Att vara Socialdemokrat är sannerligen kluvet i dessa dagar.
Jag har goda S-vänner här i Uppsala. Tillsammans diskuterar vi prestigefritt och sökande. I min S-förening togs förra året fram en motion om att ta hem soldaterna från Afghanistan. Den antogs till slut av Uppsala arbetarekommun, men avslogs senare av distriktskongressen. De där uppe mobiliserade kraftigt och bedyrade stöd till motionens anda, men yrkade ändå avslag av konstiga formella skäl. Det var väntat, men förstås olyckligt för partiet, som jag ser det.
Jag har också deltagit i Uppsala arbetarekommuns skolgrupp för att mejsla fram en ny och förnuftig skolpolitik för både kommunen och riket. Under ett drygt halvår har vi träffats regelbundet och lyckats enas om ett 5-punktsprogram för en möjlig väg framåt. Den skickades till ansvariga i kommunfullmäktigegruppen för flera månader sedan, men har ännu inte givit någon reaktion. Vill man egentligen ha medlemmarnas stöd, eller blir man bara besvärad av vårt engagemang?
Jag tycker mig – i mina två S-grupper – finna en stor enighet i kritiken av Socialdemokraternas nyliberala kantring ända från 90-talets början. Vad blev bättre av att Socialdemokraterna gick med på att införa ”fritt” skolval? Vad blev bättre av att vi gick med på ”köp-sälj”-organisation i kommunen? Vad blev bättre av att vi accepterade kundbegreppet och devalverade det demokratiska medborgarbegreppet? Och vad blev bättre av ”skolpeng” och friskolor? Vad blev bättre av att vi gick med i EU? Listan kan göras lång. Som tur är slapp vi i alla fall Euron.
På socialdemokratisk gräsrotsnivå vill man återerövra solidaritet, medborgaranda och möjligheten till stränga marknadsbegränsningar. I ledarapparaten (de som avlönas eller arvoderas av partiet) däremot vill man fortsätta på den inslagna ”valfrihets”-vägen. Valtaktiken är allt. När alliansen tappar trovärdighet vill man tränga sig in på deras domäner och överta deras politik, fast med ”bättre ansvarstagande”. Ambitionen att smöra för ”den ännu arbetande” medelklassen styr utspelen. Att vinna valet är deras enda mål.
De utspel på skolområdet man gjort är helt i linje alliansens politik, fast med ”lite bättre ansvarstagande”. Att göra förskoleklassen obligatorisk (10-årig skolplikt) är i praktiken betydelselöst. Nästan alla 6-åringar går redan i förskoleklass. Att satsa 2 miljarder på att göra klasserna mindre (ca. 500 nya lärartjänster i hela landet) innebär ett mycket litet tillskott. En lärarförtätning på 5% (om alla anställs som lågstadielärare). Utslaget på alla grundskollärare blir det 0,5%.
Den post-Juholtska ledningen pekar nu med hela handen mot envisa lokala bakåtsträvare. Medlemmarna är bra att ha som valapparat på gator och torg, men politiken anses man inte förstå sig på. För att pejla stämningar och trender anlitar man istället opinionsinstitut. I Expressen skriver Bengt Göransson att vårt parti inte längre tycks vara en folkrörelse.
”Men så får jag ett mejl som gör mig bestört. Det avslöjar att partiets kris är ännu djupare än jag hittills anat. Partiet tycks inte längre vara en folkrörelse, med dess grundläggande karakteristika, en sammanhållen vertikal organisation med lokalavdelningar, distrikt och riksorganisation. Mejlet kommer från SIFO, som på partiets uppdrag ber mig svara på hur jag ser på mitt medlemskap och vilka förbättringsmöjligheter jag vill föreslå. SIFO tilltalar mig med anropet Bästa medlem! Medlem i Sifo? Jag utlovas full anonymitet. Att brevet undertecknas av två partiombudsmän, som skriver till mig under Sifos brevhuvud minskar inte min bestörtning.”
