Året är 1876 och de sista fria Cheyenne- och Sioux-indianerna strövar omkring i trakterna av Powder River och Black Hills i South Dakota.
Läget är kritiskt. En expedition ledd av George Armstrong Custer har funnit guld på indiansk mark två år tidigare och de vita söker nu med olika medel begränsa de röda friskarornas geografiska utrymme och mänskliga rättigheter. Onsdagen den 17 mars bränner överste Reynolds ner en hel indianby intill den nyssnämnda floden – tält, hudar, vapen, husgeråd, redskap, utensilier, livsmedel, ridhästar – och ett okänt antal barn, kvinnor och åldringar från oglala-stammen fryser ihjäl i den 30-gradiga kylan.
De rödas främsta hopp inför kommande prövningar står nu till förbättrad samordning och gemensam stridsplanering. En politisk och militär enhetsfront måste ovillkorligen upprättas emellan de inbördes oeniga stammarna, med dessas alla undergrupper och förgreningar. Kyliga vindar sveper över prärien och orosmolnen tornar upp sig.
Mot den bakgrunden kallar Sitting Bull från stammen hunkpapa till rådslag invid Rosebud-floden och inom kort infinner sig tusentals indianer från skilda håll och spänner upp sina buffelhudstält i sju storcirklar längs floddalen. Bland de närvarande hövdingarna märks Black Moon, Spotted Eagle, Dirty Moccasins och … Crazy Horse – den ende som är Sitting Bulls jämlike ifråga om djärvhet och militär begåvning.
Riktlinjer dras upp, planer smids och strategier övervägs. Den store anden, Wakan Tanka, åkallas och lovprisas.
Därefter flyttas tältlägret till Ash Creek, några kilometer från de heliga hjort-medicinklipporna. Det är i början av juni månad och värmen är lika kväljande som plågsam uppe i högländerna. I Ash Creek äger den mentala uppladdningen rum: på given signal uppför hunkpapa-siouxerna sin skräckinjagande soldans, även känd som medicindansen, och man dansar timme efter timme med en intensitet och med en besatthet som aldrig tidigare.
Sitting Bull är den främste i denna märkliga ceremoni, och han excellerar i formliga orgier av späkning och självplågeri i den varma solen. Slutligen förlorar han medvetandet och i sitt omtöcknade tillstånd ser han de vita soldaterna ligga stupade på den kommande valplatsen. De röda går mot seger, prärieindianen är oövervinnelig och Wakan Tanka triumfens garant.
Battle of the Rosebud
De närmast följande händelserna är militärhistoria. Den 17 juni drabbar Crazy Horses drygt 700 krigare samman med brigadgeneral Crooks 1350 soldater vid Rosebud och vinner en överlägsen seger efter ett helt dygns anfall över floddal och bergskammar. Av de vita går 57 till de sälla jaktmarkerna mot endast 18 röda. Crazy Horse och hans manskap skrider till verket med ursinnig stridsvilja, en naturlig följd av Sitting Bulls religiöst färgade uppenbarelse.
Under den kommande natten dansar man skalpdansen i det gemensamma lägret vid Ash Creek, men det väntar större skördar längre fram. Indianerna är nu 12 000 och drar beslutsamt vidare till ännu en gräsbeväxt floddal, natursköna Little Big Horn i Montana. Där blir tältlägret sex kilometer i diameter.
Little Big Horn
Men bara en vecka senare har George Armstrong Custer, presidentkandidat och hjälte från inbördeskriget, fått upp spåret. Segerviss rider han i täten för det 7:e kavalleriregementet över den tårdränkta prärien och längtar efter att få vada i blod. Och blod kommer förvisso att flyta: tiden är mogen för det mytomsusade slaget vid Little Big Horn, känt som General Custers sista strid och som en av historiens mest omskrivna och oftast skildrade militära drabbningar någonsin. Generalens styrkor raderas ut till sista man i ett crescendo av blod och eld, smattrande gevär, förgiftade pilar och slipade tomahawker; inte en enda blårock undkommer med livet i behåll. I skymningen är flodbädd och klippskrevor fyllda av stympade och lemlästade människokroppar. General Custer dödas av ett skott i huvudet och ännu ett i hjärtat. När man återfinner honom saknar han en fingerled på vänstra handen, men besynnerligt nog är han inte skalperad.
På nytt har Sitting Bulls kosmiska vision bidragit till de rödas seger.
Emellertid vänder Historien blad, som så ofta förr, och vi förflyttar oss nu i ett svep till år 1890. Krigen mellan indianer och vita är i praktiken avslutade, Sitting Bull har förlorat livet i en vendetta, och de en gång så stolta urinvånarna i Västern lever i reservat – apatiska, förödmjukade, resignerade.
