Så heter Mohamed Omars nya diktsamling. Jag ska inte recensera den, jag är ju lite part i målet eftersom jag hjälpt till med sättningen. Jag ska bara säga att jag tycker om den och att jag uppfattar den som en betydligt ärligare diktsamling än de tidigare. Här lodar han äntligen i sina egna djup, poserar inte, utan framträder mer som den han faktiskt är.
Vad jag däremot vill lyfta fram som synnerligen intressant är den diskussion som verkar uppkomma omkring personen Mohamed Omar och hans verk efter att Kristian Lundberg kallat honom en fascinerande lyriker i HD. Lundberg skriver bl a:
”Det hierarkiska tilltal som gärna finns i en dikt monteras ner direkt. Denna slags lätthet i stilen kan bara skrivas fram av den som verkligen just har arbetat sig genom dikten, för Omars tilltal vittnar om både erfarenhet och tillit. Han bottnar erfarenhetsmässigt i sin dikt.”
Det kan han skriva trots att han för ett år sedan skrev recensionen Ursäkter läker inte av Omars ångerskrift En opieätares bekännelser:
” … Nu är det omöjligt eftersom han sitter kvar i sin bur, i sin föreställning. Omar tycker synd om sig själv. Omar känner sig missförstådd. Han får inte det han tycker sig behöva. Han ger då ut ett litet häfte med förklaringar till sitt moraliska sammanbrott, men i mina ögon låter han som hustrumisshandlaren som ömkar sig själv ’Om hon bara hade kommit i tid hade jag sluppit att slå henne!'”
På Kristian Lundbergs facebook-sida blir det diskussion efter att han lagt ut länken till sin recension. Flera skribenter säger att de inte kan förmå sig att läsa Omars dikter p g a hans islamistiska och antisemitiska klavertramp. Några klipp:
Torbjörn Elensky: ”När han är avliden ska jag läsa hans poesi och ta ställning till den, tills vidare, så länge han ännu verkar och strävar efter att rentvås offentligt, utan att göra upp med allt det han själv ställt till med, avstår jag.”
Per-Johan Wilhelmsson: ”Visst. Han har haft en spännande penna hela vägen. Jag brukar inte lasta någon för att ha tyckt fel, men gör undantag för vissa lögnare. Jag ska ta mig an boken å det snaraste, men tror att förljugenhetens och det tillgjordas skugga kommer att verka likt ett bländande mörker.”
Timothy Gibran: ”M Omar har fortfarande mycket obehagliga åsikter. Han är ledande Assadpropagandist (Föreningen Syriensolidaritet), ordförande i Pol Pot-apologeternas FiB/Uppsala osv [stämmer inte KL]. Måhända är han en god poet, skulle dock ändå aldrig falla mej in att köpa hans alster.” … ”Omar stöder i detta nu aktivt en Fascistdiktatur i Syrien, kommer aldrig säga nåt kritiskt om Mullornas diktatur i Iran. En slags KP/Islamist …”
Mot detta skriver andra. Några klipp:
Mustafa Can: Lika möjligt som det är att skriva usel lyrik, utan att vara en usel människa. Eller skriva usel lyrik och vara en fantastisk människa.
Maria Küchen: En människas personliga egenskaper har ingenting alls att göra med halten i hans/hennes dikter. Om bara alldeles goda människor skrev poesi skulle vi ha mestadels erbarmlig poesi att läsa. Detta sagt utan att säga något specifikt om Omar, jag säger det i allmänhet.
Detta är en mycket gammal diskussion. Är god kultur läkande och alltid mänsklig? Kan god kultur skapas av onda människor? Exemplen på att så inte är fallet är talrika. Flera exempel gavs i debatten.
Dock är det mycket trångt på den svenska kulturparnassen. Där ska man föra sig på rätt sätt, borsta sina kulturkollegor på ryggen för att värna sin ställning på det trånga utrymmet. Utfrysning av talanger pågår hela tiden. God konst är absolut inte den främsta inträdesbiljetten, utan kontakter och rätt åsikter är mycket viktigare. I den meningen är Omar ett salt som rispar lite på kulturens blanka finish.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Kristian Lundberg, Mohamed Omar, Skymning öfver Upsala, Torbjörn Elensky, Timothy Gibran, Per-Johan Wilhelmsson, Mustafa Ca, Maria Küchen
Det jag också reagerade på i FB-tråden var de svepande moraliska fördömandena och känslan av drevmentalitet, om han skriver så, så skriver jag likadant. Har en känsla av att ingen vet exakt vad MO uttalat i antisemitiskt hänseende utan vad Bill säger instämmer Bull i.
Det finns inga objektiva mått att bedöma dikters verkan och påverkan, men jag tyckte att MO den här gången var mer episk än lyrisk om man jämför med hans förstlingsverk ’Tregångare’. Sedan hänger det på om läsaren föredrar lyrik eller epik. Samtidigt tyckte jag inte att ’Skymning’ ligger så långt från ’Tregångare’ även om de inte är på samma nivå. Man känner igen sig i ’Omar-land’ i båda två. Mer om min syn på saken.
Kultursverige månar om vem som får vara med och diskutera Kejsarens Nya Kläder (d.v.s. Poesien). Somligt bör höjas till skyarna, somligt bör ses ned på. Kultursverige saknar humor – men det gör inte Mohamed Omar. Om fler kunde ändra åsikter och stå för det vore Sverige ett roligare, mer tillåtande och skapande land att leva i. Det finns bara en enda kulturarbetare i Sveriges land som har bytt åsikt och haft modet att tillstå det. Övriga vänder på sej i sina gravar.