Jan Myrdal (Foto: K Lindelöf)
JAN MYRDAL ÅTERKOM till hur han avskydde small talk. Dyrbar livstid förbrukas. I hans fall detsamma som arbetstid. Jag kan bara instämma i hans avoghet mot att slänga bort tid.
Önskar tillägga: i denna form av till synes oskyldig, mellanmänsklig samvaro ligger ett ofrihetsskapande på lut. Framförallt när ofrivillighet är inbyggd på förhand, är så att säga ”strukturell”.
Bästa exemplet det sociala fenomenet arbetsplatser där långtifrån all tid ägnas åt själva arbetet. Utmärkande för en arbetsplats är att man inte väljer sitt vardagliga ”sällskap”, man infinner sig för enbart för den krassa försörjningens skull. Och får andra ”på halsen”.
Till spelets regler hör att man skall ”umgås” flera timmar per dag med människor man inte valt, förmodligen heller aldrig skulle välja om man erbjöds en chans. Inte sällan hör till samma spels regler en illa fungerande personkemi. Något man inte kan ändra på.
Jag hade mycket svårt för arbetsplatsens sociala förväntningar, utöver arbetsuppgifterna, under alla mina år inom högskolevärlden. Jag var allergisk mot ”teambuilding” och ”kick-offs” när sådant infördes. ”Personalkonferens” på annan ort, som inget annat var än slöseri med skattepengar.
Jag hade svårt även för det vardagliga kaffedrickandet, ”fikandet”, med meningslöst kallprat om alls ingenting. Dock närmast obligatorisk närvaro.
En av mina chäfer, en kvinnlig adjunkt, i avsaknad av alla vidare akademiska ambitioner, som älskade att bjuda in till kaffe och tårtsmaskande, till och med förebrådde mig för det: ”Du måste visa dig mer ute på avdelningen!”
Som om jag var inhyst på en institution. Vilket jag väl i en mening också var. En statlig indoktrineringsinstitution. Mitt irriterade svar: ”Jag har inte tid, jag måste jobba.” Ett taggigt svar i och med att personlig lönesättning införts. Låga poäng därmed på ”social kompetens”.
När jag inte fritt luftar mina tankar och synpunkter far jag illa. När ämnen blir tabu, snarare hur man enligt sträng opinion bör ställa sig i olika, mer eller mindre kontroversiella, frågor.
Att i fallet Ukraina drista till att efterlysa en nyansering av bakgrunden till kriget, framförallt i den ensidiga medierapporteringen, leder ofelbart till att man stämplas som Putinvänlig. Den som inte är med oss, är mot oss. Var det inte så han sade, Irakbombaren president Bush?
Stämplarna följer mig genom mitt liv. Jag har ofta tyckt ”fel”, eller på tvärs mot det påbjudna. Min mor varnade tidigt för detta, konsekvenserna. Hjälpte föga, som att tala för döva öron.
Häromdagen besök av en långväga bekant. Snabbt insåg jag att vissa ämnen måste undvikas för att den goda, en smula krystade, stämningen skulle bestå. Timmarna släpade sig fram. Långsamt, som lus på en tjärsticka. Jag kände mig alltmer ofri.
Det vi pratade om bleknade snabbt, blev mig helt ointressant. Jag längtade bara efter att det skulle ta slut, umgänget upphöra. Efteråt var jag sur på mig själv för att jag inte tagit bladet från munnen.
Apropå Myrdal. Om lördag beger vi oss till Gustafs kyrkogård, lite oklart vad den exakt är belägen men nära Säter, för en av Folket i Bild arrangerad minnesstund vid hans och Gun Kessles gravplats.
I det trånga åsiktsklimatet, med krigspropaganda och hets, är skriftställare Myrdal mer saknad än någonsin.
Du har alldeles rätt, Lasse! Naturligtvis saknas en Myrdal i dagens samhällsdebatt. Och ”small talk” kan vara på många olika sätt. Det som du skriver om nu är också en ovanligt otäck form, som utgår ifrån ett synsätt, som förutsätts gemensamt på avgörande punkter. Något som JM kunde bryta av emot och visa på att många kunde ha helt andra utgångspunkter i sina bedömningar. Inte sällan grundade i klasståndpunkter, något som medelklassen alltid haft svårt att förhålla sig till.