För mig är S ett sätt att påverka politiken och förbättra världen. Men partiet har nu i alltför stor grad blivit en karriärväg för obskyra entreprenörer som med alla medel vill komma nära makten.
Partiet känns alltså redan kluvet i två delar; de där uppe och vi här nere. Uppifrån har man inte något riktigt ”socialdemokratiskt” att komma med längre. Skolpengen, det fria skolvalet, kundtänkandet, skattebetalda privatskolor (möjligen med något begränsade vinstmarginaler) kommer att bli kvar. Segregeringen kommer alltså att förvärras med en socialdemokratisk regering efter 2014. Om man till detta lägger perspektivlösheten på den övriga politiken: ekonomin (ökad tillväxt, ökad export, ökad energikonsumtion), utrikes (EU, humanitära krig), försvaret (yrkesförsvar, Natoövningar i Norrbotten, vapenexport) … ter det sig för mig allt svårare att ställa mig ute på torget i Uppsala och tala för en röst på S i valet 2014.
Ännu kämpar många för en vändning. Lena Sommestad, Daniel Suhonen, Göran Greider, Bengt Göransson, Peter Gustavsson och många andra agerar ihärdigt i offentligheten för en socialdemokratisk politik. Jag har kryssat för de bästa i mitt distrikt på valsedeln till kongressen (det kändes svårt att finna fyra pålitliga). Jag hoppas att partiets medlemmar åter ska ta makten, men jag tror det inte längre.
Jag kommer inte sluta vara socialdemokrat, men jag kommer inte med hedern i behåll att kunna propagera för S i nästa val om ledningen inte anpassar sig till gräsrötterna. Jag kommer istället att motvilligt passiviseras.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bengt Göransson, Göran Greider, Lena Sommestad, partidemokrati, Peter Gustavsson, Socialdemokraterna, Uppsala kommun
Men det är ju länge sen S talade om sambandet skattenivå – nivå på vård skola och omsorg.
Det verkar inte bara som att de är rädda för ämnet. Dambergs diskussion med arbetsmarknadsministern häromdagen är ett vanligt exempel: ”Det är typiskt att ni alltid skall anklaga oss för att vara mot skattesänkningar och ….”. Han vill inte, tror inte på sambandet skatt – service. En som talar som han är väl inte socialist (om jag förstått rätt här). Är inte Socialdemokraterna socialister längre (dvs Keyenes, stabiliserande offentlig sektor osv)? Det är så svårt att förstå eftersom de Socialdemokrater jag pratat med så tydligt inte ser saker som Damberg gör.
Men va’ i herrans namn ska du vara med i en organisation där medlemmarnas synpunkter systematiskt ignoreras? Då kan du väl lika gärna gå med i Jehovas vittnen eller någon annan grupp där den översta ledaren (Gud) faktiskt är omöjlig att ens teoretiskt påverka, så slipper du grubbla över bristande medlemsdemokrati. – Eller tänk om det är borgerligt tänkande, politisk parasitism och översittarmetoder som ÄR den verkliga Socialdemokratin!
Rörelsen har väl alltid varit kluvet i praktiken/(och teorin)?
Ekonomin åt kapitalisterna – Politiken åt de sociala demokraterna/(demokratiska ”socialisterna”)
Jag håller med dig fullständigt. Sossarna har kantrat alldeles för mycket åt höger. Värst är deras hållning rörande vinster i välfärden. Så jag har bestämt mig för att rösta på Vänsterpartiet nästa val. Det går inte längre att vara sosse med hedern i behåll.
Tack för en beskrivning, Knut, som nästan varje aktiv folkrörelsemedlem i partiet kan skriva under på! Själv är jag fritidspolitiker och medlem i en röd S-föreningen och arbetarekommun, dessutom antogs flera av motionerna på distriktskongressen, som vållar stora problem för de i partiet som håller fast vid riskkapitalbolag och vinstuttag i våra skattefinansierade verksamheter i alla de, som ska ges ”åt var och en efter behov efter var och ens förmåga” – vård/omsorg, skola och annan samhällsservice.
