Stig Claesson kunde skildra både svensk storstad och svensk landsbygd. Han växte upp i ett barnrikehus på östra Södermalm, 1930-talets motsvarighet till dagens Rinkeby eller Rosengård. Han var den ende sonen till John och Helna, invandrare från södra Västergötland. John hade drivit lanthandel i Västergötland och gjort konkurs. När Slas var tio år flyttade familjen in i Kristallen, ett hus ägt av en stiftelse, som hyrde ut till fattiga arbetare. Familjerna fick gratis toapapper så att inte klosetterna skulle blockeras av tidningspapper. Ett villkor för att bo i Kristallen var att mannen i familjen lämnade in sin motbok till stiftelsen.
Slas vistades också under barndomen på landet i Västergötland och på äldre dar bodde han mera på landet än i Stockholm. Några veckor efter hans bortgång visades Vem älskar Yngve Frej på TV. En klassisk landsbygdsskildring skriven med både medkänsla och vrede.
”Men hoppet om en morgondag tvärdog den dag man började rationaliseringen av landsbygden. Det vill säga i och med att man lät storbönderna köpa ut eller konkurrera ut småbönderna. Mjölkbilen hämtade inte ut mjölk ens efter tolv kor. Bussen från stan drogs in. Rälsen till närmsta stora järnvägsknut revs upp. Från nittonhundrafemtiofem till nittonhundrasextio lade man ner Bondesverige med en hastighet av tretusen småbruk om dagen.”
Vid sidan av den svenska landsbygden och Stockholms söder hade Slas rest i både Europa och övriga världen. Han var med i ett internationellt arbetslag som strax efter kriget byggde järnväg i Bosnien. Claesson fick alltså uppleva att det ”fredsarbete” han var engagerad i forna Jugoslavien raserades i ett nytt krig. Det var inte undra på att Slas i sina sista böcker och vid någon tidningsintervju konstaterade ”Jag försöker lära mig leva utan hopp”.
Parallellt med författarskapet var Slas en framstående konstnär. Hans talang att teckna upptäcktes tidigt och han studerade vid Konstakademin 1947 till 1952. Han illustrerade också sina böcker och berättelser.
Slas var både konstnär och internationalist. Han debuterade 1956 med en bok som heter Berättelser från Europa och i flera av sina böcker återvände han till sina upplevelser av 50-talets Europa. Han var mångårig skribent i fackföreningspressen. Han tyckte om Hammarby, boxning och Finland. Han tillägnade landet flera böcker som I stället för telegram – Finland 50 år och när han bodde som stipendiat på Sveaborg blev det Sveaborg eller Rock happy.
Slas var ju oerhört produktiv och gav ut över 70 böcker. Artikelförfattaren har läst få av dem. En bok som han skrev har jag dock läst flera gånger, nämligen Vad man ser och hedrar. Den är skriven som en dagbok, fast vecka för vecka, och spänner över ett helt år.
Stig Claesson är en man med livserfarenhet. Han är en stolt man som bär sitt huvud högt, rakryggat därtill och med en sällsynt självklarhet. Han var en tvärvigg och hamnade aldrig i några TV-soffor. I boken Män i min ålder konstaterar han ”Jag konverserar inte frivilligt”. Om han velat kunde han ha kallat sig doktor Claesson efter att ha blivit utnämnd till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet redan år 1974. Det ville han emellertid inte. Han förblev en man med stark integritet. Han hade sett det mesta och hört det mesta. Han berättar om en del av det i Vad man ser och hedrar.
I många avseenden var han den sista av sitt slag. Nästan alla vänner var borta. Han berättar om dem i Vad man ser och hedrar.
”Per-Anders Fogelström har jag känt sen jag var riktigt liten och nittonhundrafyrtiofem satt han som ensam redaktör på tidningen Joker. Han hade sagt att jag skulle komma upp på hans redaktion så skulle han ge mig i uppdrag att illustrera det han skrev, vilket var det mesta i tidningen. Under förutsättning att jag inte tog betalt.