Och då blir ju ”small talk”-andet en plåga för den vetgirige och förnuftssökande. Men av egen erfarenhet vet jag att JM inte alls var främmande för att i umgänge diskutera andra saker än de för dagen mest brännande i den internationella klasskampen. Tidig amerikansk countrymusik och blues, olika viner och dess kvaliteter var t ex inte på något sätt främmande diskussionsämnen i hans sällskap. Liksom frågor om personers företräden och tillkortakommanden, såväl politiskt som socialt och även om hans längsta livskamrat, Gun Kessle, alltid hävdade att våra samtal om sådant endast berodde på vårt genuina människointresse.
För övrigt ska ni ha det trevligt i Gustafs på lördag. Det är vår bästa FiB/K-avdelning, i Bergslagen, som håller i arrangemangen och det blir säkert ett underhållande och medryckande program av inbjudan på Facebook att döma. Kanske sås också några frön till vidare tankeutbyte.
Ja Lasse, så var det. Kallprat var inget för JM, inte heller för Gun Kessle. Han talade ofta om hur tiden inte skulle räcka till, han hade så mycket oskrivet (se t ex ”Gubbsjuka”, Leopard förlag 2002, sid. 164-74, där han listade 14 påtänkta eller ofullbordade skrivprojekt). Gun kunde ibland torrt kommentera: ”En författare har ett begränsat antal satser till förfogande under sitt liv. Sitt då inte och såsa över färdiga manus, publicera och gå vidare!”. Han kunde ibland peta och fila i färdiga texter, näst intill förbannelse. Dessutom en rätt slarvig korrekturläsare, i likhet med Strindberg för övrigt.
Jag träffade dem första gången på senhösten 1968 i Örnsköldsvik. Jan föreläste om Kulturrevolutionens betydelse i aulan. Det var fullsatt med såväl elever som lärare. Troligen på initiativ av det progressiva lärarparet Kågström, saliga i åminnelse. Idag skulle något sådant ej vara möjligt.
Våra vägar korsades åtskilliga gånger under kommande decennier, såväl i FiB/Kulturfronts styrelse som i arbetet med några skriftställningsvolymer (plus bibliografin från 1999 (Hägglunds förlag). En del privat umgänge blev det också. Inget kallprat där inte. Kanske med enstaka undantag för resonemang om viner och whisky – vi hade ej identisk smak därvidlag – och Gun kunde någon gång småskryta om sin matlagning. Ja, nog F-n saknar jag det radarparet!
Jag råkade av en händelse se JM framför mig, för några år sedan. Det var en sommar, och jag visste redan att Diding hyrde ut åt honom.
Diding hyllade Lenin, och vad JM gjorde i det avseendet vet jag inte.
Jag försökte läsa JM, men förutom anekdoter, tycker jag han är oklar. När Diding och JM råkade i ovänskap, tänkte jag att nu blir det intressant. Men det blev det inte. Diding har det gemensamt med Klaus Schwab att de dyrkar Lenin.
Åtminstone har Schwab en byst av Lenin i en intervju. Diding har som alla vet ett särskilt bad uppkallat efter Lenin. Dyrkade JM också Lenin? Det vore intressant att få veta, om någon kan upplysa?
Intressant fråga, Arne B!
När Jan Myrdal, med donation och hjälp av just Lasse Diding, grundade sitt stora och lilla pris, bestämde han att det stora priset skulle vara Leninpriset och det lilla Robespierrepriset, Efter JMs frånfälle har Lasse Diding fortsatt utdelningen vid årliga sammandragningar i Varberg. Mer om detta kan du läsa på Myrdalsällskapets hemsida. Kanske säger detta något angående din fråga då båda prisen hyllar gamla revolutionärer.
Hans M G!
Jag har en fråga till dig som kände Jan Myrdal personligen. Om han nu var så sparsmakad med tiden, vilket jag naturligtvis inte betvivlar, är min fråga varför han ödslade så mycket tid och text på strider med som regel underlägsna motståndare? Han hade kunnat använda den tiden till att producera mycket intressantare texter.
Han hade kunnat gå på djupet i frågor som i varje fall hade väckt mitt intresse. För att ta två exempel:
1) Han skriver om Ryssland och är uppenbart kunnig om vad Marx&Engels skrev om Ryssland (antagligen texter som är svåra att hitta). En ordentlig analys av deras texter om Ryssland hade varit mycket intressant, men den analysen, annat än mycket kortfattat, fick vi aldrig.
