Slutförvaret blir nog framför allt ett förträffligt mellanlager

VI FLYTTADE TILL Östhammar 1975. Det var det år då Ringhals och Barsebäck började leverera el till det kommersiella nätet. Forsmark var under byggnad och började leverera ström fem år senare. Samma år, alltså 1980, genomled vi den meningslösa striden om kärnkraftens framtid med sin kulmen i folkomröstningen. Jag röstade blankt.

Det var också omkring 1975 som Sverige bestämde sig för att utbränt bränsle från kärnkraften i framtiden inte skulle skeppas till upparbetning eller till något svårkontrollerat förvar utomlands. Därmed blev kärnavfallet ett svenskt politiskt problem. Sedan dess har man grubblat, forskat och diskuterat.

Ingenting här i världen är någonsin riktigt beständigt, inte ens ett djupförvar 500 meter ner i urberget. Men vad ska man då göra? Ett alternativ vore att fortsätta förvara det högaktiva avfallet i ett så kallat mellanlager så att man kan ha koll på det. Då blir det i alla fall inte bortglömt kan man hoppas.

Men 1000 år av mänskligt liv på jordklotet är obegripligt. Om tanken slagit några människor i Norra Roslagen i slutet av vikingatiden hur det skulle se ut där om 1000 år, alltså 2022, skulle deras fantasi inte räcka till ens för den mest profetiske Upplands-vikingen. Vi har problem att tolka alla efterlämnade budskap på våra runstenar, men behöver nog inte frukta att det döljer sig något livsfarligt monster någonstans från den tiden, som de försökte varna oss för. Tidsperspektivet på slutförvaret är dessutom 100.000 år, vilket gör att det bara svindlar. För 11.000 år sedan låg Uppland under ett tjockt istäcke.

Men nu har svenska politiker – år 2022 – beslutat om något som de naturligtvis själva begriper att de inte kan ha någon slags kontroll över – om 100.000 år – trots all expertkunskap och forskning. De har inte en susning.

Gårdagens beslut är inte mer begåvat än om man sagt att man struntar i frågan om ett ”slutförvar” och behåller allt i ett mellanlager tills vidare och tills vidare… Men dagens människor måste skaffa sig ett svar – oavsett vilket svaret faktiskt blir, eller om det överhuvudtaget finns – så att man inte fastnar i denna eviga tankefälla, och för att det hela inte ska bli en ekonomisk evighetsgökunge i redet.

Det var den lite mer filosofiska sidan av saken. När det nu är avklarat får man nog vara ganska nöjd trots allt. Det tar 70 år till innan slutgiltig försegling av lagret ska ske – enligt nuvarande plan. Hur världen då ser ut har vi dålig koll på. Går vi tillbaka till 1952 så liknar den tiden visserligen dagens värld mer än vikingatiden. Men exempelvis den tekniska utvecklingen har varit revolutionerande och omstöpt våra liv dramatiskt på alla områden sedan 1952, då jag började skolan. Ingenting talar för att utvecklingen ska stanna av nu, snarare tvärt om.

Vad vi däremot kan vara ganska säkra på är att tekniska problem finner sina lösningar. Det visar historien. Därför är sannolikheten stor att den idag så problematiska energifrågan inklusive kärnavfallsfrågan kommer att kunna lösas. Men antagligen inte utan det man kallar fjärde generationens kärnkraft. Den kommer förmodligen att vara i drift inom 70 år, vilket gör att man då kan avstå från att slutförsegla Forsmarkslagret och istället se det som ett ”mellanlager” för råvaran som ska upparbetas till G4-kärnkraftbränsle. Och ännu tänker sig de tekniska experterna att man kommer att behöva ett ”slutförvar”, men för mycket mindre volymer och för avfall som klingar av på 1000 år istället för på 100.000 år. Det vore en enorm förbättring.

Så i det mänskliga perspektivet, alltså inom överskådlig tid, är Östhammars Kommun att gratulera för gårdagens beslut. Det blir förstås ett rejält uppsving, kanske i nivå med boomen på 70-talet då vi bosatte oss där, och där jag fortfarande tillbringar halva året.