Grekland visar en ny attityd till att genomföra reformer i skattesystemet och pensionssystemet.
Så, mitt tips är att Greklands nya mjuka linje förebådar något mycket större – skuldavskrivningen. Grekland måste nämligen räddas. Grekland kan inte släppas ut ur euro/EU/Nato-fållan. Den karamellen måste Putin (BRICS) berövas. Glöm inte det storpolitiska perspektivet.
Eller vad tror du?
Är det som du tror och Grekland sedan får övriga skuldsatta EU-länder att protestera är det bra – då kan EU skaka i sina grundvalar – nu har ju demonstrationer förbjudits i bl a Spanien, hur skall människor då visa sin avsky? Samtidigt blir Putin lurad på konfekten och det blir ingen spricka i EU-gemenskapen!
Helst vill jag se att hela projektet rasar och kaos uppstår! Mer privatiseringar mer förtryck – hur blir det nästa gång – många Grekiska nej-sägare blir besvikna! I allt detta kaos har Persson skickat sin lille springpojke Löfvén att sätta sig i packets knä!
När kommer avslöjandena om nickedockorna (f d socialdemokratiska ministrar) som sålt sig till kapitalet! Europa har i alla fall fått en ny ledare i Alexis Tsipras och hans ekonomiminister. Det måste bli en förändring, Ryssland och Kina måste slå in kilen!
För närvarande undrar jag mest hur kommunistpartiet KKE kommer ut ur den här krisen. KKE har ju vägrat ställa upp på Syrizas linje och blivit utskällt för det, men nu bör Syriza framstå som första klassens svikare.
Apropå allt och ingenting, inte bara Greklandskrisen och privatiseringar, utan nya arbetsregler! Jag städar och slänger inför flyttning. Detta brev cirkulerade på det stora kontoret jag arbetade på för 40 år sedan. Redan då anade man vad som komma skulle, nu är vi där!
Vad som tillkommit idag är att sökande till en tjänst vid anställning måste erkänna att han/hon sympatiserar med företagets värderingar! Vad säger facket? Facket är naturligtvis bortrationaliserat!
Så långt har det gått! Ve och fasa! EFFEKTIVISERING!
Kanske gjorde grekiska parlamentet en politisk-psykologisk miss när de så glatt och med stor majoritet röstade igenom sin regerings nya ”reformförslag”. Eftersom det var hårdare än det som grekerna sagt NEJ till i folkomröstningen skulle det inte komma att bli trivialt att genomföra i praktiken. Så EU-eliten kan på goda grunder undra om de menar något som helst allvar.
Jag TROR – som jag skrev – att grekerna vet att om de går med på mera ”nedskärningsreformer” kommer en skuldavskrivning (som är det viktiga i sammanhanget). Merkel & Co vet att skuldavskrivning krävs – för att euron inte ska falla – och med grekernas parlamentsbeslut blir det lättare att tvinga fordringsägarna (inkl. Finland) att skriva ner sina fordringar.
Jo, men alla kan på goda grunder allvarligt betvivla att Grekland har förmågan, om de än har viljan, att genomföra dessa reformer.
PS (i ett annat ämne): det heter allt som oftast att Ukraina ”vill” komma in i EU och att Ryssland ”vill” förhindra detta. Detta är nog sant. Men kan någon säga mig vem i helskotta inom EU som skulle vilja ha Ukraina som medlem?
Anders P!
Ingen inom EU kanske. Men USA vill det. Och är inte vad USA vill lag i EU?
USA är den part som trycker på hårdast för att behålla Grekland inom EU. I tidigare inlägg har jag länkat till George Friedman som i sitt anförande menar att USA efter WW2 låg bakom det som senare utvecklades till EU. Skälet var att ett enat västorienterat Europa med USA som ledare var ett starkare block mot Sovjet än de enskilda länderna. Europas länder var splittrade och USA kände osäkerhet om vänstern/kommunisterna kunde komma till makten i något land (Italien närmast) och bryta USAs dominans över Europa. Lyssna på detta!
Anders P!