2) Myrdal skrev om Moskvarättegångarna (och jag citerar ur minnet) att ”frågorna är svåra, men går att reda ut”. Men det gör han aldrig, såvitt jag vet. Hade varit mycket intressant med sådan utredning på djupet.
Turkmenistan-boken tycker jag är en av hans bästa, eftersom han där faktiskt inte stannar upp efter ett par meningar, utan tar tag i även svåra frågor om Stalin-tiden.
Tack Dennis Z, det är svar på min fråga, vad jag förstår?
Och som en av mina favoriter, då jag hade möjlighet att njuta television, var ”Follow the Money”, en välgjord Dansk produktion, går mina tankar till Sean McMeekin’s ”History’s Greatest Heist, The Looting of Russia by the Bolsheviks”.
Kanske prispengarna kommer därifrån?
Bra fråga, Mats L!
Ska efter fattig förmåga försöka bena ut den. Lär väl ej lyckas fullständigt då JM:s skriftställarskap är som ett grävlingsgryt med många in- och utgångar. 21 volymer ”Skriftställning” 1966-2014 plus 7 volymer i samma härad, bara det! I denna enorma myrstack av texter återkom Jan både här och där till det sovjetiska 30-talet. T ex i Skriftställning 16, Tidens Ålder (Hägglunds Förlag 1992), redigerad av mig. Se sid 201-223, avsnittet ”Nordahl Grieg, Moskva och fosterländskheten” som jag tvingade in. Se även 3xSovjet, Askelin och Hägglund 1988. Där ingår ”Turkmenistan”-texterna från 1960 och -65 plus en fortsättning från 1998. En annan ingång i grytet är ”Jan Myrdal. Kronologisk bibliografi 1943-1992”, Hägglunds Förlag 1999. Till 95 procent redigerad av mig, oavsett vad som står i förordet. (Tyvärr sölade förläggaren i åratal, slarvade därtill bort sistakorret. JM och jag var inte glada!) Dock, bläddra Dig igenom åren. Där finns både ett och annat om Östeuropa och förspelet till Moskvarättegångarna.
Din implicerade fråga om varför Myrdal ”ödslade så mycket tid” på polemiker och debatter mot ”som regel underlägsna motståndare” förtjänar även den ett – låt vara även det ofullständigt – svar. Genom åren, från 50-talet och framåt blev han föremål för missförstånd (i bästa fall), angrepp och även hat i svenska media. JM menade att en av skriftställarens uppgifter var att från tid till annan ”hyfsa debatten” med användande av väl belagda rationella argument, att medvetet försöka sprida ”förnuftets söta lockelse” i spåren efter bl a Voltaire, Diderot, Engels, Marx samt Strindberg – alla goda polemiker i sin tid. Han skrev i första hand för läsare, först i andra eller tredje hand för sina vedersakare. Jan hade den lite märkliga förmågan att ”skriva parallellt”, d v s att vid sidan om dagspolemik (i SvD, DN, Expressen eller Aftonbladet, beroende på läget) och att samtidigt ägna sig åt större skrivprojekt. Till exempel böckerna om Afghanistan, Kina, Indien, Mexico, för att inte tala om barndomstrilogin. Frågade honom om detta, varpå svaret blev: ”Hah, det ingår i uppdraget!”
Jag hoppas dessa lite ofullständiga svar på Dina frågor kan vara någotsånär tillfyllest. Grotta vidare!
Ett stort tack, Hans M G för ditt utförliga och uppenbart sakkunniga svar! Jag har läst Jan Myrdal sedan tonåren, och numera har jag barnbarn som är i tonåren, så JM har varit med mig under en lång tid.
Jag har sparat ditt svar och kommer att gå tillbaks till det när min arbetsbelastning minskar. Mitt stora framtidsprojekt, att skriva historien om utvecklingen av de fysikaliska vetenskaperna i Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryssland, kollapsade den 24 februari. Min plan var att besöka så många institutioner som möjligt i Ryssland för att spåra hur t ex inbjudningar att nominera till Nobelpriset hanterades.