Andedansen
Dock finns alltjämt orosmoln på blekansiktenas himmel. Under slutskedet av 1880-talet har nämligen en religiös väckelse gripit kring sig som en allt uppslukande präriebrand från det ena indianreservatet till det andra och, väsentligen, manifesterat sig genom andedansen. Med ens bär de röda färggranna ande-skjortor och talar om sin kommande frälsning och slutliga befrielse från den vite mannen. Våren 1891 uppges vara den magiska tidpunkten.
Ämnar sig indianerna ut på krigsstigen än en gång? Nervositeten stiger och irritationen tilltar i styrka i de vitas staber och militärhögkvarter. Inofficiell religionsstiftare och upphovsman till andedansen är paiute-indianen Wovoka från Nevada, en kort, undersätsig och föga arbetsbenägen gestalt enligt tillgängliga signalement. Hans nya lära kan beskrivas som en egenartad sammansmältning av kristendom och traditionell religion, med dyrkan av solen som det mest åskådliga inslaget. Till hans smala lycka äger en solförmörkelse rum i USA:s västra regioner den 1 januari 1889. Den själfulle Wovoka faller genast till marken, tillsynes slagen av blixten, för att per omgående återuppväckas från ”de döda” när solskivan åter visar sig på himlarunden.
Från och med nu är Wovokas rykte grundmurat. Nevada – Oregon – Idaho – Utah – Arizona – Colorado – Wyoming – Montana – Dakota. Ständigt firar andedansen nya triumfer och befrielsen kommer allt närmare…
I december 1890, blott några dygn före nyåret, befinner sig hunkpapa-hövdingen Big Foot i Wounded Knee invid Cheyenne-floden, South Dakota, i spetsen för en utbrytargrupp på närmare 2000 indianer. I vanmakt och förtvivlan har de lämnat sitt reservat. Situationen är ytterligt eldfängd. För att avväpna de s.k. rebellerna och återförena dem med verkligheten, sänder de vita ut den hänsynslöse överste Forsyth från 7:e kavalleriregementet, en av Custers efterträdare.
Massakern i Wounded Knee.
I stridszonen konfronteras överste Forsyth och hans soldater med den reslige medicinmannen Yellow Bird, gul- och grönmålad i ansiktet, försedd med fjäderbuske och i likhet med sina stamfränder iklädd andeskjorta. Stämningen är hotfull på ömse sidor och Yellow Bird exalterad. Han tråder andedansen och gnider sand på sin hjässa, blåser ideligen i en pipa, och i nästa stund talar han passionerat till sina medbröder. Han förklarar att andeskjortorna gör dem odödliga; fiendens gevär är värdelösa; kulorna biter inte längre – och en gång för alla står Wakan Tanka på de rödas sida.
Då smäller ett skott, troligtvis avlossat av misstag. Detta skott blir signalen till allmän urladdning och Forsyths män excellerar i en grymhet utan like. En senkommen revansch för Custers död kan äntligen utkrävas och det finns inga hämningar längre. Redan på nyårsaftonen 1890, rapporterar Svenska Dagbladet om en ”hårdnackad uppgörelse mellan hvita och röda”, som kostat flera hundra människor livet, ”därav 250 kvinnor och barn”.
Fotnot
Den ovanstående skildringen har jag till en del baserat på Dee Browns klassiska arbete Bury My Heart at Wounded Knee, som gavs ut år 1970 och kommit i svensk översättning både 1974 och 2008, senast med namnet Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee – Erövringen av Vilda Västern sedd ur indianernas perspektiv.
Denna bok är en djupt nedslående och samtidigt oavbrutet fängslande exposé över de tre årtiondena 1860–1890. Under detta ödesmättade skede införlivades Västern med The United States genom att ursprungsbefolkningen successivt fördrevs till följd av militära hot, brutna överenskommelser, ideliga lögner, blodiga strider och regelbundet återkommande pogromer. Song My i Vietnam (1968) hade sin direkta motsvarighet i just Wounded Knee (1890).
Levnadsbetingelserna för prärieindianerna ändrades drastiskt på förhållandevis kort tid. Till exempel har man beräknat att antalet bufflar under 1800-talet minskade från ca 40 miljoner till blott några tusen, ja till en tiondels promille av ursprungsbeståndet.
Vad finns då att säga om andedansen, soldansen, medicindansen, skalpdansen och en mängd andra ritualer, som berörts helt översiktligt i texten ovan? Det vet jag uppriktigt sagt inte. Men att allt detta kanske, vid närmare påseende, handlade om ”de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos den hjärtlösa världen och anden i andefattigdomens tillstånd” är väl en meningsyttring så god som någon.
