Den 31 maj – 1 juni 1916 utkämpades första världskrigets största marina batalj. Slaget stod mellan Tyskland och England i Nordsjön, ganska nära Jyllands kust. Kanonerna mullrade oavbrutet i dryga två timmar. Kanonmullret hördes och fönsterrutorna skallrade på västra Jylland.
Bakgrunden var att de två stormaktblocken Trippelenetenten (England, Frankrike och Ryssland) och Trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien) länge konkurrerat om herraväldet på världshaven i sina strävanden att kontrollera de koloniala imperierna. England och Frankrike var de mäktigaste, men Tyskland var på stark frammarsch och upplevdes som hotande. Det för Tyskland så strategiska Nordsjön blev viktigt.
Fartyget Indefatigable (Oslagbar) var en så kallad “battlecruiser” och ingick som en del i amiral Beatty’s stora flotteskader. Två unga bröder med efternamnet Carter tjänstgjorde ombord. Deras bror Alfred Carter var min morfars mammas “älskare” och god vän i morfars familj. Alfred Carter kom från Hartlepool i England, men bodde långa tider i min morfars hem i Limhamn.
Den 30 maj lämnade Indefatigable Edinburgh för att möta den andra engelska flotteskadern som hade legat i skydd och väntat i Scapa Flow.
Vid 14-tiden den 31 maj fick man kontakt med den tyska högsjöflottan som stävade norrut efter Jyllands västkust. Man manövrerade ett par timmar för att söka positioner. Klockan 18.30 brakade så helvetet löst. Under slagets första minuter träffades Indefatigable flera gånger. En tankexplosion slet upp ett stort hål i sidan och en andra explosion slungade stora delar av fartyget 60 meter upp i luften. Resten sjönk mycket fort. Man kan tänka sig det inferno under dessa dramatiska minuter som drog 1017 människor i döden. Bara två i Indefatigables besättning överlevde – 2 av 1019!
Bild: Wikipedia
Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes med enorma förluster i människoliv som följd. Både Tyskland och England förklarade sig som segrare, men i själva verket var båda förlorare, alltså en fullkomligt meningslös krigsurladdning till ett förfärligt pris i förspillda människoliv.
Under flera veckors tid efter slaget flöt illa sargade brända lik av okända sjömän i land både på svenska och danska västkusten. Ofta begravdes de nära där kroppen spolats upp. En sådan plats finns på Gullholmens gamla kyrkogård i Bohuslän.
Det är idag 100 år sedan det meningslösa slaget vid Jylland rasade under några få timmar och vi kan gott ägna detta krigets vansinne och alla dess offer – inklusive bröderna Carter – en stunds eftertanke idag.
Tack!