Jag har som utländsk ledamot av den ukrainska vetenskapakademien offentligt tagit avstånd från Rysslands besinningslösa angreppskrig mot Ukraina. Detta är naturligtvis väl känt i Ryssland, och jag är tämligen övertygad om att min säkerhet inte kan garanteras om jag åter skulle resa till Ryssland. Landet är i motsats till Sovjetunionen inte förutsägbart.
Så det blir gott om tid att djupdyka i Jan Myrdals skrifter.
Tack för vänligt svar! Du får gärna kontakta mig med ytterligare frågor vid behov. Mest fruktbart är dock nog att konsultera Myrdalsällskapet och/eller Jan Myrdal-Gun Kesslestiftelsen. De förvaltar Myrdalbiblioteket i Varberg på Snidaregatan 20. KB har varit behjälpliga med digitalisering av biblioteket. Det var JM:s önskan att innehållet ska vara öppet för läsare och forskare framöver. Testa den ingången i grävlingsgrytet. Kanske kan Du uppmuntra barnbarnen att skriva bra uppsatser om den myriad av ämnen där JM/Kessle varit framme. Bara att välja! Lärarna skulle troligen smälla av och slå på arslet…!
Trist att Din kartläggning av hur ryska Nobelprisnomineringar hanterats där och här sedan tidigt 1900-tal nu gått i stå. Skulle varit intressant att läsa den volymen. (Helst med jämförelser kring hur Tysklands och USA:s nomineringar hanterats över tid.) Den ryska traditionen inom naturvetenskaperna är stark sedan ca 150 år. För att inte tala om matematik, så klart.
Jag läser på 8dagar att det som från början hette Jan Myrdals stora pris – Leninpriset nu, från 2022, återgått till det namnet. Enligt Lasse Diding, som ju finansierar priset (100.000 kr) så sker detta med Jan Myrdals godkännande strax före hans bortgång i oktober 2020, men detta ifrågasätts av Stefan Lindgren.
Det har varit en del turer kring prisnamnet, som faktisk haft inte mindre än tre olika namn. Förutom det ursprungliga tillika nuvarande namnet dessutom Jan Myrdalbibliotekets stora pris – Leninpriset och enbart Leninpriset.
Enligt prishemsidan kan vem som helst nominera. Pristagarna utses sedan av en kommitté ledd av Lasse Diding, men jag hittar inte namnen på övriga kommitté-ledamöter.
För att ytterligare komplicera saken finns också Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse, där Stefan Lindgren är ordförande. Information om stiftelser är offentlig och stiftelsens registrerade adress är c/o Lindgren i Skarpnäck. Vill man veta mer om stiftelsen kan man beställa årsredovisningen hos Länsstyrelsen i Stockholms län; den är offentlig handling.
Om man läser ändamålet med den stiftelse för vilken Stefan Lindgren är ordförande finns visst fog när han i sin egenskap av ordförande i stiftelsens styrelse protesterar mot Didings namnändring av prisnamnet, under förutsättning att Diding aldrig fick Myrdals godkännande till namnändringen. Hur det är med den saken har jag givetvis ingen aning om.
Enligt prishemsidan för priset 2022 delas dessutom ett extra pris om 50.000 kr till krigsoffren i Ukraina och Jemen under namnet Leninpriset, med en intressant motivering till varför Diding vill stödja krigsoffer i Ukraina. Jag citerar från hemsidan:
”Rysslands angrepp på Ukraina har föregåtts av hätska angrepp mot inte bara Lenins fredspolitik i största allmänhet utan i den putinska världsbilden har Lenin gång på gång angripits alldeles särskilt för hans likaledes kompromisslösa stöd för den ukrainska nationen, kulturen och språket.”
Stefan Lindgren protesterar även mot extrapriset, men eftersom det inte bär Jan Myrdals namn så blir det bara ett slag i luften.
Jag vet inte om denna text tillhör (small talk) eller inte. Det är sällan jag skrattar högt när jag läser en text. Hittade en bok av Birger Norman i bokhyllan (Vinkelskott) ett urval från Metallarbetaren.
Där på sidan 135-39 skriver BN om Jan Myrdal och hans författarskap. Han uppmanar alla att läsa (Samtida bekännelser av en europeisk människa), där citeras när JM kom hem från Asien slutade han att äta kött, jag kräktes av kött. Jag tyckte jag tuggade på hinduer. Fattiga hinduer. Härligt med dessa överdrifter som var en av JM:s kännetecken. Kannibalism.