Instämmer med Bo P:s första del, just nu ingen inom EU. Men saker händer. Jag såg nyheterna på Pervyj Kanal ikväll. Inte ett enda inslag om Donbass! Detta har inte hänt på mycket länge. Jämför Anna-Lena Lauréns bok om Ukraina-gränslandet, sid 96 där hon beskriver nyhetssändningar i rysk TV som enbart handlar om Donbass. Helt korrekt, så var fallet när Pervyj hade hela sitt fokus på Donbass och Ukraina.
Min gissning nu är att det blir ingen offensiv i Donbass från rysk sida, utan en långsam avveckling av ryskt stöd till ”folkrepublikerna”. Där sitter nu de som hoppades på ett Krim 2 med Svarte Petter (de dynamiska entreprenörerna och även många andra har sedan länge flyttat till Kiev). Ingen pratar längre om ”Novorossija”
Frågan som säkert många ställer sig är hur stort Rysslands stöd hittills varit till Prava Sektor, och hur det blir med det stödet i fortsättningen. Förmodligen också under avveckling.
Såg de flesta stora amerikanska nyhetskanalerna för en dryg vecka sedan. Inte ett ord om Ukraina. På längre sikt tror jag att Ukraina blir en intressant partner för EU. Håller därför med även Bo P:s andra slutsats, men just nu är USA:s profil i frågan ganska låg. Det har ingen brådska, Ryssland har för oöverskådlig framtid spelat bort sina kort i Ukraina.
Mats!
Omdömesförmågan inom EU-eliten verkar nu vara så låg att vilka taxichaufförer som helst som de skulle kunna ta in från gatorna i Bryssel skulle nog göra bättre bedömningar. Kanske beror det på att eliten är uttröttad rent fysiskt?
Att ta in Ukraina i EU inom en snar framtid vore att definitivt sänka EU. Kanske ligger det i USA:s intresse, d v s största möjliga kaos överallt utom hemma? Jag skulle snarare tolka tystnaden som en ”normalisering” av förhållandena, en slags återgång till pre-2014 förhållanden.
Till slut reserverar jag mig kraftigt mot det axiom som etablerats på sistone: att USA toppstyr EU. Det är en variant av den gamla vänstermyten, eller självuppfyllande profetian, om ett ”enat reaktionärt block”, dvs motståndaren är stark och vi är svaga. USA är inte enat om sin relation till EU lika lite som EU till USA.
Denna vänstermyt hämtar också näring ur den gamla erfarenheten att tror man det värsta så blir man aldrig besviken och, vilket är viktigt i somliga ”vänsterkretsar”, framstå som naiv med ”illusioner”…
Anders P!
Nog tycks det mig som Nato:s och EU:s expansion efter kalla krigets slut varit ganska samordnad. Och idag är ju till och med kopplingen mellan EU:s ekonomiska integration och Nato:s säkerhetspolitiska stadfäst (Lissabon-avtalet!) och den fanns till exempel med i det avtal som Ukrainas förre president sa nej till.
Men även om ett Euro-Asien under amerikanskt ledarskap varit USA:s grand design för norra halvklotet under det senaste kvartsseklet, så innebär ju inte det att alla trott på detta. Men misstron har å andra sidan inte heller varit särskilt omfattande.
Av de mer kända politiska partierna är det i dagens Europa bara Front National i Frankrike, som säger nej till såväl EU som Nato. Och är inte den mediala sanningen idag att EU:s och Natos expansion sedan kalla krigets slut är ett exempel på rysk expansionism.
Så före 2050 har vi knappast det Europa från Lissabon till Vladivostok som de Gaulle talade om under just kalla kriget.
Hela EU, och i synnerhet det som hänt de sista dagarna, påminner mig om en gammal historia jag hörde i Göteborg när jag var ung. Någon hade byggt en automatisk rakningsmaskin. Allt man behövde var att sätta sin haka i ett litet gropaktigt fack i maskinen så blev man automatiskt rakad.
– Men, sade någon, alla har ju inte samma form på sin haka …
– Nää, men dom kommer att få!