Dessutom den politik som har förts och fortfarande förs inkompetensförklarar stora delar av befolkningen.
Men är det inte så att en klar majoritet av medlemmarna i SAP tycker som Du? Ni valde ju Juholt till partiledare, eller hur? Juholt som kuppades och fraktionerades bort av övriga partiledningen. Jag är inte medlem i SAP och kan inte stadgarna, men finns det inget utrymme i stadgarna där medlemmarna kan utesluta Löfven och de andra kuppmakarna? Inom de flesta andra partier/folkrörelser hade aldrig ett liknande fraktionerande tolererats.
Om det vore så enkelt. Ledningen lägger nu locket på diskussionen genom att presentera något som låter som en begränsning av vinstuttag och bättre kontroll. Då blir en stor del av medlemmarna osäkra och vill fundera på förslaget. Organisationskulturen är ju starkt toppstyrande som i alla partier, vilket välartade svenskar tycker är respektabelt. Men det kommer att bli strid i det här fallet. Dock, oppositionen är helt oorganiserad till skillnad från ledningen som håller ihop i vått och torrt. (Därför föll Juholt)
… och det är väl där ett av de största problemen idag. Att den opposition som trots allt finns, inom eller utom SAP, saknar förmåga att organisera sig. Ledningen för SAP lägger nu fram en ny ”Linje 3” och det kommer väl att slå sönder all verklig opposition, eller? Ändå tycker jag utvecklingen inom SAP är bortom all rimlighet. Från att ha varit världens bäst organiserade parti – vilket vi längre vänsterut tidigare betraktade med viss respekt – till dagens demokratiska haveri, där medlemmarnas synpunkter uppenbarligen anses helt irrelevanta för kleptokraterna i partiledningen/toppen. Kanske beror allt på att den socialdemokratiska idén inte höll för trycket, nu när kapitalismen visar sitt sanna ansikte även i vår del av världen.
Som du säkert vet har även jag befunnit mig längre vänsterut, i det som helt fallit isär och degenererat. Men de kärnvärden jag fann i FiB och gjorde till mina är trots allt mycket nära besläktade med den sociala demokrati (obs! särskrivning) som nu också degenererat och blivit en ointressant maktapparat. De gamla partierna har blivit en jämtjock etablissemangsgröt utan perspektiv på de stora frågorna (inkl. V), vilket är förklaringen till SD:s stigande opinionssiffror. Vad ska man göra?
En mycket bra fråga, Knut, som kräver sin lösning, och det SNART! Men hur denna lösning kan och ska se ut, det måste vi ju enas om så många som möjligt! Det måste ju finnas en väg framåt även i dag! Historien slutar ju inte här och nu! Den historiska klasskampen fortsätter ju hela tiden! Även om styrkeförhållandena växlar, och just nu ser dom inte alltför ljusa ut. Men vi har ju ett intressant exempel ganska nära i tiden, då den politiska opinionen och situationen på kort tid förändrades dramatiskt genom idogt politiskt vardagsarbete: Jag tänker på den stora framgången med solidaritesarbetet för FNL och Vietnams folk i början av 70-talet! Då gick det att framgångsrikt omvända en från början mycket negativ folkopinion, till ett växande stöd för Vietnamesernas kamp och till sist deras fullständiga seger mot angriparna från USA. Visst, detta ligger 40 år tillbaka i tiden, och mycket har förändrats. MEN … oavsett olikheterna så är det ju ett faktum att politik faktiskt trots allt ALLTID innehåller moment och möjligheter till förändringar! Jag tror att det är viktigt att inse detta även nu 2012 här i detta allt mörkare Sverige och en lika mörk omvärld! För att använda ett slitet och ofta använt uttryck: ”Det är alltid mörkast strax före gryningen”. Men detta uttryck har i alla fall ibland visat sig riktigt. Så förhoppningsvis även nu? Kanske minnet av vårt solidaritesarbete för Vietnam kan förefalla lite långsökt just här och nu, men jag tror att detta minne KAN innehålla några korn av tankar och inspiration, nämligen att politiskt arbete även här i Sverige nu 2012 kan leda framåt, även om motståndarna verkar samlade och välorganiserade. Men det kan ju faktiskt vara papperstigrar vi har att göra med? Vi har ju faktiskt inte sett slutet på historien ännu!