En dag steg jag in på Jokers redaktion på Västerlånggatan. Det var första gången jag såg en tidningsredaktion. Vid ett skrivbord i ett kvadratiskt rum med en järnkamin i mitten satt Fogelström och skrev parodier på fyrtiotalisternas dikter. Vid ett annat bord satt en arg man som köpt ett par vagnslaster tyska marschkängor från Norge men bara fått vänsterkängor. Han letade nu febrilt efter högerkängorna per telefon. På en stol satt anarkisten Charlie Almlöf som åkt fast för att han urinerat i en port. Han försökte nu sälja en artikel som hette ”Rätten att tömma blåsan”. På en annan stol satt Börje Weslen med en teckning av Nils Ferlin och där satt också den store tecknaren Eigil Schvab. Till detta rum hörde också ett kök där det stod en pinnsoffa. I pinnsoffan låg författaren Ivar Ahlstedt, tjock och skäggig, och drack svart vinbärsbrännvin ur en barnsko. Tidningsvärlden gjorde genast ett outplånligt intryck och jag visste att jag hörde dit”.
I Vad man ser och hedrar skriver Slas om författare som betytt mycket för honom. Det blir en hel litteraturvetenskap konstaterade en recensent. Han berättar om vänner som Per Rådström, Lars Forsell, Beppe Volgers, Henrik Tikkanen och den legendariske kulturredaktören på Aftonbladet Axel Liffner.
I Vad man ser och hedrar lyssnar också Slas på radio och den första april driver han lite med läsaren. Han konstaterar att en litteraturvetare prata om Dostojevskijs bok Anteckningar från ett källarhål på ett tråkigt sätt. ”Ingen lyssnare kommer att köpa boken eller ens låna den på bibliotek”. Slas påstår istället att det är en av de roligaste böcker han läst och att den börjar så här:
”Häromdagen frågade mig en redaktör. Tänker ni någonsin nyktra till, Ivan Ivanovitj. En egendomlig begäran.” Sanningen är ju den att boken börjar ”Jag är en dålig människa”.
Att författare kan ta sig vissa friheter konstaterar Slas när han berättar om den norske författaren Axel Sandemose som var utsänd av en Oslotidning till Istanbul för att skriva en artikelserie. Han kom bara till Prag, men satt sen där på ett kafé och skrev gripande reportage om Bosporens pärla.
Kvinnor skrev inte Slas så mycket om. De dyker upp i böckerna som en lika vacker som svårmodig längtan. Kvinnorna blir ofta i Slas värld symboler för äkthet, ärlighet och mänsklig styrka.
Slas hade ett komplicerat förhållande till alkoholen. Han hade sett många av vännerna gå under. Under flera år var han en s k periodare. Han hänvisade i en tidningsintervju till Pär Rådström som en gång sade ”Jag har aldrig förstått mig på folk som aldrig dricker och nu när jag själv har slutat förstår jag det ännu mindre.” Slas gick dock aldrig under. Han var oerhört produktiv och det räddade honom. Han konstaterade dock ”Det är jävligt tråkigt att vara nykter”. Han konstaterade dock att det fanns saker han inte klarade av som att gå på
författarfest hos Bonniers nykter eller full.
Slas var frilansare hela livet. Fram till pensionsåldern jobbade han under ständig press med inkomster lägre än en industriarbetare. Han följde inte pappans råd att bli ”järnvägare” med tryggt knog och säkrad pension.
Slas sista bok blev God natt fröken Ann från 2006. Många kommer också att komma ihåg honom för hans tolkning av julevangeliet under många år på släpig stockholmsdialekt i Sveriges radio. Stig Claesson kunde bli trött på ”Slas-personligheten”. Men han vårdade också ”varumärket”. Det gav inkomster och var en sköld mot omvärlden.