Tack Jan! Lite uppmuntran är aldrig fel. Självklart finns det en väg framåt även i dagens dystra politiska verklighet. Det finns fler intressanta exempel ur det förflutna (i mannaminne) att ta till vara. Återkommer till det.
Det värsta scenariet vore om hela världsekonomin vore bankrutt, men det saknas ju inte pengar.
Varje gång jag hör människor som tycker att det är kört tänker jag på alla institutioner, norska oljefonden t.ex eller individer som Bill Gates och alla tillgångar som finns samlade där. Det som saknas är organiserad kamp för att komma åt dessa 1000-tals miljarder för en rättvisare användning, vet inte om Tobinskatten var rätt metod men frågan väcktes i alla fall.
Har du inte hört talas om ”organiserad brottslighet”, Tommy? Om jag förstått saken rätt har de som sysslar med sådant mer och mer riktat in sig på företagsamhet och ekonomi. Så visst finns det sådan kamp och de som deltar i den tycker säkert att det är rättvist att de tar hem mera pengar. Öppna ögonen, människa!
[…] 4) Socialdemokrat? Ja, men … (413 besök) […]
Jag trodde att du fattade att det handlade om arbetarkamp. ”Det som saknas är organiserad kamp för att komma åt dessa 1000-tals miljarder för en rättvisare användning”. Har du som debattstrategi att förnedra människor?
Mina ögon var öppna när jag läste ”Skurkkapitalism” av Loretta Napoleoni.
Nej du, Tommy, den gubben går inte. Du pratar definitivt inte om ”arbetarkamp”. Även om du tror det själv så blir sådant bara en ”kamp” på kartan, dvs i teorin (eller så blir det ännu värre, dvs i fåvitskhet).
För att bemäktiga sig penningpåsarna och kassaflödet krävs varken mer eller mindre än ett maktövertagande över hela samhället, dvs en revolution.
Inte någon gång, har det blivit revolution någonstans där arbetarklassen varit i majoritet. Dyster sanning (för laboramiter) är ju också att det inte finns något samhälle där arbetarklassen varit i majoritet. Och på senare tid är det väl snarare trasproletariatet som växer till i de mest utvecklade kapitalistländerna, t ex
USA.
Redan Proudhon hävdade ju för över 150 år sedan att det bakom varje större egendom ligger en stöld. Napoleonis iakttagelser visar väl bara på ”business as usual”, men naturligtvis är dom intressanta för det.
Den 27/11 nämnde jag organiserad kamp och Tobinskatt som exempel hur man bör komma åt miljarderna. Skall villigt erkänna att jag inte är van att diskutera med sådana ordvrängare som DZ. När dom 2 första exemplen inte dög använde jag arbetarkamp, så nu får vi ta ännu en skendebatt, det måste klia i tandköttet hela tiden.
Venezuela är väl det land just nu som håller på att föra över rikedomarna till arbetarklassen som tidigare gick till lyxpatrasket, ”arbetarkamp”?
(för laboramiter)? vad är det för slag?
Här DZ kan du läsa om organiserad kamp för att komma åt miljarderna. Å sluta med dina tasksparkar mot meningsmotståndare, annars
får jag hämta påken i källaren och jaga dej tills du slutar.